söndag 19 mars 2017

Sin egen lyckas smed

Man bestämmer över sin egen lycka. Finns det någon mer uttjatad mening? Men visst, jag kan inte komma ifrån att det ligger mycket sanning i den. Veckan har varit bra. Och mest har det varit bra för att jag aktivt har försökt påverka den i den riktningen. Jag har tänkt positvit, jag har försökt vara glad och tacksam mot människorna runt mig och så har jag skrivit bra-bok. 

Jag hittade tipset om bra-boken på en annan blogg. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken blogg. Men det är ett väldigt enkelt koncept. Varje kväll skriver man upp tre saker under tre rubriker. Bra, tack och hjälp. Jag vet inte om jag gör exakt som man "ska", men det finns knappast något rätt eller fel heller. Under bra skriver jag tre saker som varit bra under dagen, och då helst sådana saker som jag själv gjort bra. Under tack skriver jag tre saker jag är tacksam för, och under hjälp skriver jag tre saker som jag behöver hjälp med, eller vill sätta fokus på. En slags hjälp till självhjälp kan man säga. För att förtydliga ska ni få ett exempel från en dag i veckan:

BRA
Jag var och tränade
Jag lyckades lunga ner mig med hjälp av andning i en stressig situation
Jag njöt av dagen

TACK
För att vi har vårt paradis Föglö
För att Jason och Theo börjat leka och uppskatta varandras sällskap
För att det är helg och dom har lovat fint väder

HJÄLP
Mig komma ut och springa imorgon
Ha roligt och njuta av dagen
Börja på med mig terapi-uppgift

Det kan verka löjligt enkelt men detta hjälper faktiskt väldigt mycket. Åtminstone har det hjälp mig att sätta fokus på rätt. Så denna lilla grej tänker jag fortsätta med.

Helgen har var riktigt fin, på många sätt. Dels på grund av det vackra vädret men också för att vi fått umgås med Connys äldsta son och hela hans familj. Theo och Jason har lekt och tuppfäktats om vartannat, men mest har de ändå njutit av varandras sällskap. Och jag har snusat bebis. Lilla Elliot, 1,5 vecka, verkade trivas i skärgårdsluften. Och Jason visade oanade sidor som farbror. När vi hälsade på på BB verkade han inte alls bry sig om bebisen, eller förstå vad det var för den delen. Men nu var han framme och pajade på hans huvud, satte tutten i mun på honom och gav (efter lite eftertanke) en gonattpuss på huvudet. Åh, mammahjärtat smälter!

Så otroligt tacksam för min knasiga familj och allt jag har omkring mig. Dessutom var jag och sprang och så badade jag bastu och tog årets första dopp. Bara en sån sak!

Båda var alldeles lugna när Jason höll Elliot. Så fint!

tisdag 14 mars 2017

Om resan som kommer göra mig stark...så småningom

Jag kommer ihåg stunden. Det var en kväll förra sommaren. Jag låg på stugan och höll på natta Jason. Där ute väntade en sen middag i kvällsolen med resten av familjen. Och jag vet inte vad det var, men jag antar att det var summan av många små delar som gjorde helheten. Och den helheten var alldeles perfekt. Det är den senaste gången jag varit så lycklig att det sprudlade i mig. I alla fall vad jag kan komma ihåg.

Jag känner det själv. Det har varit mycket negativitet i denna blogg i höst och vinter. Eller visst har jag försökt lyfta de goda sidorna som alltid finns där. Men samtidigt har jag velat vara ärlig och samtidigt behövt ventilera. Och det som har hänt är väl egentligen är att när jag väl började analysera mitt beteende och mina känslor så hamnade jag i en nedåtgående spiral. Och ibland är det så. Man behöver nå botten innan man kan börja klättra uppåt igen.

Amanda skrev här om dagen så otroligt träffande om hur man bygger moln. Och det var som hon beskrev precis det jag känner och har känt alltför ofta det senaste halvåret. Och hur det kan vara svårt att se det där positiva fast man vet att det finns där. Men moln varar inte för evigt. För någon dag skingras de och solen kan äntligen lysa.

Jag vet att jag kommer att komma dit igen, till den dagen då solen lyser på mig och värmer min solhungriga kropp. Men jag vet också att det är jag som bär det absolut största ansvaret för att ta mig dit. Så nu försöker jag verkligen tvinga mig själv att tänka annorlunda."Sänk förväntningar!" var det råd som min kära sambo gav mig. Det är inte lätt, för en sådan som jag. Men just nu är jag villig att pröva allt som kan få molnet att skingras.

Det är en lång process, men jag föreställer mig att jag står där en dag i solen, och känner att jag växt i denna resa som jag tydligen tar mig igenom nu. Stark inifrån ut! All styrka, både den fysiska och mentala kräver hårt arbete och mycket kärlek. Men jag vet att det kommer att vara värt det.



torsdag 9 mars 2017

Det som skaver

Jag vet att man inte ska jämföra med det som varit. Men att det ska vara så svårt. Jag kommer aldrig att bli nöjd om jag ser tillbaka och är missnöjd med det som är nu. Idag hände det igen. Min facebook påminde mig om ett tre år gammalt blogginlägg. Det handlade om det mål jag hade den våren och hur skulle ta mig dit. Och sen kunde jag inte låta bli att gå in och läsa övriga inlägg från den våren. Det gick ju riktigt bra. Jag kom i den bästa form jag varit i i mitt 29-åriga liv. Och ju fler månader som läggs till så känns den jag var då mer och mer avlägsen. Fast jag trodde och hoppades att jag så småningom skulle närma mig den versionen av mig själv igen. Och det ironiska är att den startform jag hade då är något av en drömform nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att ha tappat bort sig själv. Och då menar jag inte att utseende och kroppsform är det viktigaste här i livet, men jag känner mig ändå så vilsen. Jag visste att livet skulle förändras totalt när jag blev mamma, men jag förstod inte att jag inte längre skulle känna igen mig själv. Varken inuti eller utanpå.

Jag kämpar verkligen med att försöka få det att gå ihop. Men jag har så svårt att prioritera. Jag kan inte och vill inte prioteriera mig själv i den utsträckning som skulle krävas. Jag vet att jag borde acceptera läget som det är nu, att det är en tid i livet som ser ut så här. Men hur ska man kunna acceptera att inte känna sig som sig själv?

Detta blir ett fluminlägg känner jag. Har nog inte sorterat tankarna helt klart. Men detta är något som skaver hos mig. Jag har också funderat på hur jag kunde hitta mig själv förra våren, komma en bit på väg och sedan tappa bort mig själv igen. Och nu när jag försöker så hittar jag inte det där drivet och kämparglöden som behövs för att kunna ta mig mot mitt mål. Det enda jag kan komma på är att jag då var mammaledig och nu jobbar heltid. Och det i sig är en ganska stor skillnad. Den lilla tid jag har i vardagen vill jag spendera tillsammans med min underbara son. Den tiden är så otroligt värdefull har jag märkt nu när min arbetstid ökat. Och den lilla tid jag har över när han sover försöker jag så gott jag orkar använda till att vårda mig själv på olika sätt. Men det är så många faktorer som behöver rymmas med i den där egenvården så det blir snabbt översvämning.

Jag vet att jag kräver mycket. Kanske för mycket? Jag vill att alla bitar i livet ska fungera och jag blir så besviken när de inte gör det. Och jag vet också vilken pusselbit som gör mig mest besviken, och när den biten hamnar lite snett går det liksom inte att lägga resten av pusslet. Jag får det inte att gå ihop. Sen hör jag röster som säger "det är bara att bestämma sig". Jo, jag vet det. Men ändå förmår jag mig inte, Jag orkar inte. Inte alla dagar. Och om jag inte förmår mig till det så vem är jag då? Jag som alltid kunnat göra det jag vill när jag bestämt mig.

Hur gör du? Lyckas du lägga pusslet som innehåller såväl familj+heltidsjobb+egentid+träning+sociala relationer+kärleksliv? Jag jobbar som sagt på alla dessa bitar, men framförallt med mig själv. För att få bort det som skaver. Men jag hör så gärna dina tankar om vardagspusslet. Det brukar lätta lite då.

Älskade unge. Du är det finaste som hänt mig! Du tog mig med storm och kastade omkull allt jag trodde var statiskt. Så mycket du lär mig varje dag! Jag blir testad och tvingas utvecklas. Mitt viktigaste mål kommer alltid att vara och att bli den bästa mamma du kan ha.

lördag 4 mars 2017

Skrivkramp och stugliv

Sitter med en förbannad skrivkramp. Saknar flytet och orden. Jag saknar att skriva direkt jag har ett inlägg i huvudet. Nu mosas texterna ihop i huvudet för att det går för länge mellan gångerna. Och när jag äntligen har en stund över så vet jag inte i vilken ända jag ska börja.

Så nu får ni en helt vanlig lägesrapport. Är på stugan igen. Tänk att det kan vara så stor skillnad mellan helg och vardag. Jag känner mig som en helt annan människa när jag är ledig. Inte så konstigt kanske, men tycker inte riktigt om det. För vardagen är ändå en så stor del av livet. Och den ska kännas bra. Inte så att den känns dålig nu heller, men den är så galet intensiv. Nå hur som, jag jobbar verkligen för att det ska fungera bättre. Så jag hoppas det kommer att ge resultat snart.


Nej, jag var inte så här glad under min promenad. Men "fake it til you make it"
kändes som ett lämpligt motto idag.  

Sen tampas jag fortfarande med min evighetsförkylning. Känns helt hopplöst. Det är fjärde helgen som jag är krasslig, och min kondition har gått och gömt sig i en vrå där den inte hittas ens med den mest grundliga storstädning. Nej fy, idag när jag var ut på skogspromenad kändes det som att jag sprungit ett Marathon. Alldeles knäsvag och flåsig. Av en promenad! Jag vet att det går över någon gång men just nu känns det väldigt avlägset. Och jag som anmält mig till Sjöjungfruloppet i maj. Jag tänkte springa 10 km. *harkel* Vi får se hur det går. Jag är inte den som backar från en utmaning, men ja, en utmaning kommer det minsann bli.

I övrigt lever vi stugliv så gott vi förmår. Grillar korv, hugger ved och badar bastu. Själen får vila och kroppen mår bra (efter omständigheterna). Och så har jag lagat sjukt god frukost i form av banan-kokosplättar med vaniljgrädde och till efterrätt idag blev det sockerfria kokosbollar. Det senare gick hem hos alla familjemedlemmar. T.o.m 11-årigen som i princip bara tycker om kolhydrater och socker. Så SCORE! på den.

Jason blåser på brasan. Gulle!

Och jo, om ni inte kunde lista ut vart vi ska åka baserat på bilden i mitt förra inlägg så är det alltså Agadir, Marocko som är vårt resmål. Spännande minsann. Tar gärna emot tips och råd av någon som varit där!

Nu var det slut för idag. Lovar att återkomma med vettigare inlägg så snart hjärnkontoret fungerar lite bättre.

måndag 27 februari 2017

Rapport från upptagen kvinna mitt i livet

Det här med tidsbrist har fått en helt ny innebörd sen jag började jobba heltid. Tio dagar sedan mitt senaste blogginlägg! Det är ungefär nio dagar för mycket. Jag trodde helt ärligt att det inte skulle vara så stor skillnad att jobba två timmar mer om dagen fyra dagar i veckan (har alltid kort dag på fredag). Men who am I kiddig? Numera är jag sjukt trött på kvällarna i och med min tidiga väcking. Och att få in allt där där som jag både vill och behöver hinna med efter läggning känns som en nästintill omöjlig ekvation. Så ett aktivt bloggande får snällt vänta till bättre tider. Just nu överlever jag bara.

Nytt sen sist då? Jag är inne på tredje veckan på min förkylning. Min motivation till en sund livstil med kosthållning och träning har varit nere och botten och svängt några gånger under dessa veckor. För kosthållningen går hand i hand med träningen för mig. När jag inte kan träna orkar jag inte bry mig om kosten heller. Inte alla dagar i alla fall. Nu har den dock kommit tillbaka lite, motivationen alltså. Varför förstår ni säkert när ni läser lite till.

Sen har jag haft lite semester, två dagar i slutet av förra veckan. Varav första dagen helt och hållet gick åt till återhämtning. Sov en tre timmar lång dagsvila (säger det något om mitt mående just nu?). Dag två var vi på en inte allt för lyckad resa till Sverige över dagen. Sonen tyckte att det var morgon kl. 4.30 den dagen, och dessutom gick dagvilan helt åt skogen eftersom han skulle sova i bilen och bilfärden från Kapellskär till Norrtälje tar endast 30 minuter. Så tidig morgon och värdelös dagsvila....Jag kan säga som så att jag är glad att vi kom hem med några inte alltför tokiga inköp och vettet (nästan) i behåll.

Nå, lördagen vägde upp allt litegrann då vi njöt av gnistande snö och solsken på Föglö. Och på söndag fick vi äntligen tummen ur och bokade vår resa. Vi åker på påsklördagen och nu vill jag veta om ni kan gissa vart vi ska åka?

Här kommer jag alltså att fira min 30 års- dag!

fredag 17 februari 2017

Tillfredsställd och förväntansfull

Sambon sitter (snarare ligger!) med datorn så jag mobilbloggar för ovanlighetens skull. Tycker inte om det men det får gå an. Acceptera utan att behöva gilla som min terapeut brukar säga.

Utan att förvillas på sidospår så vill jag bara att ni ska veta att jag har en sjuhelsikes bra fredag bakom mig som nu börjar lida mot sitt slut. Det kan vara så att rosévinet som serverades till middagen har en bidragande orsak till mitt goda humör. Men det är inte bara det.

Jag nattade en trött och nöjd son för en stund sedan. Han somnade nästan direkt och där låg jag och tittade på stjärnhimlen. Vi är på Föglö förresten och bara det i sig bidrar till mitt välmående. Hur som så låg jag där och kände mig oändligt tacksam. Och tro mig, det är (tyvärr) inte en känsla som förföljer mig dagligen.

Ni vet när man har saker som inte direkt påverkar en i vardagen men som ändå ligger och maler i bakhuvudet och stjäl onödig energi? Två sådana saker i mitt liv är just nu: 1. Hur ser vårt framtida boende ut? 2. Vad ska jag göra av min vintersemester/hur ska jag fira min 30 års dag? (Hint: sku vilja åka på resa). Nu är det så att denna dag är dagen då det presenterades möjliga lösningar på bägge ovanstående punkter!! En dag där möjligheterna för en gångs skull verkar vara fler än hindren.

Inget är hugget i sten och allt kan hända. Men magkänslan är ändå så bra. Allt kan lösa sig! Allt kommer att lösa sig i sinom tid. Och jag älskar känslan av att framtiden känns oviss men hjärtat säger att jag är på rätt väg.

Ja denna fredag är så bra att jag till och med bjöd på en booty dance när sambon spelade gitarr. Men som tur finns det inga filmbevis!

Ha en fin en!

söndag 12 februari 2017

Små vänner och andra guldkorn

Det är inte ofta vi är sociala, men plötsligt händer det. I lördags var vi på middag till Jasons dagiskompis och hennes föräldrar. En riktigt trevlig sammankomst. God mat och busiga barn. Eller mest var det vår son som stod för den busiga biten. Så häftigt att höra Selma uppfodrande säga åt Jason "Jason sätt dig", "Kom och sitta" och "Sitta vid bordet!". Härlig tjej! Hon kommer få det tufft om hon ska hålla koll på vår vilding framöver.

"Flytta på dig bruden! Jag kan inte missa fåret Shaun!"

I övrigt har det varit en väldigt lugn helg. Jag avslutade arbetesveckan med att dra till gymmet efter jobbet med min kollega. Vi har pratat om det länge och äntligen synkade vi. Sen hade jag planerat in träning både lördag och söndag eftersom det blev en helg i stan. Men kroppen ville annorlunda. Frusen, trött och lite feber så det fick bli en vilohelg iställlet. Men skönt det också.


Känns som helgen bjudit på små guldkorn här och där och jag känt mig lugn och tillfreds. Bara en sådan sak som att för en gångs skull vakna innan sonen och känna sig utvilad, och få ligga och kramas en stund med sambon innan sonen vaknar. Det kan lyfta en hel dag. Men visst är det mysigt att vakna och mysa med sonen också. Hur som så har jag fått tanka både familjetid och fyllt på vänkontot den här helgen, och det var verkligen välbehövligt efter arbetsveckan jag hade. Nu orkar jag igen.

Bring it monday!


Blåsa bort pipi!

Så blir det bra igen!