torsdag 25 maj 2017

Små sköna ting

Jag andas och insuper allt omkring just nu. Det är så grönt och skönt att jag nästan får ångest. Men bara nästan. Det gick så snabbt, plötsligt var det grönt omkring oss och man måste bara njuta. Njuta, njuta och njuta. Är rädd för att jag inte njuter tillräckligt. Samtidigt mår jag så bra just nu och tänker att livet inte kan vara bättre än så här. Skulle vi gå tre månader tillbaka i tiden skulle jag säkert tänka/säga: "ja livet är ok, men det skulle vara bättre om jag vägde 10 kg mindre och hade mer väldefinierade muskler"! Idag är jag någon annanstans. Jag bryr mig fortfarande om min hälsa och min kropp, men jag har släppt all press på mig själv och det gör mig så otroligt gott.

Jag sitter och tittar ut på den ljuva majkvällen och knappt tro att jag är så här lyckligt lottad. Jag har haft tid för reflektion idag. Jag har spelat in en videohälsning till en av mina allra käraste vänner och förklarat vad som gör just henne så fantastisk. Detta för att det ordnas en fruhippa idag som jag tyvärr inte kunde delta i, men jag ville ändå göra min allra yttersta för att delta så gott jag kunde. Denna videoinspelning där jag lyfte fram hennes fina egenskaper gjorde henne rörd och gjorde mig i sin tur så varm i hjärtat. Att sprida kärlek gör verkligen ringar på vattnet! Och dessutom har jag spenderat kvällen men nyfunna vänner. Vi har ätit gott och badat bastu och alla i bägge familjer verkar ha njutit och mått gott. Lycka är att hitta människor som man klickar med och som är lika prestigelösa som en själv. Och att se fyra barn i åldern 2-11 skratta och må bra får vilken förälder som helst att känna sig tillfreds.

Just idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har runt mig. Min familj, mina vänner som lyser lika starka år efter år fast vi träffas alltför sällan. Mina nyfunna vänner och också mina kollegor som jag spenderar en stor del av min tid med. Framförallt min närmaste kollega som lyfter varje arbetsdag till en ny nivå. Bättre tur kunde jag inte ha haft än att jag får jobba med just henne!

Jag tycker vi bestämmer att den 25.5 från och med nu är vänskapens dag. För så känner jag. Om du känner dig träffad som en vän eller bekant till mig så vill jag bara säga TACK! För just Du formar mig till den jag är, varje dag.

Detta fantastiska gäng alltså. <3 Och alla andra fina människor som finns i mitt liv.

torsdag 11 maj 2017

Rastade röda raketen

Förra lördagen var jag och sprang sjöjungfruloppet. Jag hade en liten idé om att jag skulle springa så pass mycket i vår att jag skulle klara av att springa 10 km under timmen. Men med tanke på mitt nolläge till utgångspunkt så var jag rätt så nöjd med att komma in på 1.02. Mest glad är jag över att löpningen funkar igen, att jag kan springa så pass långt i rätt så snabbt tempo (för mig) utan att jag får ont i magen/bäckenbotten efteråt. Det är en stor vinst i sig!

Nu när jag kommit igång så bra med löpningen vill jag naturligtvis upprätthålla den, men det känns segt att springa utan mål. Och först tänkte jag att jag skulle springa ett längre lopp i sensommar/höst. Men...det var faktiskt inte sååå roligt att springa det här loppet, så känner mig inte så taggad att träna inför ett längre lopp. Så jag började spåna vidare på alternativa mål.

Då kommer vi osökt in på min röda raket (racern) som jag äntligen fick servad i veckan. Jag har använt den en gång sen jag fick tillbaka den av min syster i höstas, och jag tyckte verkligen att den behövde på komma ut och stäcka på sig igen. Så ikväll var jag ut och rastade röda raketen. En liten premiärtur på 15 km till natursköna Järsö och tillbaka. I kvällssolen. Och det var ju SÅ roligt! Vilken härlig känsla att flyga fram efter att ha masat sig fram i springskorna hela våren. Nu är jag så taggad att cykla. Cykla till jobbet, cykla till föglö, cykla överallt! Nå nu ska jag inte ta i så jag spricker men det var mycket roligare och behagligare än jag kom ihåg.

Jag har absolut inte övergett löpningen, den kommer att hänga med. Men det fina är att det finns ju faktiskt ett mål jag kan ha som innehåller såväl löpning som cykling. Och en gren till. Jag tror ni vet vad jag pratar om. I alla fall om ni känner mig eller läst denna blogg några år. Men det är bara det att jag måste ställa in mig mentalt på att jag är där, att jag är redo för det målet. Och jag är inte där än. Men jag är så på väg åt rätt håll. Så ni kommer att få höra mer om mitt mål snart, lovar!

Magkänslan jag har just nu är väldigt bra. Jag känner något komma smygande mer och mer för varje dag som går. Det är en känsla av att ha hittat hem. Hem till mig själv.


måndag 8 maj 2017

2 år

Idag har vi firat vårt busfrö som blev två hela jordsnurr. Fast vi bara hade kalas för de närmaste släktingarna så blev det fullt hus. En livlig och rolig kväll. Och på dagis blev han också firad, och fick en fin liten nalle i present. Av oss fick han lego och en till högt uppskattad babblare.



Tänk att vår lilla pojke är så stor redan. Det är ett nöje att få lära känna denna filur mer för varje dag som går. Och en fåret shaun tårta behöver man ju få när man fyller två!




Full hus blev det som sagt trots att vi bara tänkte ha ett litet kalas. Men roligt är det att samlas med detta gäng. Och såklart passade jag på att mysa med lilla Elliot, som har växt massor sen jag såg honom sist. Och Jason myste också med "beseen" som är hans ord för bebisen. Så gullig han är med honom. Vår fina pojke! Tack för att du kom till oss.

tisdag 25 april 2017

Hemma.

Vi är tillbaka på paradisön och den (kalla) finska våren. En resa till i bagaget och erfarenheter rikare. Marocko var annorlunda, varmt och ett helt trevligt. Hamnar absolut inte i topp på listan, men visst skulle jag kunna åka igen. Däremot skulle jag välja vårt kära Las Palmas många gånger innan. Men jag är ändå positivt överraskad av bemötandet. Hade hört att man "bör akta sig" lite som kvinna. Inte röra sig alltför mycket ensam kvällstid osv. Men rätt så snabbt kände jag mig ganska trygg. Och den beväpnade miltärpolisen som stod lite här och var kändes skrämmande först men när man vande sig vid dem kändes det mera betryggande framom hotfullt att se dem. Det mest jobbiga var de desperata försöken av gatuförsäljarna att tjäna pengar på oss turister. Visst jag förstår dem när det är ett fattigt samhälle, men det kändes tråkigt att vara avvisande istället för vänlig. Sträcker man ut lillfingret så ryker hela handen, tyvärr. Dock bör nämnas att det naturligtvis fanns undantag. 

Mina pojkar! Jason äter smör direkt ur paketet. 
Jason blev förstås beundrad och uppmärksammad, även om de flesta trodde att det var en flicka de pussade på och rufsade i huvudet. "What's wrong with your little princess?" fick vi höra fler än en gång när han var arg eller ledsen. Och som han simmade, vår lilla fisk! I poolen skulle han helst ha spenderat hela dagarna. Fast han var blå om läpparna fick vi ta upp honom med milt tvång. Och numera simmar han helt på egen hand med sina simringar. Vår stora kille! Men även på stranden trivdes han bra. Helst i storebrors sällskap. 


Det finns mycket jag skulle kunna berätta om vår resa. Men jag håller mig tills jag får tag i fler bilder som sambon har på någon hårddisk/kameran/minneskort. Jag har inte koll och det verkar vara ett gediget jobb att gå igenom dem. Har inte ens själv fått se alla bilder från resan och jag har strikta förhållningsregler om vad jag får göra med dem. Risken finns alltid att jag lyckas radera photoshop eller dylikt (det har nästan hänt). 


Nu börjar vi snart landa i vardagen igen. Tvättberget minskar sakta men säkert. Jason har nästan hittat rätt dygnsrytm igen och jag förgyller min kollegas vardag på jobbet igen (haha). Och hon min. Och så var jag och sprang ikväll. Och det gick bra trots 1,5 veckas paus. Lycka! Jag hade inte det minsta lust att träna under semestern och då gjorde jag inte det heller. Fanns inget gym och var för varmt att springa. Och den uteblivna träningen störde mig inte ett dugg. Känns som jag börjar ha ett sunt förhållande till träning. Vill man inte så ska man inte. Jag visste ju att jag kommer att vilja sen igen. Och bra gick det.

Kändes helt okej att vara hemma med detta som vy under morgonpromenaden igår.

Nu ska jag kika lite till på sambon i stadsfullmäktige (i tv) innan det blir snarklådan. 

måndag 10 april 2017

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

tisdag 4 april 2017

Feng shui, löpning och helgen i bilder

Vi klarade oss ett tag men i dagarna två har jag och sonen hållit oss i hemmaknutarna tack vare 40-graders febers. För Jasons del då. Jag har, peppar peppar, klarat mig hittills. Men jag tycker mig ana en tendens med dessa höga febertoppar. Då blir oftast sjuktiden kortare, när tempen håller sig runt 38-39 grader kan det dröja en veckan innan han är återställd. Nu tog det två dagar och febern var borta. Nåja, det var dagens fundering från en mamma som inte interagerat alltför mycket med omvärlden. Huvudsaken är att han är på bättringsvägen.

Medan vi var lycklig ovetande om att sonen hade feber på kommande njöt av en gråmulen och dimmig
men ändå fantastisk lördag på stugan med mycket utevistelse.
Och så lade vi nät med farfar och njöt av rökt sik nästa dag.
Foto: Conny Nylund

Detta är det andra favoritstället efter båten. Tänk att vi har sådana här fina lekplatser på vår stuga!

Något vettigt har jag fått gjort under dessa vab-dagar, förutom att mysa med sonen då som är det allra vettigaste jag gjort. Framförallt igår när sonen snarkade i tre timmar och vägrade vakna så fick jag..rensat garderoben!! Ni kan bara gissa er till feng shui känslan som kommer över mig när jag öppnar garderobsdörren. Jag känner mig lätt som en fjäder! Varför gör jag inte detta oftare undrar jag alltid de få gånger jag kommer till skott och får det gjort? Och ni skulle se högen som går till återvinning! Dags och satsa mer på kvalitetskläder känner jag. Och mindre slit och släng. Fast i ärlighetens namn så var det mycket kvalitetskläder som rök denna gång, och då menar jag träningskläder. För det är där jag satsar på kvalitet. Vanliga kläder hinner jag knappt använda. Det är mjukisar hemma, jobbkläder på jobbet och så träningskläder. Och stugkläder hela helgerna oftast. Vanliga kläder jag på mig i snitt en timme per dag, när jag åker till och från jobbet. Nu har jag en uppgift kvar i rensningsväg. Nämligen att rensa bland sommarkläderna. Och det finns ett känslomässigt aber där. Slänga allt som blivit för smått eller inte? Det får jag ta mig en funderare på. Men mycket kommer att ryka. Och sommarkläderna ska fram, för det är endast en och en halv vecka tills vi reser! Hjälp, vart har veckorna tagit vägen!

På tal om tid som flyger iväg så är det ca 4 veckor kvar tills jag ska springa 10 km i sjöjungfruloppet. Och jag har lite svårt att få struktur på min träning överlag just nu, så det har inte blivit någon väldigt målmedveten löpträning. Men idag var jag ut och sprang, kanske tredje gången sen jag började träna lite mer inriktad på loppet. Och för första gången kom jag upp en någorlunda acceptabel hastighet. Som vanligt har jag satt in intervaller i mitt schema, för jag vet att det är de som ger resultat. Men än så länge har jag bara sprungit 4,5 km. Det är en bit kvar med andra ord. Och det gäller att sätta på ett kol känner jag. Men kul att ha ett prestationsinriktad mål att fokusera på då min målsättning i övrigt inte har fungerat så bra denna vår. Eller målen har väl inte varit så tokiga men fokuset har lämnat övrigt att önska. Så det var dags att skifta fokus helt enkelt.

Nu känner jag att jag ska sluta svamla. En annan dag har jag säkert något mer djupgående och intressant att komma med. Men det får bli då. Nu, kvällspromenad. Tack och gonatt.


En fantastisk morgon på stugan.Vissa sov med febrig son, andra fotade. Men jag kan lova att den sovande verkligen njöt av sin sovmorgon.
Foto: Conny Nylund

torsdag 30 mars 2017

Första gången på länge

Fick lite av en chock när jag insåg att det gått elva dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Men jag har varit så öppen här på bloggen under hela hösten och vintern så jag kände att jag behövde sluta mig som en mussla. För att uppnå någon slags motvikt, kanske. Det är knepigt det här, med att basunera ut sina tankar och känslor i skrift. Jag vet ju vilka inlägg som berör och kanske ger någon annan styrkan att öppna sig, åtminstone är det min förhoppning och orsaken till att jag skriver blogg och inte dagbok. Men ibland kan det blir för mycket, för mig själv eller någon annan, och jag behöver backa och reflektera lite. För mig själv och tillsammans med de närmast i min omgivning som jag helst pratar med. Men jag kan inte komma ifrån att bloggen är som en ventil och jag behöver släppa ut lite luft för att kunna ta nya djupa andetag.

En annan ventil jag behöver för att må bra. Mina morgonpromenader. Önskar jag hade haft en bättre kamera med mig imorse. Men jag var bara så glad att jag kom mig ut efter att ha varit en zombie hela veckan, och denna vy satte verkligen ribban för dagen. 

Livet pågår just nu, just här och jag vet inte mycket om vad som händer imorgon. Jag har inte blivit så klok att jag anammar den här filosofin i allt jag tar mig an, men jag tanken har börjat smyga sig på lite nu som då. Det är nyttigt tror jag, samtidigt som jag tror att människan mår bra av att sträva framåt och att kämpa mot ett mål eller en dröm. För jag har insett något. Det var när alla bitar föll på plats som jag märkte att jag inte riktigt trivdes med mig själv. När jag fått de flesta av mina önskningar uppfyllda. Ett förhållande med den enda man jag kunde tänka mig dela livet med, ett kärleksbarn, en fast inkomst och ett hem som vi trivs i (även om denna punkt ännu inte är "färdig"). För vägen till dessa hörnstenar i livet har verkligen inte varit enkel. Och jag har under många år levt i ovisshet om vad framtiden för med sig. Men sen ordnade sig allt och jag borde ha landat trygg, lycklig och nöjd. Så blev det inte.

Men vet ni att det är omöjligt att känna ångest om man andas lungt. Ganska självklart egentligen. Men det är därför andningen är ett så oerhört viktigt redskap om man vill bryta ett mönster i en stressig och/eller ångestfylld situation. Själv använde jag nyligen djupandning när jag höll på att stressa upp mig i trafiken. Jag kände hur jag varvade upp och stressnivåerna steg för jag var sen och hade bråttom hem. Sen insåg jag att jag inte kunde påverka situationen och tvingade mig själv att ta flera djupa andetag för att komma tillbaka till normalläge. Den gången lyckades det faktiskt. När sambon säger att jag ska andas lugnt om jag är stressad och arg här hemma så är jag fem före att slå en stekpanna i huvudet på honom. Så jag har väl en del att jobba på ännu antar jag, men övning ger färdighet sägs det. If you control your breathing you control your life!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat ikväll, men det var dessa ord som rann ur mig. Det jag vill komma till egentligen är att jag för första gången på länge nästintill flög fram på kvällpromenaden. Trots att blötsnön piskade mig i ansiktet. Och för första gången på länge kunde jag idag se mig själv i spegeln i gymmet och tänka "tack". Tack kroppen för att du orkat med mig fast jag så länge tänkt så mycket negativt om dig! Jag ser ju ganska stark ut trots allt, hörde jag mig själv tänka. Och nej, det är inte mycket som har ändrat de senaste dagarna och veckorna. Det enda som var annorlunda var mina egna tankar och hur jag såg på mig själv. Tänk på det nästa gång du ställer sig framför en spegel. Och säg till dig själv det du skulle säga till din bästa vän.

Tacksam och glad för att äntligen vara fri från förkylning och
kunna pressa kroppen som jag vill.