måndag 10 april 2017

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

tisdag 4 april 2017

Feng shui, löpning och helgen i bilder

Vi klarade oss ett tag men i dagarna två har jag och sonen hållit oss i hemmaknutarna tack vare 40-graders febers. För Jasons del då. Jag har, peppar peppar, klarat mig hittills. Men jag tycker mig ana en tendens med dessa höga febertoppar. Då blir oftast sjuktiden kortare, när tempen håller sig runt 38-39 grader kan det dröja en veckan innan han är återställd. Nu tog det två dagar och febern var borta. Nåja, det var dagens fundering från en mamma som inte interagerat alltför mycket med omvärlden. Huvudsaken är att han är på bättringsvägen.

Medan vi var lycklig ovetande om att sonen hade feber på kommande njöt av en gråmulen och dimmig
men ändå fantastisk lördag på stugan med mycket utevistelse.
Och så lade vi nät med farfar och njöt av rökt sik nästa dag.
Foto: Conny Nylund

Detta är det andra favoritstället efter båten. Tänk att vi har sådana här fina lekplatser på vår stuga!

Något vettigt har jag fått gjort under dessa vab-dagar, förutom att mysa med sonen då som är det allra vettigaste jag gjort. Framförallt igår när sonen snarkade i tre timmar och vägrade vakna så fick jag..rensat garderoben!! Ni kan bara gissa er till feng shui känslan som kommer över mig när jag öppnar garderobsdörren. Jag känner mig lätt som en fjäder! Varför gör jag inte detta oftare undrar jag alltid de få gånger jag kommer till skott och får det gjort? Och ni skulle se högen som går till återvinning! Dags och satsa mer på kvalitetskläder känner jag. Och mindre slit och släng. Fast i ärlighetens namn så var det mycket kvalitetskläder som rök denna gång, och då menar jag träningskläder. För det är där jag satsar på kvalitet. Vanliga kläder hinner jag knappt använda. Det är mjukisar hemma, jobbkläder på jobbet och så träningskläder. Och stugkläder hela helgerna oftast. Vanliga kläder jag på mig i snitt en timme per dag, när jag åker till och från jobbet. Nu har jag en uppgift kvar i rensningsväg. Nämligen att rensa bland sommarkläderna. Och det finns ett känslomässigt aber där. Slänga allt som blivit för smått eller inte? Det får jag ta mig en funderare på. Men mycket kommer att ryka. Och sommarkläderna ska fram, för det är endast en och en halv vecka tills vi reser! Hjälp, vart har veckorna tagit vägen!

På tal om tid som flyger iväg så är det ca 4 veckor kvar tills jag ska springa 10 km i sjöjungfruloppet. Och jag har lite svårt att få struktur på min träning överlag just nu, så det har inte blivit någon väldigt målmedveten löpträning. Men idag var jag ut och sprang, kanske tredje gången sen jag började träna lite mer inriktad på loppet. Och för första gången kom jag upp en någorlunda acceptabel hastighet. Som vanligt har jag satt in intervaller i mitt schema, för jag vet att det är de som ger resultat. Men än så länge har jag bara sprungit 4,5 km. Det är en bit kvar med andra ord. Och det gäller att sätta på ett kol känner jag. Men kul att ha ett prestationsinriktad mål att fokusera på då min målsättning i övrigt inte har fungerat så bra denna vår. Eller målen har väl inte varit så tokiga men fokuset har lämnat övrigt att önska. Så det var dags att skifta fokus helt enkelt.

Nu känner jag att jag ska sluta svamla. En annan dag har jag säkert något mer djupgående och intressant att komma med. Men det får bli då. Nu, kvällspromenad. Tack och gonatt.


En fantastisk morgon på stugan.Vissa sov med febrig son, andra fotade. Men jag kan lova att den sovande verkligen njöt av sin sovmorgon.
Foto: Conny Nylund

torsdag 30 mars 2017

Första gången på länge

Fick lite av en chock när jag insåg att det gått elva dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Men jag har varit så öppen här på bloggen under hela hösten och vintern så jag kände att jag behövde sluta mig som en mussla. För att uppnå någon slags motvikt, kanske. Det är knepigt det här, med att basunera ut sina tankar och känslor i skrift. Jag vet ju vilka inlägg som berör och kanske ger någon annan styrkan att öppna sig, åtminstone är det min förhoppning och orsaken till att jag skriver blogg och inte dagbok. Men ibland kan det blir för mycket, för mig själv eller någon annan, och jag behöver backa och reflektera lite. För mig själv och tillsammans med de närmast i min omgivning som jag helst pratar med. Men jag kan inte komma ifrån att bloggen är som en ventil och jag behöver släppa ut lite luft för att kunna ta nya djupa andetag.

En annan ventil jag behöver för att må bra. Mina morgonpromenader. Önskar jag hade haft en bättre kamera med mig imorse. Men jag var bara så glad att jag kom mig ut efter att ha varit en zombie hela veckan, och denna vy satte verkligen ribban för dagen. 

Livet pågår just nu, just här och jag vet inte mycket om vad som händer imorgon. Jag har inte blivit så klok att jag anammar den här filosofin i allt jag tar mig an, men jag tanken har börjat smyga sig på lite nu som då. Det är nyttigt tror jag, samtidigt som jag tror att människan mår bra av att sträva framåt och att kämpa mot ett mål eller en dröm. För jag har insett något. Det var när alla bitar föll på plats som jag märkte att jag inte riktigt trivdes med mig själv. När jag fått de flesta av mina önskningar uppfyllda. Ett förhållande med den enda man jag kunde tänka mig dela livet med, ett kärleksbarn, en fast inkomst och ett hem som vi trivs i (även om denna punkt ännu inte är "färdig"). För vägen till dessa hörnstenar i livet har verkligen inte varit enkel. Och jag har under många år levt i ovisshet om vad framtiden för med sig. Men sen ordnade sig allt och jag borde ha landat trygg, lycklig och nöjd. Så blev det inte.

Men vet ni att det är omöjligt att känna ångest om man andas lungt. Ganska självklart egentligen. Men det är därför andningen är ett så oerhört viktigt redskap om man vill bryta ett mönster i en stressig och/eller ångestfylld situation. Själv använde jag nyligen djupandning när jag höll på att stressa upp mig i trafiken. Jag kände hur jag varvade upp och stressnivåerna steg för jag var sen och hade bråttom hem. Sen insåg jag att jag inte kunde påverka situationen och tvingade mig själv att ta flera djupa andetag för att komma tillbaka till normalläge. Den gången lyckades det faktiskt. När sambon säger att jag ska andas lugnt om jag är stressad och arg här hemma så är jag fem före att slå en stekpanna i huvudet på honom. Så jag har väl en del att jobba på ännu antar jag, men övning ger färdighet sägs det. If you control your breathing you control your life!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat ikväll, men det var dessa ord som rann ur mig. Det jag vill komma till egentligen är att jag för första gången på länge nästintill flög fram på kvällpromenaden. Trots att blötsnön piskade mig i ansiktet. Och för första gången på länge kunde jag idag se mig själv i spegeln i gymmet och tänka "tack". Tack kroppen för att du orkat med mig fast jag så länge tänkt så mycket negativt om dig! Jag ser ju ganska stark ut trots allt, hörde jag mig själv tänka. Och nej, det är inte mycket som har ändrat de senaste dagarna och veckorna. Det enda som var annorlunda var mina egna tankar och hur jag såg på mig själv. Tänk på det nästa gång du ställer sig framför en spegel. Och säg till dig själv det du skulle säga till din bästa vän.

Tacksam och glad för att äntligen vara fri från förkylning och
kunna pressa kroppen som jag vill. 

söndag 19 mars 2017

Sin egen lyckas smed

Man bestämmer över sin egen lycka. Finns det någon mer uttjatad mening? Men visst, jag kan inte komma ifrån att det ligger mycket sanning i den. Veckan har varit bra. Och mest har det varit bra för att jag aktivt har försökt påverka den i den riktningen. Jag har tänkt positvit, jag har försökt vara glad och tacksam mot människorna runt mig och så har jag skrivit bra-bok. 

Jag hittade tipset om bra-boken på en annan blogg. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken blogg. Men det är ett väldigt enkelt koncept. Varje kväll skriver man upp tre saker under tre rubriker. Bra, tack och hjälp. Jag vet inte om jag gör exakt som man "ska", men det finns knappast något rätt eller fel heller. Under bra skriver jag tre saker som varit bra under dagen, och då helst sådana saker som jag själv gjort bra. Under tack skriver jag tre saker jag är tacksam för, och under hjälp skriver jag tre saker som jag behöver hjälp med, eller vill sätta fokus på. En slags hjälp till självhjälp kan man säga. För att förtydliga ska ni få ett exempel från en dag i veckan:

BRA
Jag var och tränade
Jag lyckades lunga ner mig med hjälp av andning i en stressig situation
Jag njöt av dagen

TACK
För att vi har vårt paradis Föglö
För att Jason och Theo börjat leka och uppskatta varandras sällskap
För att det är helg och dom har lovat fint väder

HJÄLP
Mig komma ut och springa imorgon
Ha roligt och njuta av dagen
Börja på med mig terapi-uppgift

Det kan verka löjligt enkelt men detta hjälper faktiskt väldigt mycket. Åtminstone har det hjälp mig att sätta fokus på rätt. Så denna lilla grej tänker jag fortsätta med.

Helgen har var riktigt fin, på många sätt. Dels på grund av det vackra vädret men också för att vi fått umgås med Connys äldsta son och hela hans familj. Theo och Jason har lekt och tuppfäktats om vartannat, men mest har de ändå njutit av varandras sällskap. Och jag har snusat bebis. Lilla Elliot, 1,5 vecka, verkade trivas i skärgårdsluften. Och Jason visade oanade sidor som farbror. När vi hälsade på på BB verkade han inte alls bry sig om bebisen, eller förstå vad det var för den delen. Men nu var han framme och pajade på hans huvud, satte tutten i mun på honom och gav (efter lite eftertanke) en gonattpuss på huvudet. Åh, mammahjärtat smälter!

Så otroligt tacksam för min knasiga familj och allt jag har omkring mig. Dessutom var jag och sprang och så badade jag bastu och tog årets första dopp. Bara en sån sak!

Båda var alldeles lugna när Jason höll Elliot. Så fint!

tisdag 14 mars 2017

Om resan som kommer göra mig stark...så småningom

Jag kommer ihåg stunden. Det var en kväll förra sommaren. Jag låg på stugan och höll på natta Jason. Där ute väntade en sen middag i kvällsolen med resten av familjen. Och jag vet inte vad det var, men jag antar att det var summan av många små delar som gjorde helheten. Och den helheten var alldeles perfekt. Det är den senaste gången jag varit så lycklig att det sprudlade i mig. I alla fall vad jag kan komma ihåg.

Jag känner det själv. Det har varit mycket negativitet i denna blogg i höst och vinter. Eller visst har jag försökt lyfta de goda sidorna som alltid finns där. Men samtidigt har jag velat vara ärlig och samtidigt behövt ventilera. Och det som har hänt är väl egentligen är att när jag väl började analysera mitt beteende och mina känslor så hamnade jag i en nedåtgående spiral. Och ibland är det så. Man behöver nå botten innan man kan börja klättra uppåt igen.

Amanda skrev här om dagen så otroligt träffande om hur man bygger moln. Och det var som hon beskrev precis det jag känner och har känt alltför ofta det senaste halvåret. Och hur det kan vara svårt att se det där positiva fast man vet att det finns där. Men moln varar inte för evigt. För någon dag skingras de och solen kan äntligen lysa.

Jag vet att jag kommer att komma dit igen, till den dagen då solen lyser på mig och värmer min solhungriga kropp. Men jag vet också att det är jag som bär det absolut största ansvaret för att ta mig dit. Så nu försöker jag verkligen tvinga mig själv att tänka annorlunda."Sänk förväntningar!" var det råd som min kära sambo gav mig. Det är inte lätt, för en sådan som jag. Men just nu är jag villig att pröva allt som kan få molnet att skingras.

Det är en lång process, men jag föreställer mig att jag står där en dag i solen, och känner att jag växt i denna resa som jag tydligen tar mig igenom nu. Stark inifrån ut! All styrka, både den fysiska och mentala kräver hårt arbete och mycket kärlek. Men jag vet att det kommer att vara värt det.



torsdag 9 mars 2017

Det som skaver

Jag vet att man inte ska jämföra med det som varit. Men att det ska vara så svårt. Jag kommer aldrig att bli nöjd om jag ser tillbaka och är missnöjd med det som är nu. Idag hände det igen. Min facebook påminde mig om ett tre år gammalt blogginlägg. Det handlade om det mål jag hade den våren och hur skulle ta mig dit. Och sen kunde jag inte låta bli att gå in och läsa övriga inlägg från den våren. Det gick ju riktigt bra. Jag kom i den bästa form jag varit i i mitt 29-åriga liv. Och ju fler månader som läggs till så känns den jag var då mer och mer avlägsen. Fast jag trodde och hoppades att jag så småningom skulle närma mig den versionen av mig själv igen. Och det ironiska är att den startform jag hade då är något av en drömform nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att ha tappat bort sig själv. Och då menar jag inte att utseende och kroppsform är det viktigaste här i livet, men jag känner mig ändå så vilsen. Jag visste att livet skulle förändras totalt när jag blev mamma, men jag förstod inte att jag inte längre skulle känna igen mig själv. Varken inuti eller utanpå.

Jag kämpar verkligen med att försöka få det att gå ihop. Men jag har så svårt att prioritera. Jag kan inte och vill inte prioteriera mig själv i den utsträckning som skulle krävas. Jag vet att jag borde acceptera läget som det är nu, att det är en tid i livet som ser ut så här. Men hur ska man kunna acceptera att inte känna sig som sig själv?

Detta blir ett fluminlägg känner jag. Har nog inte sorterat tankarna helt klart. Men detta är något som skaver hos mig. Jag har också funderat på hur jag kunde hitta mig själv förra våren, komma en bit på väg och sedan tappa bort mig själv igen. Och nu när jag försöker så hittar jag inte det där drivet och kämparglöden som behövs för att kunna ta mig mot mitt mål. Det enda jag kan komma på är att jag då var mammaledig och nu jobbar heltid. Och det i sig är en ganska stor skillnad. Den lilla tid jag har i vardagen vill jag spendera tillsammans med min underbara son. Den tiden är så otroligt värdefull har jag märkt nu när min arbetstid ökat. Och den lilla tid jag har över när han sover försöker jag så gott jag orkar använda till att vårda mig själv på olika sätt. Men det är så många faktorer som behöver rymmas med i den där egenvården så det blir snabbt översvämning.

Jag vet att jag kräver mycket. Kanske för mycket? Jag vill att alla bitar i livet ska fungera och jag blir så besviken när de inte gör det. Och jag vet också vilken pusselbit som gör mig mest besviken, och när den biten hamnar lite snett går det liksom inte att lägga resten av pusslet. Jag får det inte att gå ihop. Sen hör jag röster som säger "det är bara att bestämma sig". Jo, jag vet det. Men ändå förmår jag mig inte, Jag orkar inte. Inte alla dagar. Och om jag inte förmår mig till det så vem är jag då? Jag som alltid kunnat göra det jag vill när jag bestämt mig.

Hur gör du? Lyckas du lägga pusslet som innehåller såväl familj+heltidsjobb+egentid+träning+sociala relationer+kärleksliv? Jag jobbar som sagt på alla dessa bitar, men framförallt med mig själv. För att få bort det som skaver. Men jag hör så gärna dina tankar om vardagspusslet. Det brukar lätta lite då.

Älskade unge. Du är det finaste som hänt mig! Du tog mig med storm och kastade omkull allt jag trodde var statiskt. Så mycket du lär mig varje dag! Jag blir testad och tvingas utvecklas. Mitt viktigaste mål kommer alltid att vara och att bli den bästa mamma du kan ha.

lördag 4 mars 2017

Skrivkramp och stugliv

Sitter med en förbannad skrivkramp. Saknar flytet och orden. Jag saknar att skriva direkt jag har ett inlägg i huvudet. Nu mosas texterna ihop i huvudet för att det går för länge mellan gångerna. Och när jag äntligen har en stund över så vet jag inte i vilken ända jag ska börja.

Så nu får ni en helt vanlig lägesrapport. Är på stugan igen. Tänk att det kan vara så stor skillnad mellan helg och vardag. Jag känner mig som en helt annan människa när jag är ledig. Inte så konstigt kanske, men tycker inte riktigt om det. För vardagen är ändå en så stor del av livet. Och den ska kännas bra. Inte så att den känns dålig nu heller, men den är så galet intensiv. Nå hur som, jag jobbar verkligen för att det ska fungera bättre. Så jag hoppas det kommer att ge resultat snart.


Nej, jag var inte så här glad under min promenad. Men "fake it til you make it"
kändes som ett lämpligt motto idag.  

Sen tampas jag fortfarande med min evighetsförkylning. Känns helt hopplöst. Det är fjärde helgen som jag är krasslig, och min kondition har gått och gömt sig i en vrå där den inte hittas ens med den mest grundliga storstädning. Nej fy, idag när jag var ut på skogspromenad kändes det som att jag sprungit ett Marathon. Alldeles knäsvag och flåsig. Av en promenad! Jag vet att det går över någon gång men just nu känns det väldigt avlägset. Och jag som anmält mig till Sjöjungfruloppet i maj. Jag tänkte springa 10 km. *harkel* Vi får se hur det går. Jag är inte den som backar från en utmaning, men ja, en utmaning kommer det minsann bli.

I övrigt lever vi stugliv så gott vi förmår. Grillar korv, hugger ved och badar bastu. Själen får vila och kroppen mår bra (efter omständigheterna). Och så har jag lagat sjukt god frukost i form av banan-kokosplättar med vaniljgrädde och till efterrätt idag blev det sockerfria kokosbollar. Det senare gick hem hos alla familjemedlemmar. T.o.m 11-årigen som i princip bara tycker om kolhydrater och socker. Så SCORE! på den.

Jason blåser på brasan. Gulle!

Och jo, om ni inte kunde lista ut vart vi ska åka baserat på bilden i mitt förra inlägg så är det alltså Agadir, Marocko som är vårt resmål. Spännande minsann. Tar gärna emot tips och råd av någon som varit där!

Nu var det slut för idag. Lovar att återkomma med vettigare inlägg så snart hjärnkontoret fungerar lite bättre.