Jag skriver ofta
om vikt, och viktnedgång. Vissa tycker säkert att jag bara stirrar blint på
vikten. Och det blir ju så under en dietperiod. Vikten är i fokus. Men där
innanför skalet som blir mindre för var dag, händer det så mycket mer.
Den mentala delen
i en dietprocess är stor och väldigt viktig. Man möter många motgångar på
vägen, hinder man behöver komma förbi. Och då behöver man kunna hitta tillbaka till
fokusen och fortsätta kämpa mot målet. Det gäller allt här i livet, men under en diet blir det extra påtagligt. Samtidigt växer man som människa, och upptäcker kanske sidor av sig själv som tidigare varit dolda.
Jag pratar
naturligtvis av egen erfarenhet. Delvis. Men också utifrån erfarenheter jag
fått ta del av från andra. Själv har jag ännu inte testat att dieta mig ner
till tävlingsform, eftersom det inte varit mitt mål den här gången. Men kanske någon dag. Och det är betydligt tuffare, så då kommer den mentala resan vara ännu större.
Däremot har jag vid de tillfällen då jag tidigare kämpat och gått ner i vikt, märkt att det
händer en hel del innanför även då. Om man som jag ända sedan liten varit
kraftig/tjock/mullig, vad man nu vill kalla det, så finns det ofta en dålig
självkänsla som hänger med, en känsla av att inte duga. Denna dåliga
självkänsla har i många fall blivit en undanflykt, en ursäkt. För det har varit
så lätt att skylla på det. ”Jag behöver inte prestera- för jag duger ändå
inte”. Det har inte varit direkt medvetna tankar som snurrat, utan känslan har
funnits där, halvt undermedvetet och spökat. Det i sin tur har lett till en del
destruktiva tankegångar. När jag sedan lyckats gå ner till en ”normal” vikt
blir situationen annorlunda och jag måste möta mig själv på nytt, utan dom extra kilona att skydda sig bakom. Nya frågeställningar dyker upp. ”Vad
händer nu då? Jag är ”normal” i kroppen, betyder det att jag duger som människa
nu också?” Och om jag kommit fram till att ”ja, jag duger” så har det ändå
varit väldigt skört. För den tillfälligt förbättrade självkänslan har
egentligen bara handlat om det ytliga. Om skalet. Och det är skört. Som en
ballong. Sticker man en nål i den- så spricker den. Nålen kan vara ett svek
från nån man litar på, en misslyckad prestation i studielivet/ arbetslivet, vad
som helst. Och vips är man tillbaka i det destruktiva tanketräsket igen. Så
egentligen blev aldrig självkänslan bättre fast jag gick ner i vikt. Det var
bara en tillfällig förbättring av självförtroendet. För bra självkänsla innebär
att man vet att man duger, precis som man är, i alla situationer i livet.
Som tur blir man
klokare med åren. Och nånstans på vägen har jag hittat en trygghet i mig själv.
Jag har genom hela livet både medvetet och omedvetet jobbat med att bygga upp min självkänsla.
Och visst har jag bitar kvar att jobba på, det tror jag alla människor
har. Men jag vet ändå mitt värde. Jag behöver inte bli beundrad för att bli
bekräftad. Jag vill bara inspirera. Och jag behöver inte längre jämföra mig med
allt och alla. Något som jag ständigt gjorde tidigare.
Nu väger jag
mindre än jag någonsin tidigare gjort i mitt vuxna liv (det finns kvar att ta av länge ännu, oroa er inte) Men det är lite skrämmande.
För då kommer frågeställningarna halvt omedvetet krypande igen. ”Duger jag?”
Men den här gången är jag beredd. Jag vet hur jag ska tackla dem. Att sätta upp ett mål och veta att man fixar
det är en otrolig känsla, något som jag rekommenderar alla att testa på. Och
jag VET att duger. Jag är tillräckligt stark för att våga lita på mig själv,
våga nå mina mål. Nu har jag inte nått mitt senaste mål ännu, så jag tänker inte ropa hej förrän jag är över bäcken. Men målet är nära, och redan det ger mig en skön kick. Kroppen är ett skal, och även om det är ett väldigt viktigt
skal som vi ska ta hand om, så börjar allt inifrån.
När du hittat din inre
trygghet, så finns inga gränser för hur långt du kan komma!