fredag 11 december 2015

Grått bakom men ljust framåt

I en längre tid nu har jag "skrivit" ett blogginlägg i mitt huvud. Jag kan ligga om kvällarna  (dom kvällar jag inte kan somna genast) och producera text, men att sen få ner kråkorna i datorn är en annan femma. Det kräver tid, ork och lust. Komponenter som är något av en bristvara just nu. Sonen, nu 7 månader, är väldigt aktiv de stunder han är vaken och när han sover har jag fullt upp att hinna med hus och hem och mig själv. Om jag inte passar på att vila när han vilar. Förkylningen bröt ut igår natt (igen) för lilleman, så sömn var inte prio ett direkt. Inatt sov han tack och lov bättre.

Sonen tycker om att pussas.
Den har hänt en del på sistone. Mest jobbiga saker faktiskt. Jag har sagt det förut och säger det igen, november är den värsta månaden på året. För nån vecka sen fick katten sin svans överkörd och kan ännu inte sköta sina behov som han ska, vilket har resulterat i mycket praktiskt bök. Tvättande av soffdynor t.ex. Sambon har ryggont från h*ll och vi vet inte ännu vad som felas han. Själv gick jag in i nån slag grå dvala. Haft svårt att glädjas åt det lilla, något som jag annars försöker så gott det går. Jo den där måndagen då det var snö och gnistrande sol, då kände jag mig levande. Men annars har november mest handlat om att släpa sig fram genom mörkret.

Tack och lov håller det på vänder nu. Snart är julen här (inte stressa inte stressa inte stressa- mitt mantra!), och snart vänder det och vi går mot ljusare tider. Katten håller troligen på att repar sig, idag ryker svansen och vi kommer ha vår egen Sigge Svanslös. Sambon har fått nästa läkartid så förhoppningsvis ska frågetecknet rätas ut så småningom. Och jag själv har bestämt mig. Igen. Men på ett annat sätt nu.

Inte ofta sonen är med till gymmet, för hinner
nästan aldrig med ett helt pass så länge han
sover. Här gick det nästan, men jag fick
avsluta med rodd med åskådare.
Sen jag blev mamma har det hänt en hel del, inuti. Att återfå den fysiska styrkan har gått rätt så bra, men jag har också insett att det fattas en hel del vad gäller den mentala biten. Den inre styrkan, att tro att jag vågar, kan och duger behöver jobbas med minst lika mycket som den fysiska styrkan. Och det har jag bestämt mig för att göra nu. Tack vare en vän har jag hittat vägar för att ta mig an detta. Så jag ser framemot ett starkare 2016, inifrån och ut.

På tal om 2016 så har jag det skett lite förändringar i mina planer. Jag hade tänkt börja dra pass i februari då min mammaledighet tar slut, men på grund av en lagändring gällande hemvårdstödet så får jag inte jobba extra alls om jag vill ha det förhöjda stödet. Och det vill jag. Så nu kommer jag komma in först på sommarschemat på gymmet, vilket känns lite tråkigt. För jag var taggad att dra igång i vår, och många har också frågat när jag börjar igen. Men å andra sidan har jag ännu mera tid förbereda mig nu. Och lite extra pass kommer jag säkert att dra innan min mammaledighet tar slut. Mitt ordinarie jobb kommer jag att återvända till i slutet av augusti (gulp- det kommer gå så snabbt). Men det känns helt okej.

Jag måste avsluta med något positivt. Igår klarade jag av ett uppsatt mål jag haft, 100 kg i marklyft! Kvar att beta av är bl.a. 100 kg i knäböj, stå på händer och dips utan hjälp. Sen har jag förstås mitt stora mål som jag ska nå till sommaren 2016, men mera om det en annan gång...

onsdag 18 november 2015

6 månader

För en och en halv vecka sen blev vår lilla solstråle 6 månader. Dags för lite uppdatering gällande hans utveckling igen.

  • Rullar runt på golvet som en säl, förflyttar sig även genom att vrida sig och ibland åla sig om han får tag i nånting. Blir ibland frustrerad då han inte kommer framåt
  • Sitter själv om han lutar sig framåt och tar stöd av golvet
  • Har 6 tänder, och nr 7 och 8 har just spruckit igenom
  • Älskar att simma, idag dök han första gången mellan mig och ledaren, alltså simmade en liten bit själv
  • Är en riktig bastant kille med sina 9,2 kg!!
  • Är lite blyg för vissa människor, speciellt om han är trött
  • Älskar att hoppa (se filmklippet! och då är han ändå rätt trött där)
  • Ammas fortfarande men äter 4-5 mål fast föda om dagen
  • Har lätt till skratt, speciellt när man kittlar honom. Börjar nästan alltid skratta när jag skrattar :)


Allt som oftast är Jason en väldigt glad pojke och det är ett nöje att vara hans mamma. Jag önskar att någon hade sagt åt mig i början att det kommer att bli betydligt lättare. Kanske det var någon som gjorde det också, men jag kommer bara inte ihåg det. Nu känner jag honom (även om det finns massor kvar att upptäcka när han utvecklar sin personlighet) och jag vet oftast vad han vill. 

Numera går det oftast också bra när Jason är med pappa och jag är och tränar eller gör nåt annat. Vi hade en period tidigare då han kunde vara ganska skrikig när jag var borta. Men det är också lättare nu för nu vet jag att han orkar vara vaken i 2 max 3 timmar och sen ska han sova. Blir han för trött blir han självklart grinig. Jag tycker också det är betydligt enklare nu när vi har fasta mattider (för det mesta), det var svårt att ha det när han bara ammades och fick ersättning. 

Vår älskade badpojke. Vigulant är han trots att att han är bastant! 

Min egen träning rullar på som den ska. Jag tränar på gym 3 ggr i veckan (mest basövningar fortfarande), går på mamma-pass ( oftast pilates-liknade) i snitt 1 gång i veckan och på SomaMove 1 gång i veckan. Ibland springer jag också men det har inte blivit varje vecka. Och nej, det har fortfarande inte hänt något i spegeln eller på vågen. Men jag känner ändå att jag hela tiden blir lite starkare, smidigare och får lite bättre kontroll. Små små framsteg. Nu är det också spikat när jag ska ställa mig på scenen igen för första gången, det blir innan jul. Men jag börjar lugnt med SomaMind. SomaMove är så pass tuff att jag vill känna att jag har ännu lite bättre kontroll på kroppen innan jag är redo att dra den. Men det ska bli så kul att dra pass igen! 

Denna mamma ser ut att ha bulkat rejält,
vilket på sätt och vis stämmer ;)

torsdag 29 oktober 2015

Vasa äventyr och slutspurt på utmaning

Här är vi hemma igen på vår favoritö.
Eftersom träden vara ganska kala i Österbotten
njuter jag av denna vy ännu mer än tidigare.

Förra helgen var jag och Jason för första gången på längre äventyr ensamma, nämligen på tete á tete i Vasa. Och vad är det då. Jo, franska för träff ansikte mot ansikte. Alltså face to face. IRL. Träff i verkliga livet på ren svenska. Med ett kompisgäng på 7-10 personer (lite beroende på hur man räknar) så är det inte alldeles lätt att träffas så ofta, speciellt när nån bor i Stockholm, nån i Helsingfors, nån i Tammerfors, jag på Åland och resten i Vasa. Dessutom finns det numera några barn och bebisar att ta hänsyn till. Eftersom det finns två bebisar i Vasa och endast en på Åland blev det smidigast att det var vi som reste denna gång.

Själva resan gick riktigt bra, men jag ska erkänna att jag var rätt nervös innan, för jag körde själv. Som tur sov Jason hela vägen upp och på vägen ner starta jag i god tid så jag kunde ta pauser när han vaknade. Så det var inga bekymmer, men fy vad den är tråkig att köra, den där förbannade riksåttan. Det är synd, för jag trivs så bra här på holmen, men det är så tråkigt att vara långt ifrån en stor del av kompisgänget och en del av släkten.

Helgen sen var rätt så intensiv. På fredag hade vi bastukväll och på lördag träffades vi på stan och sen gjorde vi middag tillsammans hos Maria som bor i stan. Jag och min kompis Siru var lite begränsade med våra småpojkar som är nästan lika gamla, så vi begav oss hemåt ganska tidigt när pojkarna var trötta. På söndag han vi dricka kaffe med Nina med hennes lilla flicka på en dryg månad innan jag och Jason påbörjade resan hemåt igen. Det märks tydligt att vi är i lite olika skeden i livet nu i gänget. Vi med småttingar blir förstås ganska begränsade och har helt annan dygnsrytm än de utan barn. Men å andra sidan konstatera vi att det är en kort tid det är så här. Allt har sin tid helt enkelt. Och det är skönt att känna att även om livet ändras så är vi fortfarande samma människor i grunden.

Till sist kan jag nämna att min sockerfria utmaning går bra. Bara några dagar kvar så har jag klarat min 21 dagars utmaning. Första veckan var värst, sen har det gått ganska bra. Så snart blir det att boka frissabesök. Planen är att fortsätta november ut, nu när jag ändå kommit igång. Ska hitta på nån liten morot igen så att jag orkar hålla mig.


Jag och Jason kikar in lilla Lova.
Här är den berömda barnmorskan så omnämnts i ett antal inlägg. ;)
Bästa Annichen. En bra famn tycker Jason.

Så här var det mest hela tiden på fredag. Det var nåt barn här och nåt barn där,
och man hade inte riktigt koll. Men denna mamma fick iaf bada bastu i lugn och ro
då det fanns ett antal "tanter" tillgängliga.

Caféhäng på lördag. Även Marias mamma kom och hängde, sånt e kul, att vi kan umgås med
varandras föräldrar också. Men det blir väl så när man känt varandra från tillräckligt unga år. Min mamma
sku också ha fått vara med. :) 

tisdag 13 oktober 2015

Min 21 dagars utmaning

Nä nu! Nu får det vara slut på det här. Jag har försökt hålla mig till att äta socker på helgerna. Det har gått så där. Ibland har jag ätit på vardagarna också. Mitt sötsug har varit värre än vanligt sen Jason kom (jag skyller på amningen även om jag vet att det är en dålig ursäkt). Men även om jag försökt hålla mig till att äta onyttigt på helgerna så har jag nu kommit fram till att det inte heller är någon bra idé. För det har blivit frosseri utan dess like. Ok, kanske inte så extremt. Men det har blivit alldeles för mycket av det "goda". Och jag mår inte bra av det. Det är så onödigt!

Så, inspirerad av några i min omgivning kommer jag nu att "detoxa" mig lite. Det har varit aktuellt med sockerfri september, några började i oktober och jag började igår. För jag tycker ju om att göra lite som jag vill. Och jag har för mig att det krävs 21 dagar för att få till en förändring, alltså att bryta eller skapa en vana. Så mitt mål är att vara utan socker i 21 dagar. Men jag kommer att ta det en vecka i taget. Så nu fokuserar jag på att vara sockerfri fram till söndag.

Sen är det ju lite knepigt det där med sockerfri? Socker finns ju i så mycket och alla kolhydrater är ju egentligen socker. Men jag kommer inte att vara extrem under dessa veckor. Mitt fokus kommer att ligga på att skippa det värsta. Alltså inget godis, inga kakor eller bullar, ingen glass och ingen läsk. Sen kommer jag även att försöka undvika tillsatt socker som t.ex. i yoghurt. Däremot kommer jag att äta kolhydrater i form av frukt, rotsaker, havregryn och knäckebröd. Som exempel. Jag kommer inte heller att begränsa mig så pass mycket att jag inte skulle äta ris eller potatis, men det är inget jag äter varje dag. Som sagt, fokus kommer att ligga på att skippa det som är värst. Jag kommer även att skippa t.ex. honung som jag gärna använt för att söta lite när jag äter naturell yoghurt eller kvarg med bär. Om jag absolut känner att jag behöver lite sötma för att balansera upp något väldigt surt så kommer jag använda lite sötning i form av hermesetas. Men jag ska så gott det går försöka vänja mig av med den söta smaken.

Hittade denna, kan vara bra att använda som
 hjälp när suget kommer smygande.

Belöningen då? Ja självklart behöver jag ha någon morot. Om jag klarar 21 dagar utan "skräp" så kommer jag att belöna mig själv med ett mycket efterlängtat frissabesök.

Sugen på att hänga på min utmaning? Det finns säkert något du längtar efter att göra/köpa men kanske inte "ids". Jag tycker t.ex. att det är löjligt dyrt att gå till frissan. Men jag tänker att man sparar ganska mycket pengar på att inte köpa godis osv, speciellt om man fortsätter efter dessa 21 dagar. Så inget att fundera på med andra ord. Och du, det går lika bra att börja idag fast det är tisdag mitt i månaden, det behöver inte alltid vara den 1:a eller en måndag. ;) Tryck på like-knappen nedan om du är sugen på att anta utmaningen.

Lycka till!



Bilder från mina diet-resultat 2013 och 2014. Nu ska jag inte dieta så bilderna är på så vis
inte relevanta. Men ändå lite för de bevisar att jag kan om jag vill! Och orsaken till att jag vill ha med dom är för att jag under dieterna hade väldigt lite sötsug. Så som sagt, jag vill peppa mig själv att det går att vara utan socker och med lite ytterligare justeringar kan man komma ganska långt. Nu är jag långt från detta med tillbaks hit ska jag igen, i sinom tid. En sak i taget
.

onsdag 7 oktober 2015

3 saker

Hittade denna lista på bloggen Den där Cila, som jag läser. Så jag stjäl den vidare, för jag tycker den på en snabbt och trevligt sätt beskriver livet just nu. Jag vet att ni nyligen fick ett inlägg där jag beskrev vår vardag, men tycker ändå den här listan var lite kul.

3 saker jag ser fram emot:

  • Träff i Vasa med mina underbara och knäppa bästa vänner om några veckor
  • Bebisdejt både imorgon och på fredag
  • Solsemester (långt dit men ändå)

3 saker jag gillar:

  • Babysim med vår skrutt
  • Kaffe
  • Att vara på stugan
  • (familjen, vänner och träning är så givna att de inte finns med på denna lista!)


3 saker jag inte gillar:

  • att min släkt och mina vänner är utspridda över hela norden (typ!)
  • att jag har en drös med kläder i mitt skåp som fortfarande inte passar
  • att mitt drömjobb inte finns här på ön

3 saker jag vill:
  • lära mig spanska
  • börja instruera Soma igen (och känna mig bekväm med det, dvs vara lite smidigare och starkare än nu)
  • bo utomlands i något skede av livet

3 saker jag borde:
  • slipa och måla dörrar och dörrkarmar här hemma
  • äta bättre
  • bli bättre på att hantera förändringar

3 saker jag kan:
  • vara sjukt effektiv och få massor gjort fast andra (sambon) säger att det inte går
  • komma ihåg detaljer, t.ex. födelsedagar, olika händelseförlopp osv 
  • vara rätt så duktig på att analysera folks beteende och vid behov ge råd (om dom vill)

3 saker jag inte kan:
  • tåla när det är råddigt hemma
  • komma upp på händer i Lion i SomaMove (men jag ska lära mig!)
  • hantera mitt humör, fråga min familj! (men mitt morgonhumör har blivit bättre med åren, faktiskt!)

3 saker jag pratar om ofta:
  • min familj
  • kost och träning
  • människors beteende (inkl. mitt eget)

3 saker jag önskar mig:
  • att kunna träna helt galet mycket, typ dubbelpass varje dag
  • ett frissabesök (som jag inte skulle behöva betala själv)
  • många fina och harmoniska stunder med familjen

3 saker jag blir lugn av
  • ett städat hem
  • att ha tränat
  • bastu
  • (och förstås att ha en nöjd bebis, men det känns ganska givet)

3 saker jag blir stressad av:
  • missnöjd bebis
  • när min plan fallerar och jag inte hinner med allt jag tänkt mig
  • när andra inte gör som jag vill/har tänkt mig

3 saker jag skall göra i helgen: 
  • mysa med bebis
  • fara till Föglö (tror jag)
  • äta god mat

3 saker jag gjort den senaste veckan:
  • tränat
  • umgåtts med mommo (alltså mamma)
  • gjort läxor med Jasons storebror


måndag 5 oktober 2015

Vardag på bästa vis

Har inte haft så mycket nytt att komma med på sistone, därav bloggtorkan. Flera av mina vänner som inte är mammor frågar mig vad man riktigt gör på dagarna när man är hemma med en bebis. Ja ni, jag ska delge er en helt vanlig dag ur min och Jasons vardag:

  • Vi vaknar strax innan pappa far till jobbet, och stiger upp en stund därefter. Sen äter vi frukost. Ibland sitter Jason med mig vid bordet och får smaka lite frukt el dylikt. 
  • Med kaffekoppen i handen bänkar sig denna mamma sedan en stund framför nyhetsmorgon. Detta kombineras med amning och efter en stund brukar Jason ta sin första tupplur, som varar upp till en halvtimme. Undantag är onsdagsmornar som är vigda till babysim, höjdpunkten i veckan!
  • Ibland redan under förmiddagen, men senast tidig eftermiddag ger vi oss ut på äventyr. Kan vara allt från vagnpromenad till att vi med bilen tar oss till gymmet, butiken eller nånting annat. Ibland träffar vi vänner på fika eller lunch och ibland hänger vi med mommo. Nångång under eftermiddagen sover Jason igen, endera flera lite kortare, eller en längre tur.
  • Middag blir det när pappa kommer hem från jobbet, numera sitter alltid Jason med i egen stol och äter lite av sin egen mat, dvs. än så länge någon grönsaks- eller rotsakspuré. 
  • På kvällarna hänger vi mest hemma och myser. Om vi inte gått nån promenad på eftermiddagen så blir det en på kvällen istället. Oftast går det bra, men ibland har vi skrikkalas. 
  • Sen blir det kvällsmassage + pyjamans vid 20 tiden. Och tandborstning förstås! Försöker få in rutinen på det med glömmer bort mig allt för ofta. När lilleman sen behagar sova varierar, men senast 22-tiden sluter han sin små blå (eller grå, bruna, gröna vad dom nu är/blir)
    Älskade unge.
Så så är det. Visst är det mysigt att vara hemma, just nu skulle jag inte vilja vara nån annanstans eller göra något annat. Och att skaffa barn har varit guld värt för mitt sociala liv. Aldrig har jag haft så mycket umgänge som nu. Men det är klart, lite börjar jag känna att man inte använder så många av dom där grå där uppe. Och jag har ett projekt som jag tänkt ta mig an i flera år. Nu äntligen har jag kommit lite igång. Jag vill, och jag ska, lära mig spanska. Åtminstone så mycket att jag förstår mera (skyltar,texter osv) och kan uttrycka mig gällande det viktigaste, så som att presentera mig, kunna beställa och handla mat på spanska osv. Förhoppningsvis bär det av till vårt andra hem i vinter (Gran Canaria), så då ska jag öva på det jag har lärt mig så långt. Det är ganska skönt att ha ett mål som för en gångs skull inte handla om något fysiskt.

Fint nu. Hösten visar sig från sin bästa sida.
Men fysiken är nog fortsättningsvis min största drivkraft. Det är inte så lätt att få till träningen alla dagar, men jag forsöker så gott som dagligen och så blir det som det blir. Förra veckan när mitt gympass blev på hälft fick jag komplettera med hemmaträning på kvällen, som exempel. Det får bli som det blir helt enkelt, vilket jag fortsättningsvis övar på att acceptera. Så här såg min träningsvecka ut förra veckan:
  • Måndag: Feel it light med Fananamma
  • Tisdag: Promenarade till gymmet, hann med två övningar för ryggen innan lilleman vaknade. Hemmaträningscirkel på kvällen.
  • Onsdag: SomaMove (sååå härligt och välbehövligt!)
  • Torsdag: Försök till gymträning igen, hann med knäböj i hackliften och marklyft innan någon tyckte att det var färdigsovet för denna gång.
  • Fredag: Vila. Var på massage, mycket välbehövligt.
  • Lördag: Gym. Hade barnpass denna gång så det gick lite bättre. 
  • Söndag: Vila. 
Videon är från lördagen gympass. Kör mycket basövningar just nu, lite Strävan- style för er som vet vem han är. Pullups och dips är en skön kombo. Innan hade jag kört militarypress och bänkpress.


Nu är det ny vecka igen. Har på känn att livet som hemmamamma kommer att flyga förbi i rasande fart. Det är till att njuta medan man kan. Borde blogga mera så jag har något att läsa sen och njuta av i efterhand. Men detta var allt för denna gång. Men jag har flera inlägg jag sitter och gruvar på, så kommer kanske dyka upp fler här inom en snar framtid. 

onsdag 16 september 2015

En helg att minnas

I veckor hade jag sett framemot helgen som nyss passerade. Att samla familj, släkt och vänner ute på vårt kära Föglö och umgås och fira Jason när han fick sitt namn, var väldigt lyckat och lyckligt på alla sätt och vis.

I veckor hade jag förberett helgen på alla möjliga sätt, från smått till stort. Och då med hjälp från framförallt svärmor och min mamma. Vi pysslade på i några veckor. Städade torpet där festen skulle vara, städade stugor, tvättade fönster, samlade på mig trasmattor och andra lämpliga föremål, samlade råg, fixade klart den gamla soffan jag började med förra sommaren osv osv. Pyntade och pimpade. Skulle ni fråga Conny sku han säkert säga att jag stressade på som vanligt, men frågar ni mig så tycker jag att jag höll mig ganska lugn. Jag tycker ju att sånt här är roligt. Och jag är så glad att torpet äntligen kom i användning.

Själva helgen sen blev fylld av barnaskrik- och skratt, god mat, vackert väder, fina ord och vacker sång. Conny hade skrivit en sång till Jason som han sjöng i kyrkan och som inte lämnade någon oberörd. Jason sken som solen själv under hela dopet och i stort sett hela helgen. Ja denna helg efterlämnade en drös fina minnen. Och som vanligt säger bilder mer än ord, så resten får bilderna berätta.

Kärlek.
Middag på fredagkväll. Oxfilé och rotsaker. Inte illa.

Mina älskade pojkar.


Busunge och gudbarn.

Jason trivs hos gudfar.
Flocken är samlad :)

Det var "Chester" vi skulle ha som präst om vi skulle ha dop. Och så blev det.


Moster famn är en annan favoritfamn. Och prästen var ganska rolig han också.


Solstråle! Älskade unge!

Gudföräldrar. <3

Välkommen in!

Underbart god middag som svärfar och Jasons storebror fixat.
I det pimpade torpet.
Helgen var ju fylld av djur också, nämligen 4 hundar och 2 katter. Men bara lilla
Bella fastnade på bild.


tisdag 8 september 2015

Fyra månader- mamma, motivation och bebis

Fyra månader. Så länge har nu vår lilla guldklimp funnits hos oss. En sommar och lite till. Vi vaknar och plötsligt är det kväll igen. Ett liv som småbarnsmamma rusar förbi.

Vad har hänt då? Ett helt tredjedels år har passerat och Jason har bråttom med allt. Vid 4 månaders ålder har han:
  • vänt sig från mage till rygg
  • "skaffat" sig två tänder (väldigt tidigt)
  • fördubblat sin födelsevikt (väger nu 7,9 kg och är 65 cm lång)
  • berättat hela sin livshistoria genom skratt, "prat" och skrik
  • börjat visa lite blyghet inför vissa människor men oftast får man ett leende
  • börjat visa tendenser att ta sig framåt samt plaskar som tusan i badet (blir bra att börja på babysim imorgon)

 


Annars då. Ja,sommaren är slut och jag saknar redan att känna mig så där sommarbrun och fräsch. Nu gäller det att försöka hitta rutiner som gör att man känner sig fräsch ändå. Dvs. träna regelbundet, gå dagliga promenader samt äta bra och mångsidigt. På tal om träning så går det riktigt bra. Ibland har jag svårt att få till den, men då blir det hemmaträning i nån form. Helst tränar jag på gymmet, men det kräver att Jason sover, och hans sovande går inte alltid att lita på. Men idag lyckades det, och dessutom började jag med mitt nya upplägg idag, så det kändes verkligen kul att träna. Jag är så glad och tacksam för att jag börjar återfå styrkan. Det vet jag att jag skrev för två månader sen också, men om jag ser tillbaka och jämför nu och då så har det nog hänt en hel del. Kan inte exakt sätta fingret på vad som hänt, men jag känner mig helt enkelt säkrare i övningarna och jag vågar lita på min egen kropp. Nu är det "bara" några lager fett som ska skalas av. Jag ser ju och känner att mina muskler finns kvar där under. 

Redo att ta mig an rodden. 50 kg idag
och jag kände att det finns mer att ge.
På tal om att skala av fett. Jag tror jag aldrig har haft så svårt att hitta motivation till att skärpa till kosten. Varje dag börjar bra, sen fallerar det nånstans halvvägs. Varje kväll försöker jag analysera vad som gick fel. Suget kommer ofta efter middagen, den tid då jag i mitt "tidigare liv" var på gymmet. Nu tränar jag ofta på dagen och är hemma på kvällen. Orsakerna till mitt sug är garanterat många, jag kan räkna upp flera faktorer som spelar in. Men det spelar egentligen ingen roll. För jag vet ju att det bara handlar om en enda faktor. Att verkligen bestämma sig. Det är inte svårare än så. Och jag vet ju att jag kan, jag har gjort det flera gånger förut. Och det stör mig så för jag vill inte vara där jag är nu. Jag vill inspirera och visa att det går att övervinna sina demoner. Men samtidigt vill jag erkänna att jag inte är någon super människa. Även om jag brinner för hälsa och träning så erkänner jag att jag inte är där jag vill vara nu. Jag lever inte som jag vill och som jag förespråkar. Inte fullt ut. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte finna mig i att jag är där jag är. Jag kommer fortsätta kämpa. Kämpa för att hitta tillbaka till den kropp jag trivs i. Jag kommer fortsätta analysera mina fallgropar och fortsätta kämpa för att hitta och hålla motivationen vid liv. Det är det enda sättet. Att fortsätta sträva mot en bättre version av mig själv. För jag vet när jag mår riktigt bra, då ska alla pusselbitar sitta. Nu när överblickar mitt liv är jag lyckligare än någonsin. På alla plan utom ett. Och det är dom där extra kilona som stör. Och det är mitt mål, mitt liv, och vad jag vill som styr. Och jag vet vart jag vill. Jag vet också hur jag ska komma dit. Jag måste bara våga. Våga vara lite obekväm med mig själv. Steg ett är att erkänna sina fel. Det har jag gjort. Steg två är att övervinna hjärnspökena. För att vinna måste man våga. Alltså,  våga vinna. Stay tuned.


Tack för den här gången hälsar jag och denna gladfis!





söndag 9 augusti 2015

En sommar på 7 dagar

Morgondopp i paradiset.
Lite bloggpaus de senaste veckorna. Dels har jag haft fullt upp med, ja.. livet. Och dels har jag inte haft så mycket nytt att komma med. Veckan som gått har varit helt galet intensiv, men rolig. Det blev liksom allt på en och samma gång och det känns nästan som en hel sommar har rymts in på de senaste 7 dagarna. Dessutom har vädret visat sig från sin bästa sida, så vad mer kan man önska!

Jag hade gjort upp en träningsplan i måndags som helt och hållet fallerade, men jag har ändå fått till de flesta pass så det gör inte så mycket. I måndags var jag på kettlebell med Lisa på gymmet, och det var så roligt. Och vilket pass sen! Varken Lisa eller jag och knappast någon annan heller kunde gå på någon dag efteråt, vi dödade verkligen benen och rumpan. Sjukt skönt!

På måndagkväll åkte vi sen ut till Föglö eftersom Conny var ledig på tisdag. Där plockade jag bär, vi grillade, simmade och hade det allmänt skönt. Lite hemmaträning (fick nytt hemmaträningsprogram i måndags, version 2.0) lyckades jag få till trots mina galet sjuka ben.

Oskar charmar Annichen.
Bästa mommo i bakgrunden.
På onsdag var vi tillbaka i stan och då blev det gymträning för mig och Jason. Därefter kom mommo, moster och kusinerna på besök och vi firade min guddotter som fyllde 10 år. Torsdag började med morgonjogg och fortsatte med rådgivningsbesök följt av strandhäng. "Lilla" Jason är redan 63 cm lång och väger 6800 g! Efter vi fått ta del av denna information och Jason fått ett par stick i benen (mitt hjärta höll på brista!) så catcha vi upp med min kompis Annichen och hennes son Jak som landat på ön under natten. Efter lite sammanstrålning hos mig vandrade vi iväg till lilla holmen där min syster med sina barn och mommo hängde. Det blev en rolig och vild sammankomst i nån timme tills solen gick i moln och middagsplanerna började ta form.

Sommar i en...simring!
På fredag blev det lunch på stan med Conny, Annichen och Jak. Efter det åkte jag och Jason ut till Bamböle och det blev ännu en dag på stranden med kusinerna. Den här mamman njöt av att ha lite extra händer i form av moster och mommo.

Igår blev det gymträning följt av 2 års kalas för fina Dominic och sen ut till Föglö på Degerby Jazz och Blues festival. Idag hann vi njuta lite av det fina vädret på Föglö innan vi åkte in till stan för att gå på grillfest med personalen från gymmet.

Som sagt, en helt galet intensiv vecka. Inte konstigt att jag är lite slut nu. Denna vecka var också den sista veckan på mitt pt-online program. Mycket har hänt, men inte så mycket synligt. Ja, kanske lite tajtare har jag blivit, men viktmässigt har det det inte hänt mycket. Det av det enkla orsak att jag inte riktigt haft motivationen att hålla kosten strikt alla dagar. Men jag kämpar vidare med att hitta den motivationen. Tror det blir lättare nu när vardagen mer och mer kommer emot, och jag har ändå fått och hittat redskap jag kan använda mig av för att lyckas. Däremot har det hänt mycket med min styrka!! Jag börjar känna mig hemma i min kropp igen och känner att jag vågar lita på min kontroll och att jag vågar ta i. Jag börjar hitta styrkan inifrån ut igen och det känns sjukt skönt! Dessutom har jag hittat bra rutiner för min träning och jag lyckas få in den (nästintill) varje dag. Och jag är tillbaks på gymmet, med ett bra program! Gissa om jag njuter! Så sammantaget är jag nöjd med vad jag åstadkommit under dessa 6 veckor. Nu är det bara att fortsätta nöta, jag är på gång!

I mitt rätta element!

Strandhäng med bästa moster och kusin Oskar.


Mamma och Jason på Degerby Jazz and Blues på Jasons
3 månaders dag. 




onsdag 15 juli 2015

Getting stonger!!

Hur funkar det riktigt att vara mammaledig, ha en 10 veckors bebis och ta hand om sig själv, hushåll och allt där omkring. Hinner man alls njuta av sommaren? Svar ja. Jag trodde inte det var möjligt, men jag måste säga att det går över förväntan. Sen har vi faktiskt en rätt så lättskött bebis (peppar peppar) så jag kan verkligen inte klaga.

Jag har fått in träningen som en rutin nu och det känns så skönt. Tränar varje dag och jag har blivit starkare, wohoo! Märker att jag orkar bättre i övningarna, och jag klarar av att hålla knipet och bålstödet bättre. Och kondisen har också blivit bättre tack vare mina intervaller som jag kör några gånger i veckan. Än så länge har jag tränat mest med egen kroppsvikt, men fr.o.m nästa vecka blir det lite mera motstånd tror jag (väntar med spänning på mitt träningsschema...).



Plankan med benlyft.
Går bara bättre och bättre.
Ibland, rätt så ofta, brukar jag
stå i hunden.
Det känns bra, helt enkelt
Det enda som stör mig är att jag är så stor ännu, och att mycket av mina kläder inte passar. Men det är ju därför jag försöker göra något åt det (tålamod Victoria, tålamod!). Och jag tänker inte använda graviditeten som någon ursäkt, det var helt medvetet att jag valde att inte vara strikt med kosten under graviditeten, och jag visste hela tiden att jag skulle ha denna resa framför mig. Så det är bara att bita ihop och hålla fokus! Stay tuned!

Jag och sonen myser på Tammer training camp
förra helgen. 


måndag 6 juli 2015

Sommarmys och mammaträning

 "Det blir bara roligare" berättade mina fellow-mamas på lunchen i våras och syftade på att vara mamma. Och jag kan inte annat än hålla med. Jason är snart två månader och han blir bara mer och mer med och vaken. Ler och pratar och upptäcker världen. Och är världens mysigaste. I videoklippet ser ni hur Kaspian lär Jason räcka ut tungan. Det är häftigt att se bebisar och små barn konstant öva på nånting, tills det sitter. Och livet är ju faktiskt ett livslångt lärande, vi mår bra att hela tiden lära oss nya saker.

Lilla holmen häng.
Annars rullar allting på här, det blir aldrig tråkigt. Jag och Jason har allting nånting på gång, och för att inte fastna i  soffa-bubblan försöker vi vara ganska sociala och söka oss ut i sommarvärmen. I förra veckan hängde vi en del med min kompis Jannica, och så var vi till lilla holmen. Trots stekande sol lyckades jag få det ganska behagligt för lilleman, med ventilation i vagnen och solskydd. Så två dagar spenderade vi nån timme på detta vis. Jason har varit lite sämre på att sova vissa dagar på sistone, men väger upp det hela med att vara ganska nöjd när han är vaken.

En svettig mamma efter
hemmaträning på Föglö.
Jag hann också med både frissa besök och träning ute i Godby förra veckan. Det är så att jag har tagit ett sex veckor pt-oline paket med min före detta kollega Fanny som numera är något av en expert på träning under och efter graviditet. Jag kände att det var dags att få ordning på denna post-preggo kropp, Ett år av ostrukturerade kostvanor har gjort sitt och det finns en hel del kilon som ska bort. Och så vill jag bli stark igen. Och även om jag själv vet vad och hur jag ska göra så kände jag att jag behöver lite extra piska för att komma igång. En vecka har vi kört redan och det gick i det stora hela riktigt bra, även om det är en tuff utmaning att följa ett kostschema igen. I torsdags var jag alltså på sweat it light ute i Godby, ett pass för gravida och vi som fått barn, och herregud vad det var skönt att träna ordentligt! Låt dig inte luras av att det heter "light", det var riktigt tufft ändå. Jason var med, det är tanken, att barn och bebisar kan vara med, och han skötte sig och sov genom hela passet trots den höga ljudnivån.

Denna vecka är också fullspäckad. Imorgon har jag både mammaträff, rådgivningsbesök och eventuellt dejt med min kompis Maria på agendan. På onsdag ska mina före detta kollegor komma på besök och på torsdag blir det att svettas ute i Godby igen. På torsdagkväll åker vi sen iväg till Sundsvall för Tammer Traning Camp och Connys tävling. Ska bli så kul att se alla underbara människor igen. Så det är fullt upp. Här emellan ska det ammas, bytas blöja, tränas, städas, lagas mat, klippas gräs osv osv. Det är tur att man inte behöver ha tråkigt...

torsdag 25 juni 2015

När lillen kom till världen

Jag har i flera veckor hållit på att formulera ett inlägg i mitt huvud . Ett inlägg som handlar om det största, värsta, mäktigaste och bästa dygnet i mitt liv. Dygnet Jason kom till världen.
Man glömmer så snabbt säger alla, och det är så sant. Det har snart gått sju veckor sen Jason föddes och redan har mycket detaljer suddats ut och framförallt har känslorna tonats ner. Känslostormen efter förlossningen var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig, och det tog dagar, ja t.o.m veckor innan jag kunde prata om förlossningen med normal röst, utan att den sprack. Men ändå var det just det som hjälpte, att prata om det. Då kunde jag till slut acceptera mina känslor under och efter förlossningen och börja känna en stolthet över vad jag presterat och en tacksamhet över att allt gått bra. Trots att jag var långt ifrån den första och långt ifrån den sista kvinnan att föda barn så var ändå upplevelsen unik för Mig, och jag behövde bearbeta den innan jag kunde ta modet till mig att skriva ner vad jag varit med om.

Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att gå in på läskiga detaljer, jag vill bara ha min förlossningsberättelse nerskriven nånstans. Så att jag inte glömmer. För jag tror det kan vara häftigt att läsa sen, om några år. Så egentligen är detta inlägg främst till för mig själv, men eftersom jag för länge sen slutat skriva dagbok får det bli ett blogginlägg istället. 

Sista gympasset. Mådde hur bra som helst. V. 40+5.
Tisdagen den 5 maj hade jag gått fyra dagar över tiden och jag hade ett ultraljud inbokat för att kontrollera storleken, eftersom man misstänkte att barnet kunde vara på större sidan. Samma morgon hade slemproppen gått så förlossningen skulle komma att börja så småningom, kanske om några dagar eller så. Men på ultraljudet uppskattade man babyn till 4,5 kg (!) vilket innebar att läkaren tyckte att vi skulle börja sätta igång mig så småningom. Så jag gick hem med ordination om att göra ALLT i min makt för att förlossningen skulle starta. Bastu, sex, låååånga promenader, fönstertvätt you name it! Och det var doctors orders så det var bara att lyda. Och sen skulle jag komma in på torsdag morgon om inget hänt och dom skulle sätta igång mig med medicin.

Därmed bestod min onsdag av gym, fönstertvätt, långpromenad, bastu...ja, det var minst sagt en intensiv dag. Sov inte så jättebra natten till torsdag, var väl ganska nervös tror jag. Men ändå förväntansfull. Nästa dag var det väckning i arla morgonstund. Jag var förvarnad och förberedd på att det kunde ta flera dagar innan förlossningen startade. Inte kunde jag då tro att jag ett dygn senare skulle hålla min son i famnen.

Kl. 10 ungefär fick jag den första halva tabletten och därefter fick jag en halv tablett varannan timme. I början gick det hur bra som helst, jag var ut i solen och gick en promenad på förmiddagen. Nångång efter lunch började sammandragningarna kännas lite mera och det vi inte visste då men kunde konstatera senare var att vattnet gick nångång på eftermiddagen. Vid 16-tiden fick jag vad som sku komma att bli den sista tabletten. Barnmorskan som då hade hand om mig sa att jag skulle gå ut och gå, men då kunde jag varken sitta eller gå. Middagen gick inte ner och det började bli riktigt jobbigt. Värken var som en molande intensiv mensvärk som kom och gick i vågor men släppte aldrig helt. Från ungefär kl 15 på eftermiddagen var jag inte smärtfri överhuvudtaget. Det gick i ett. Vid 17-tiden gick jag i duschen, vilket var skönt, men det blev för varmt och jag var fem före att svimma. Så det äventyret slutade med kalldusch av barnmorskan, rullstol till rummet, bebisen hjärtljud sjönk och dom satte elektrod på bebisen huvud. Här skulle dom alltså ha tagit hål på hinnorna men vattnet hade som sagt redan gått.
Jag kommer ihåg min vädjan "snälla säg att jag inte behöver ta flera tabletter!". Och det behövde jag inte.

Nångång vid 19 tiden på kvällen rullade vi in i förlossningssalen och det är från då ungefär dom räknar att förlossningen började, även om sammandragningarna inte var riktigt regelbundna här ännu. Lite efter 20 ringde Conny, han var då på väg till sjukhuset från gymmet och han frågade hur det gick och om jag behövde nångting från Sparhallen. "Jo, tack det går bra, jag ligger med lustgas och värkar! Och nej, jag behöver inget från Sparhallen". "Oj då, jag kommer nu!". "Ligger bebisen i röret nu?" frågade blivande storebror Kaspian som var med och blev skjutsad till sin mamma i samma veva. :)

Lite före 21 kom Conny och från då fram till midnatt var jag i ett töcken och upplevde de dittills värsta timmarna i mitt liv. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket härifrån, bara att jag hade ont (kommer inte ihåg själva smärtan, jag bara vet att jag hade j*vligt ont). Värkarna var väldigt intensiva och jag andades lustgas som en tok. I ett ganska tidigt skede bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Jag hade på förhand tänkt att om det är möjligt så skippar jag det, men eftersom jag blev igångsatt var allting lite "värre" (har jag förstått av andra, har ju själv inget att jämföra med). Hur som helst så hade jag haft intensiv smärta i ca 6 timmar redan när jag bestämde mig för epiduralen, så det kändes helt befogat.

Det tog sin tid innan jag fick epiduralen, det var runt tolvslaget och jag var 4,5 cm öppen då. Men läkaren som stack mig klantade sig lite och fick sticka två gånger, första gången gick den ut i benet. Conny var nog mer bekymrad över detta, han sa efteråt att han vet hur hemskt det är att få epidural, men jag var vid det här laget så bortdomnad av smärta att jag knappt märkte vad som pågick.

När epiduralen började verka var det en extrem lättnad. Jag kunde prata igen och fick vila. Nu var jag inställd på att få vila och vara smärtfri ända tills krystskedet började. Tji fick jag! För det första tog den inte bort all smärta, och sen började effekten avta och smärtan komma tillbaka mer och mer. Barnmorskan berättade efteråt att jag sist och slutligen hade effekt av epiduralen i endast ca 1,5 timme.

Första familjebilden. Lättnaden över att det är över är enorm.
Mot morgonnatten var värkarna väldigt intensiva och smärtsamma igen. När barnmorskan gång på gång frågade om jag började känna behov av att krysta så förstod jag att det närmade sig. Ca 6-tiden var jag fullt öppen och därmed började slutrakan. Man tror ju att det snart ska vara över, eller just där och då trodde jag inte så mycket, men man har ju hört att det ska ta ca 20-30 min, max en timme som förstföderska. Igen en gång, tji fick jag. Jag höll på i....hör och häpna...1 timme och 36 minuter! "Oj herregud!" va min barnmorskekompis reaktion när hon fick höra det. Dessa 96 minuter var de absolut längsta i mitt liv och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Barnmorskorna och Conny peppade och var grymma, sa att jag var jätteduktig och dom såg onekligen nöjda ut varje gång jag krystade, men jag kände mig som ett misslyckat vrak eftersom jag tyckte att det aldrig gick framåt. Jag kommer ihåg känslan av hopplöshet, blandat med en galen smärta. Mitt i allt detta gick bebisens hjärtljud upp och ner, från 80 till 200 och ner till 80 igen. Men detta var något jag inte riktigt kunde ta till mig där och då, men Conny var förstås orolig över detta, han som såg monitorn hela tiden. Gynekologen var med nästan under hela förlossningen, just för att hjärtljuden åkte lite upp och ner. 

När jag hållit på krystat ett bra tag tog läkaren laktatprov från bebisen huvud för att se att han mådde bra. Detta är ett av de värsta minnena jag har från förlossningen, det var inte alls kul. Bebisen mådde bra och efteråt fick jag veta att barnmorskorna och läkaren gjort bedömningen att jag orkar krysta ut honom, att jag hade krafter kvar. Detta trots att jag själv skrek att jag inte orkar mer, att det måste ta slut nu. Än en gång har fick jag det svart på vitt. Kroppen orkar så mycket mer när hjärnan säger nej. Jag får tacka mig själv för att jag kämpat för att få den fysik jag hade och har. Om jag inte tränat som jag gjort skulle jag troligen inte haft den uthållighet som krävdes för att klara av ett så långt krystskede, och förlossningen skulle kanske ha slutat med sugklocka eller akut snitt. Det intygade barnmorskorna, som påstod att det märktes att jag hade tränat. Till på köpet ska nämnas att Jason hade ett stort huvud med sina 38 cm, så det var verkligen en pärs. Men å andra sidan hann kroppen med när det tog så länge och jag sprack väldigt lite.

En stark, envis och perfekt pojke.
Jason Kurt Otto.
Kl. 7.21 var han på något magiskt sätt ute. Jag gjorde en klassiker och födde i skiftesbyte, precis som barnmorskorna skämtat om tidigare på natten. De e ju en pojke! utbrast jag. Jag och Conny och många andra med oss var nästan säkra på att det skulle vara en flicka. Han var blå som en alien och skrek inte på 9 minuter. Han andades men skrek inte. Nå, det gick bra, barnläkaren var och kollade på honom men då var allting redan lugnt. Han var perfekt med sina 4080 gram och 52,2 cm.


Så var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Conny hade blivit pappa igen. Helt fantastiskt. Jag måste säga att jag hade det bästa stödet denna natt. Barnmorskorna var två duktiga,unga finlandssvenskor med sisu i som pushade mig precis på rätt sätt, inget daltande. Och Conny var en exemplarisk partner som gjorde och sa exakt rätt saker. Vi var ett bra team tyckte barnmorskorna. Nu hoppas jag att vi kan hålla fast vid detta teamarbete för all den tid vi har framför oss.

Ja, det var det och resten är historia. Så här gick det till natten då vårt kärleksbarn kom till världen. Och vår gemensamma resa har bara börjat.


Vilken gåva. Helt otroligt. 

söndag 21 juni 2015

Ett sommarparadis i repris

Juni månad. Ser i princip likadan ut för oss varje år. Semester, familj, djur och Föglö. Vårt sommarparadis. Dagarna rusar iväg i en ohygglig takt och innan man vet ordet av är det summer in the city, dvs juli månad som hägrar. I år ser allting lite annorlunda ut. Såklart. Vad hade jag förväntat mig! Men inte en gång skulle jag byta tillbaka till mitt, vårt, tidigare liv, pre- Jason. Däremot skulle jag gärna kunna gå ut när jag vill. Men jag klagar inte, han är det bästa solskyddet han här lilla parveln. Jag behöver inte oroa mig för cancer och sönderbränd hud. Och visst får jag sol ändå. Det är bara ovant. Att inte kunna göra som man vill och gå dit man vill, när man vill. Livet som småbarnsmamma...underbart. För det mesta.

Jason var också med på morgondopp.
 Han granskade oss tokar med skeptisk blick.
Imorse fick vi till det ändå, en av våra härliga sommartraditioner, att ta ett morgondopp i ett spegelblankt hav. Naturligtvis är det inte bara bebis som kan sätta käppar i hjulet när det kommer till sådana traditioner. Naturen och vädergudarna ska också gärna samarbeta. Och det gjorde dom idag! Vad härligt det var, årets första morgondopp! Likt allting annat i år var det något senare än vanligt, men temperaturen var ganska okej ändå. Skulle gissa på ca 15 grader.


Kärleken till dess två. Obeskrivlig.




Nej, jag ska verkligen inte klaga. Livet med bebis flyter på för det mesta väldigt smärtfritt. Igår fick mamma lite egentid i form av bastubad och dopp i havet. Det var det första bastubadet sen förlossningen och jag tror inte jag njutit så mycket av något på länge! Det är en annan fördel som nybliven mamma, man lär sig uppskatta de små nöjena här i livet. Som detta nu t.ex. Att sitta en ljummen kväll och skriva av sig, medan sonen sussar sött i vagnen. Lite kontrast till eftermiddagens skrik-promenad. Jag hade hunnit halvvägs runt byn när Jason vaknade, och eftersom det var lite för varmt i vagnen tog det inte länge innan vrålet var ett faktum. Det hjälpte inte att ta upp honom heller eftersom solen gassade på, och trots att jag gjorde allt för att han sku få det svalare så blev han inte nöjd. Så i ca 1,5 km gick vi medan Jason gallskrek. Jag är glad att vi inte mötte nån! Det är sällan man känner sig som en så dålig mamma som när man har ett skrikande barn i vagnen. Ja, allt möjligt får man vara med om.

Mitt lilla knytte. 

Man lär sig hela tiden något nytt, om inte annat så om sig själv. Jag antar att det är det som är en del av charmen, att växa som människa. För det är ju det man gör som förälder, oundvikligen, Jag har t.ex. lärt mig att jag är en ganska självisk människa. Jag skulle gärna ha kakan och äta den ändå. Men nu får jag helt enkelt sätta mig och mina behov åt sidan, och det tror jag är väldigt hälsosamt. Det kommer att förändra mig och förhoppningsvis göra mig lite en lite bättre medmänniska. Och jag är gärna osjälvisk, när det ger mig något som är större än livet själv. Kärleken till ett barn. Mitt barn. Vårt kärleksbarn.

På tal om att vara självisk så ska jag sluta skriva nu så kanske jag hinner få lite träning gjord idag också. Åtminstone mamma mage träningen. Kanske lite annat också. Förkylningen har Äntligen släppt sitt grepp nu så nu kan göra lite mera igen. När jag hinner och orkar. Man får ta det för vad det är. Ett liv, med en bebis.

fredag 12 juni 2015

Att träna är som att borsta tänderna

För en tid sen fick jag frågan "varför har du så bråttom med att börja träna igen?"
Varför inte undrar jag då. Att träna är för mig en naturlig del av min vardag. Ungefär som att borsta tänderna. Den bara finns där, en rutin jag skapat. Varför skulle jag lämna bort träningen bara för att jag blivit mamma?

Jag hade en suverän graviditet och jag var lyckligt lottad som kunde träna ända till dagen D. Eller egentligen var det samma sak då som nu, att sluta träna bara för att jag var gravid var för mig ett absurdum. Så även under den värsta foglossningen släpade jag mig till gymmet, för det var det enda som hjälpte.

Idag har det gått fem veckor sen Jason föddes, och jag längtar efter min starka pre-graviditet kropp. Jag hann komma ganska bra igång med min hemmaträning, dvs mammamage plus lite andra övningar, samt promenaderna innan förkylningen slog till. Nu har jag varit i risigt skick i snart en vecka, och det enda jag gjort är att gå kortare promenader och gjort mamma mage träningen. Men nu börjar det vända så ikväll kunde jag göra lite fler övningar igen.

Men oj vad kroppen har förfallit bara under dessa veckor med ingen/endast lätt träning. Och graviditeten har ju gjort sitt också. Märkte det idag när jag hämtade vatten från brunnen till mina odlingar. Ont i ryggen, ont här och där. Märks att bålstödet inte är hundra ännu. Och då tänkte jag, vilken tur att jag tränat hela graviditeten, för i hurdant skick skulle jag vara i om jag inte gjort det? De vill jag inte ens tänka på.

Nu är det bara att fortsätta kämpa på för att hitta tillbaka till mitt starka jag. Har redan satt några delmål. I juli ska jag bl.a. testa på Soma igen och så ska jag ut och springa. Det är något jag saknat under graviditeten. Snart...

Soma. Snart igen. En underbar träningsform som gjort mig stark inifrån och ut.
Beach 2014. Det finns en orsak till att jag ser så glad ut. Jag MÅR så bra här. Hit skall jag igen,
till detta starka, glada jag. Beach 2016! Då ska jag vara här igen.
Det är för den här underbara lilla människan jag vill vara stark. En kropp för livet för att kunna och orka vara den
bästa mamman Jason kan ha.