Fotobomb och fysisk förbättring

Hej och hå, här går det undan. Dag sju av mammaledigheten har just börjat och jag försöker beta av min to-do lista efter bästa förmåga. Konstigt vad dagarna går snabbt. Jag kan inte förstå dom som har tråkigt när dom är på mammaledigt. Jag tycker jag har 1000 och 1 saker att göra. Idag väntar bl.a. träning (möjligtvis både simning och gym), upp-putsning av vår fina vagn som vi köpte förra veckan, rådgivningsbesök samt att röra ihop egna proteinbars. Ska tipsa er om receptet om de blir goda. Jag tänkte att det är perfekt att ha lite såna i frysen och kunna ta till som mellanmål sen när jag kommer hem med lillskrutten. Om någon har tips på bra mat att laga och frysa in så meddela mig gärna, jag behöver inspiration.

Om ni tror att jag håller på stressar ihjäl mig här hemma så har fel, så farligt är det inte. Jag har ett sånt lugn i kroppen att inget kan få mig ur balans. Känns det som. Visst jag är gravid trots allt, och hormonerna gör sitt men ändå, i grund och botten känner jag mig väldigt harmonisk. Trots att jag har massor kvar att fixa med. Men jag unnar mig att vila mellan varven. Igår sov jag nästan 2 h på eftermiddagen. Tydligen behövde jag det och då fick det bli så.

Det här att vara igång men att få ta saker i egen takt har visat sig vara guld värt för mig och min foglossning. För varje dag jag varit hemma har det blivit lite bättre. Och de senaste dagarna har jag t.o.m kunnat gå utan att halta. Så skönt! Genast jag har lite känningar sätter eller lägger jag mig ner en stund och sen kan jag vara i full gång igen.

Inatt sov vi dåligt både jag och sambon. För det mesta brukar jag sova som en stock, men inatt har jag inte sovit en blund sen kl. 5. Så jag känner att jag är lite mosig i huvudet nu. Därför tänker jag avsluta skriveriet för denna gång och istället bjuda er på ett bildregn från vår gravidfotografering. Så glad att vi gjorde den!

Min absoluta favorit. Inspirerad av SomaMove.

Dag 1

Mammaledig. Vilket underbart ord. Som jag väntat på och längtat till denna dag. Egentligen i flera år, fast jag inte riktigt vetat om det. Men att få göra något annat än studera eller jobba. Och att få gå och vänta på något så stort som vi har framför oss. Och sen få uppleva första tiden som mamma (fråga mig inte hur jag mår om några månader när jag är ett utslitet vrak med påsar under ögonen som når ner till knäna). Hur det än blir så känns som att denna period kommer att vara toppen av livet när man sedan på äldre dagar blickar tillbaka.

Sen senaste inlägg har det hunnit hända en del. En lyckad helg i Åbo med vänner följdes av gravidfotografering och mina sista arbetsdagar där jag hann med allt jag skulle. Med ett tv-reportage och en tidningsartikel som avslutning på mina första månader på mitt nya jobb lämnar jag nöjd och stolt över till min vikarie. Nu är det annat fokus som gäller. Under min första dag som mammaledig har jag hunnit med mycket, och tråkigt har det definitivt inte varit. Men ändå inte stressigt. Bl.a. detta har jag fått uträttat:

Under 2014 blev typ hälften av Träningverkets
personal på smällen. Nu är det bara jag och Jannica
kvar som ska kläcka. 19 dagar före är Jannica. Och tränar,
det gör vi såklart. :)

- ansökt om barnbidrag

- fixat löneintyg

- gymmat med mamma

- handlat

- köpt frön och tillbehör till sommarens odlingar samt sått basilika

- det vanliga...dvs. gjort läxor med lilleman, tvättat och lagat middag

- hunnit slappa på soffan mellan varven

Dom här dagarna kommer att gå snabbt märker jag. Jag har en del av fixa inför bebisens ankomst, men kan inte göra allt ännu. Ett litet byggprojekt här hemma väntar i påskhelgen, och efter det kan jag ställa allting i ordning. Vagn och säng är nu inhandlat, två stora inköp att bocka av. Nu är det bara babyskydd kvar och en del små saker. 

Så, det var en liten uppdatering.Jag tror att jag under resten av inlägget låter bilderna berätta.

Jag och magen håller igång som sagt, foglossning till trots. Promenaderna har tyvärr fått
lämna åt sidan, medan gymträningen känns väldigt bra. Simningen likaså. Och så kunde jag
inte hålla mig, har fortsatt på gravidyogan fast jag tänkte vara ekonomisk och göra annat som inte
kostar. Men den är bara så skön, och så rätt.

Åbo. Ån. Solsken. Vänner.

Mina underbara vänner överraskade mig och Siru, min kompis som också är
höggravid, med babyshower i Åbo. Vi var som barn på julafton. Vi fick exakt samma
saker, bl.a. ett jättefint babynest som Nina hade sytt. Värmer hjärtat med såna gåvor.
Och sen måst vi ta bilder jag och Siru när våra bebisar har likadana kläder på sig. :)

Vår. Sol. Klarblå himmel. Vad mer behöver man?

Dagens projekt. 

Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol! 

Förlossning eller marathonlopp

Än har vi tid att förbereda oss för mötet på
utsidan. 

Ett mål. En prestation. Något att sträva mot. Många vet vad jag pratar om. Många har varit där. Känt den där känslan. När man bestämt sig för något, satt upp ett mål och jobbar hårt för att komma dit. Ett motionslopp, en tävling eller bara något man vill klara av.

Många säger att en förlossning kan jämföras med marathonlopp eller liknande. Nu har jag inte genomfört ett marathonlopp men jag har gjort en massa andra halvgalna saker som vasalopp, vätternrundan osv. Och som alltid när man står inför en utmaning som man vet att kommer att bli jättetuff så finns det en skräckblandad förtjusning där, "Varför i hela friden har jag gett mig in på det här?" är en tanke som inte bara en gång passerar genom huvudet. Och lite samma känner jag nu. Om knappt/drygt två månader står jag inför min största utmaning hittills. Och jag längtar och bävar på samma gång. Hur ska JAG klara av att föda tänker jag ibland och i samma sekund ser jag så framemot det och vet att jag kommer att klara det GALANT. Nej, det kan jag förstås inte veta, men för det mesta har jag en bra känsla inför förlossningen. Nervös men förväntansfull. Och om känslan efter ett uppnått mål och avklarad prestation är bra, så kommer det inte ens att gå och jämföra med den belöning som väntar när det är dags för lillskrutten att titta ut i världen. Är så glad över att få göra detta! Can't wait! :)