A Tribute

I helgen trotsade jag allt vad rekommendationer hette och litade igen en gång på min magkänsla. Det var min kära sambo som skulle tävla i Masters FM i bodybuilding och för mig var det inte ett alternativ att inte vara där i Helsingfors med honom. Och dessutom, hellre där tillsammans om nåt skulle hända än att jag skulle varit här och han där. Egentligen vill dom att man ska hålla sig på ön från vecka 37 men som sagt, jag litade på magkänslan och reste ändå. Och bra gick det, lite tungt att resa men väl där hade jag riktig husmors semester och sov och åt och åt och sov lite till. Så det var riktigt välbehövligt!

Men nu till saken, Jag vill egentligen tillägna största delen av det här inlägget till Conny, min stora kärlek. Även här kommer magkänslan med i bilden. För de första åren av vår gemensamma resa var det stormigt och inte alls lätt. Vi hade minst sagt oddsen emot oss, och skulle jag lyssnat på vad alla andra sa skulle jag inte suttit här idag. Men jag valde att lyssna på min egen röst, för nånstans visste jag att det här var mannen för mig. Jag såg någon med ett stort hjärta och en målmedvetenhet som imponerade på mig. Men även en ödmjukhet som kanske inte alla andra ser.

I helgen fick vi igen en gång se vad envishet, målmedvetenhet och en vilja av stål kan leda till. Och jag är så grymt stolt. Jag tror inte att det är många som förstår vad en resa likt den Conny gjort faktiskt kräver av en. Jag har nu två gånger fått följa denna resa och jag blir lika imponerad varje gång. Det är så mycket som händer under en tävlingsdiet, så mycket mer än det som syns på ytan. Många vet hur det känns att nå ett mål, men jag har svårt att tänka mig att det finns många andra tävlingsförberedelser som utmanar en så fundamentalt, ända in i själen. För vissa bodybuilders stiger spegelbilden åt huvudet och de personerna är inte roliga att ha och göra med. Men för de som lyckas hålla båda fötterna på jorden växer istället ödmjukheten och de blir lite större människor, i hjärtat. Några av de mest ödmjuka och trevliga människor jag mött har varit kroppsbyggare. Och jag är stolt över att konstatera att min egen kära Conny hör till den kategorin (även om han kan ha bestämda åsikter ibland, men det hör inte hit ;) ). Slutligen vill jag gratulera alla ålänningar som tog sig till scenen i Helsingfors, grymma är ni allihopa. Jag blir själv inspirerad att ta mig dit en vacker dag.


Nu när denna resa är över väntar nya utmaningar för Connys del i sommar. Men först ska vi bli föräldrar! Nu får du komma, vår älskade lilla skrutt, vi längtar så efter dig!!

BB-besök och att "boa" inför bebis

Inatt har jag och vår bebis sovit som...bebisar! Luften gick ur mig totalt efter gårdagens BB-besök. I två veckor har jag känt en mental stress inför att inte veta vad som väntar. Ska jag ställa in mig på kejsarsnitt eller inte? Kommer vändningsförsöket att lyckas? Kommer allt att gå bra? Tänk om det blir akut snitt? Frågorna har hopat sig och även om jag försökt ta allt med ro har det inte varit helt lätt.

Akupunktur med moxa-sticka

Genast dagarna efter ultraljudet började jag med akupunktur. Eller akupressur är väl mer rätt ord. Det skrev jag om redan i förra inlägget. Sen på påskmåndagen besökte jag en i min gravid yoga grupp som är akupunktör. Av henne fick jag s.k. moxa-stickor som man värmer i ljus och håller en bit från punkten i fråga. Så det är alltså en variant av akupunktur men istället för nålar så använder man sig av värme. Detta höll jag på med varje dag i nästan en veckas tid. Och jag fick instruktioner att jag skulle sluta genast babyn vänder sig. Nu har jag ju inte känt av nån kullerbytta, men i måndags sa min magkänsla att jag inte skulle göra akupunkturen. Natten till måndagen hade det varit en massa bök, och vår bebis brukar annars sova på nätterna. Och på måndagen tyckte jag att jag kände spakar uppåt, så även om jag inte alls var säker så anande jag väl nånstans att h*n kanske vänt sig. Men lättnaden när dom såg det på ultraljudet igår går inte att beskriva. Det var inte helt lätt för dom att komma fram till vad som var huvud och rumpa men Conny och läkaren såg det direkt, att huvudet var neråt. Och att jag nu igen får förbereda mig på en normal förlossning känns som ett privilegium. Sen kan vad som helst hända, och jag tror det är bra att jag fick gå igenom de senaste två veckorna, för om det händer något och det blir kejsarsnitt så är jag mer mentalt förberedd på det.

Nu känner jag att stressen har släppt. Under de senaste två veckorna jag fått i princip allt färdigt inför bebisen. Jag har boat och fixat som en tok, och avverkat långa to-do listor dagligen. Sambon har också varit sjukt effektiv. Det är som dom brukar säga, vill du ha nånting gjort, ge det till någon som har fullt upp! Men nu tänker jag bara njuta dessa sista veckor, och småfixa utan stress. För några veckor är det nog kvar, det kan jag nästan sätta huvudet i pant på. Jag har ännu inte alls fått den där känslan av att jag längtar efter att det ska vara över, eller att det känns tungt. Nej, jag bara njuter än så länge. Träningen fungerar fortfarande bra, men jag märker att jag ska ta det lite lugnare, annars får jag lite lättare sammandragningar. Men inga kraftiga sådana heller, ännu. Huvudsaken är att h*n hålls inne tills måndag så att sambon hinner tävla i helgen. Han har kämpat så hårt och är så sjukt duktig så han förtjänar verkligen att komma i mål.

Avslutningsvis ska jag visa lite bilder på våra projekt de senaste veckorna.

Den underbara filten har jag fått av min pappas fru. Fick den på posten igår.
Babynestet har som sagt min kompis Nina sytt och spjälsängsskyddet har jag själv knåpat ihop.
Jag är så nöjd att vi hittade en begagnad säng i rätt höjd med avtagbar sida så att vi kan ha den intill vår säng.

Vår skötvrå som vi byggde under påsken. Nu komplett med krokar och skötbädd som jag beställde från Lekmer,

Vilket dilemma vi hade när vi letade barnvagn. En smidig och lätt eller en med stadiga hjul. Valet föll till slut på
det senare då vi hittade denna fina Emmaljunga från 2011 i toppskick till ett bra pris.

En ordentlig familjebil införskaffades också under påskhelgen. Det blev inte volvo villa vovve, men nästan lika illa i och med att det blev en Crystler, ;) Och villa och vovve har vi ju redan. 

Bäst mår jag som vanligt i gymmiljö, och jag är tacksam för varje pass jag kan genomföra och är så glad att träningen fungerat så här långt. Förhoppningsvis fortsätter det så ända till slut. 

Om att försöka få en bebis att vända på sig

Vecka 36+0, 4 veckor kvar enligt beräkningarna. Skulle jag sammanfatta denna graviditet med fyra ord skulle det vara; förändring, lycka, mysigt och humörsvängningar. Visst, jag har haft foglossning i två, rätt så korta, omgångar och nu på slutet börjar fötter och händer svälla upp vilket gör att händerna domnar bort. Men i det stora hela har jag mått, för att citera min sambo, "oförskämt bra". Jag har lagt på mig nåt kilo mer än jag tänkt mig/hoppats på, men ändå har jag hållit mig från någon extrem viktuppgång. Bara det att jag hela graviditeten igenom kunnat träna 5-7 gånger i veckan tycker jag berättar något om hur bra min kropp klarat av denna utmaning. Så här långt.

För det finns tyvärr ett men. Det händer saker man inte kan påverka. I tisdags skrev jag att inget kan få mig ur balans. Senare samma dag blev jag testad. På rådgivningsbesöket blev jag skickad på ett hjärtkurva. Igen fara där, bebisen mådde hur bra som helst, det vara bara en "för säkerhets skull" grej. Nå, sen tyckte dom att jag skulle gå på mitt sista ultraljud när jag ändå var där, för det var tydligen en dubbelbokning om två veckor då jag fått min tid. Sagt och gjort, så blev det. Och under UL visar det sig att denna lilla rackarunge tycker om att sitta i mammas mage, och har alltså inte huvudet neråt vilket h*n borde ha vid det här laget. Så nu har vi ett yttre vändningsförsök inbokat om 1,5 veckor om inte h*n vänt sig själv innan det. 50 % chans att vändningsförsöket lyckas. Vändningsförsöket görs här när man gått in i v. 37, för om det skulle tillstöta några komplikationer och man behöver göra ett akut snitt vill man att bebisen ska vara fullgången. Om bebisen inte vänt sig själv eller om vändningsförsöket inte lyckas blir det troligen kejsarsnitt. Något jag helst inte vill, för jag skulle verkligen vilja föda normalt. Men hellre kejsarsnitt än att föda med sätesbjudning, något som är möjligt men innebär ökade risker både för mamma och bebis.

Förväntansfulla blivande föräldrar på Träningsverkets
10 års jubileum förra helgen.

Så sånt är på gång just nu. Som tur har jag en kompis som är barnmorska (rekommenderas för alla som är gravid första gången ;) ), och av henne har jag fått akupunkter som man kan trycka på/massera och som kan stimulera bebisen att vända på sig. Så det håller jag på med nu, flera gånger dagligen. Min yogalärare berättade också att hon lyckats få sin dotterns bebis att vända på sig genom att trycka på en av dessa punkter. Så håll tummarna! Jag klarar nämligen inte av att bara gå och vänta på vändningsförsöket, jag vill göra allt jag kan för att påverka. Och det är häftigt, för alltid när jag eller sambon håller på och trycker på dessa punkter så börjar bebisen röra på sig, så nån effekt har dom nog. Men inga kullerbyttor än tyvärr.

Som sagt, man kan inte påverka allt. Huvudsaken är förstås att bebisen mår bra, och jag. Och hur det än blir som kommer vi snart ha en liten människa i vårt liv. Jag måste bara acceptera att jag inte ännu vet hur det blir, kommer jag kunna föda normalt eller kommer det bli kejsarsnitt. En dag i taget och jag ska försöka njuta av dessa sista veckor som gravid, trots allt. För oj vad det är mysigt med magen och livet inne i den. Men också, oj vad vi längtar efter att träffa bebisen på utsidan. Det är det jag ska fokusera på. Resten löser sig.