När lillen kom till världen

Jag har i flera veckor hållit på att formulera ett inlägg i mitt huvud . Ett inlägg som handlar om det största, värsta, mäktigaste och bästa dygnet i mitt liv. Dygnet Jason kom till världen.

Man glömmer så snabbt säger alla, och det är så sant. Det har snart gått sju veckor sen Jason föddes och redan har mycket detaljer suddats ut och framförallt har känslorna tonats ner. Känslostormen efter förlossningen var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig, och det tog dagar, ja t.o.m veckor innan jag kunde prata om förlossningen med normal röst, utan att den sprack. Men ändå var det just det som hjälpte, att prata om det. Då kunde jag till slut acceptera mina känslor under och efter förlossningen och börja känna en stolthet över vad jag presterat och en tacksamhet över att allt gått bra. Trots att jag var långt ifrån den första och långt ifrån den sista kvinnan att föda barn så var ändå upplevelsen unik för Mig, och jag behövde bearbeta den innan jag kunde ta modet till mig att skriva ner vad jag varit med om.

Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att gå in på läskiga detaljer, jag vill bara ha min förlossningsberättelse nerskriven nånstans. Så att jag inte glömmer. För jag tror det kan vara häftigt att läsa sen, om några år. Så egentligen är detta inlägg främst till för mig själv, men eftersom jag för länge sen slutat skriva dagbok får det bli ett blogginlägg istället. 

Sista gympasset. Mådde hur bra som helst. V. 40+5.

Tisdagen den 5 maj hade jag gått fyra dagar över tiden och jag hade ett ultraljud inbokat för att kontrollera storleken, eftersom man misstänkte att barnet kunde vara på större sidan. Samma morgon hade slemproppen gått så förlossningen skulle komma att börja så småningom, kanske om några dagar eller så. Men på ultraljudet uppskattade man babyn till 4,5 kg (!) vilket innebar att läkaren tyckte att vi skulle börja sätta igång mig så småningom. Så jag gick hem med ordination om att göra ALLT i min makt för att förlossningen skulle starta. Bastu, sex, låååånga promenader, fönstertvätt you name it! Och det var doctors orders så det var bara att lyda. Och sen skulle jag komma in på torsdag morgon om inget hänt och dom skulle sätta igång mig med medicin.

Därmed bestod min onsdag av gym, fönstertvätt, långpromenad, bastu...ja, det var minst sagt en intensiv dag. Sov inte så jättebra natten till torsdag, var väl ganska nervös tror jag. Men ändå förväntansfull. Nästa dag var det väckning i arla morgonstund. Jag var förvarnad och förberedd på att det kunde ta flera dagar innan förlossningen startade. Inte kunde jag då tro att jag ett dygn senare skulle hålla min son i famnen.

Kl. 10 ungefär fick jag den första halva tabletten och därefter fick jag en halv tablett varannan timme. I början gick det hur bra som helst, jag var ut i solen och gick en promenad på förmiddagen. Nångång efter lunch började sammandragningarna kännas lite mera och det vi inte visste då men kunde konstatera senare var att vattnet gick nångång på eftermiddagen. Vid 16-tiden fick jag vad som sku komma att bli den sista tabletten. Barnmorskan som då hade hand om mig sa att jag skulle gå ut och gå, men då kunde jag varken sitta eller gå. Middagen gick inte ner och det började bli riktigt jobbigt. Värken var som en molande intensiv mensvärk som kom och gick i vågor men släppte aldrig helt. Från ungefär kl 15 på eftermiddagen var jag inte smärtfri överhuvudtaget. Det gick i ett. Vid 17-tiden gick jag i duschen, vilket var skönt, men det blev för varmt och jag var fem före att svimma. Så det äventyret slutade med kalldusch av barnmorskan, rullstol till rummet, bebisen hjärtljud sjönk och dom satte elektrod på bebisen huvud. Här skulle dom alltså ha tagit hål på hinnorna men vattnet hade som sagt redan gått.
Jag kommer ihåg min vädjan "snälla säg att jag inte behöver ta flera tabletter!". Och det behövde jag inte.

Nångång vid 19 tiden på kvällen rullade vi in i förlossningssalen och det är från då ungefär dom räknar att förlossningen började, även om sammandragningarna inte var riktigt regelbundna här ännu. Lite efter 20 ringde Conny, han var då på väg till sjukhuset från gymmet och han frågade hur det gick och om jag behövde nångting från Sparhallen. "Jo, tack det går bra, jag ligger med lustgas och värkar! Och nej, jag behöver inget från Sparhallen". "Oj då, jag kommer nu!". "Ligger bebisen i röret nu?" frågade blivande storebror Kaspian som var med och blev skjutsad till sin mamma i samma veva. :)

Lite före 21 kom Conny och från då fram till midnatt var jag i ett töcken och upplevde de dittills värsta timmarna i mitt liv. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket härifrån, bara att jag hade ont (kommer inte ihåg själva smärtan, jag bara vet att jag hade j*vligt ont). Värkarna var väldigt intensiva och jag andades lustgas som en tok. I ett ganska tidigt skede bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Jag hade på förhand tänkt att om det är möjligt så skippar jag det, men eftersom jag blev igångsatt var allting lite "värre" (har jag förstått av andra, har ju själv inget att jämföra med). Hur som helst så hade jag haft intensiv smärta i ca 6 timmar redan när jag bestämde mig för epiduralen, så det kändes helt befogat.

Det tog sin tid innan jag fick epiduralen, det var runt tolvslaget och jag var 4,5 cm öppen då. Men läkaren som stack mig klantade sig lite och fick sticka två gånger, första gången gick den ut i benet. Conny var nog mer bekymrad över detta, han sa efteråt att han vet hur hemskt det är att få epidural, men jag var vid det här laget så bortdomnad av smärta att jag knappt märkte vad som pågick.

När epiduralen började verka var det en extrem lättnad. Jag kunde prata igen och fick vila. Nu var jag inställd på att få vila och vara smärtfri ända tills krystskedet började. Tji fick jag! För det första tog den inte bort all smärta, och sen började effekten avta och smärtan komma tillbaka mer och mer. Barnmorskan berättade efteråt att jag sist och slutligen hade effekt av epiduralen i endast ca 1,5 timme.

Första familjebilden. Lättnaden över att det är över är enorm.

Mot morgonnatten var värkarna väldigt intensiva och smärtsamma igen. När barnmorskan gång på gång frågade om jag började känna behov av att krysta så förstod jag att det närmade sig. Ca 6-tiden var jag fullt öppen och därmed började slutrakan. Man tror ju att det snart ska vara över, eller just där och då trodde jag inte så mycket, men man har ju hört att det ska ta ca 20-30 min, max en timme som förstföderska. Igen en gång, tji fick jag. Jag höll på i....hör och häpna...1 timme och 36 minuter! "Oj herregud!" va min barnmorskekompis reaktion när hon fick höra det. Dessa 96 minuter var de absolut längsta i mitt liv och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Barnmorskorna och Conny peppade och var grymma, sa att jag var jätteduktig och dom såg onekligen nöjda ut varje gång jag krystade, men jag kände mig som ett misslyckat vrak eftersom jag tyckte att det aldrig gick framåt. Jag kommer ihåg känslan av hopplöshet, blandat med en galen smärta. Mitt i allt detta gick bebisens hjärtljud upp och ner, från 80 till 200 och ner till 80 igen. Men detta var något jag inte riktigt kunde ta till mig där och då, men Conny var förstås orolig över detta, han som såg monitorn hela tiden. Gynekologen var med nästan under hela förlossningen, just för att hjärtljuden åkte lite upp och ner. 

När jag hållit på krystat ett bra tag tog läkaren laktatprov från bebisen huvud för att se att han mådde bra. Detta är ett av de värsta minnena jag har från förlossningen, det var inte alls kul. Bebisen mådde bra och efteråt fick jag veta att barnmorskorna och läkaren gjort bedömningen att jag orkar krysta ut honom, att jag hade krafter kvar. Detta trots att jag själv skrek att jag inte orkar mer, att det måste ta slut nu. Än en gång har fick jag det svart på vitt. Kroppen orkar så mycket mer när hjärnan säger nej. Jag får tacka mig själv för att jag kämpat för att få den fysik jag hade och har. Om jag inte tränat som jag gjort skulle jag troligen inte haft den uthållighet som krävdes för att klara av ett så långt krystskede, och förlossningen skulle kanske ha slutat med sugklocka eller akut snitt. Det intygade barnmorskorna, som påstod att det märktes att jag hade tränat. Till på köpet ska nämnas att Jason hade ett stort huvud med sina 38 cm, så det var verkligen en pärs. Men å andra sidan hann kroppen med när det tog så länge och jag sprack väldigt lite.

En stark, envis och perfekt pojke.
Jason Kurt Otto.

Kl. 7.21 var han på något magiskt sätt ute. Jag gjorde en klassiker och födde i skiftesbyte, precis som barnmorskorna skämtat om tidigare på natten. De e ju en pojke! utbrast jag. Jag och Conny och många andra med oss var nästan säkra på att det skulle vara en flicka. Han var blå som en alien och skrek inte på 9 minuter. Han andades men skrek inte. Nå, det gick bra, barnläkaren var och kollade på honom men då var allting redan lugnt. Han var perfekt med sina 4080 gram och 52,2 cm.


Så var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Conny hade blivit pappa igen. Helt fantastiskt. Jag måste säga att jag hade det bästa stödet denna natt. Barnmorskorna var två duktiga,unga finlandssvenskor med sisu i som pushade mig precis på rätt sätt, inget daltande. Och Conny var en exemplarisk partner som gjorde och sa exakt rätt saker. Vi var ett bra team tyckte barnmorskorna. Nu hoppas jag att vi kan hålla fast vid detta teamarbete för all den tid vi har framför oss.

Ja, det var det och resten är historia. Så här gick det till natten då vårt kärleksbarn kom till världen. Och vår gemensamma resa har bara börjat.

Vilken gåva. Helt otroligt.