lördag 30 maj 2015

När (känslo)stormen lagt sig

Veckans sötaste outfit!
Först och främst vill jag tacka för all fin respons jag fick av andra mammor på mitt förra blogginlägg. Det är skönt att veta att många andra har liknade erfarenheter och att det är helt normalt. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram att det inte nödvändigtvis är kantrat av rosa moln att bli mamma, speciellt inte de första dagarna/veckorna.

Nu måste jag ändå säga att vi har landat, Jason och jag. Jag känner mig mycket tryggare i mammarollen och är faktiskt också piggare. Jason drar en fyra timmars snooz på natten och nästan lika lång på dagen. Sen sover han nog ganska bra resten av natten också, fast han äter mellan varven. Och på dagen sover han oftast en gång till, då lite kortare. På rådgivningen igår fick vi bekräftat att min mjölk inte riktigt räcker till, vilket jag själv misstänkt. Så nu känns det mer okej att ge ersättning som komplement till amningen, vilket gör att Jason får äta sig mätt och är mycket nöjdare. I övrigt fick han bara idel beröm på rådgivningen, stark i nacken som en 2-3 månader bebis, och väldigt vaken och med, vilket gör att han verkar äldre än han är.

Nu börjar jag förstå vad folk menar med att man ska njuta av den första tiden. Nu när jag är lite mera "med", så fascineras jag mer och mer av den lilla sonen. Jag snusar och pussar och myser för fulla muggar. Jag önskar man kunde spara bebisdoften på burk!!

I övrigt är livet ungefär som man kan förvänta sig som nybliven mamma. Blir som sagt mer och mer kär i sonen för varje dag som går, och hinner inte med så mycket annat. Hem och hushåll kommer verkligen i andra hand, och mellan varven är det svårt att acceptera det, men jag försöker tysta ner min pedanta sida så gott det går. Sen har vi hunnit med lite äventyr också. Förra helgen var vi ut till Föglö, premiärtur för Jason. Skärgårdsluften föll verkligen den lilla herrn i smaken- han sov som en stock i flera omgångar. I veckan fortsatte vi utforska världen i och med att vi var ut till Lemland på lunch (det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva). Vi är ju en hel drös i Träningsverkets personal som fått barn det senaste året, närmare bestämt sex stycken. Så nu hade vi en första träff med TRV-mamma maffian. Jason är yngst i gänget, men inte minst. ;) Han tog gänget med ro och sov sig igenom största delen av sammankomsten.

På tal om Träningsverket så var vi dit idag, hela lilla familjen. Abstinensen blev för stor. Det var tredje besöket sen Jason kom och denna gång lyckades denna mamma få till lite träning också. Eller träning är väl att ta i, men iaf känna på vikterna lite. Längtar efter att kunna ta i riktigt ordentligt, för oj vad kroppen ändrats under graviditeten. Känner knappt igen min spegelbild. Men det ska det nog bli ändring på under de kommande månaderna. Sakta men säkert!

Lyckligt lottad är jag med dessa
pojkar i mitt liv!
Mamma och Jason tränar rumpa. Jason är
så där lagom brydd. Han är mera intresserad av
"proteinshaken" efter träningen. 



onsdag 20 maj 2015

Om att bli mamma

För en dryg vecka sen firade jag min första morsdag. En stor händelse som hade föregåtts av en ännu större händelse. Vår älskade son Jason kom till världen fredagen den 8 maj.

Att bli mamma är troligen det största man kan vara med om. Och att föreställa sig hur det kommer att vara går egentligen inte. Man har sina aningar, men det är omöjligt att veta. Om inte annars så för att det är en helt ny individ man ska lära känna. Det går inte att veta hur det känns att älska och ta hand om en människa som nyss kommit till denna värld. Det tar tid att komma in i mammarollen. Och det är okej.

När han sover om dagarna kan jag sakna honom, trots att han är klistrad vid mig
resten av dygnet. Men jag njuter självklart också av egentiden. 
Min första vecka som mamma var totalt kaos för mig. Framförallt känslomässigt kaos. Först och främst, förlossningen var ett trauma. Låter drastiskt men så var det faktiskt, bara att det tog nån dag för mig att inse det. Jag kände mig inte som en stark urmoder med krafter jag inte trodde fanns där. Jag kände mig åtminstone stundvis utlämnad, hjälplös och aningen rädd. Rädd för att mina krafter inte skulle räcka till, att jag inte skulle orka. Som tur hade jag grymt stöd både i barnmorskorna och i Conny. Och efter samtal efteråt började jag till slut förstå att jag hade varit både stark och uthållig och kämpat mig igenom en tuff och rätt så lång förlossning. Mer detaljer om förlossningen kommer i ett annat inlägg. Men hur som, nu börjar jag känna en stolthet över vad jag klarat av.

Kärleken till Jason var stark och stor från första stund. Likaså växte kärleken till Conny. Men i övrigt var jag ett känslomässigt vrak. Natt 2 och 3 på BB sov vi i princip ingenting. Jason låg vid mitt bröst i ett. Och fast jag blivit förvarnad var det extremt tungt. Tårarna rann och hopplösheten kom över mig. På dag fyra ville jag åka hem, och vi fick en stor OK stämpel. 11/10 poäng fick Jason, en mycket fin pojke. Väl hemma fortsatte ändå baby bluesen. Kände mig som ett trasig docka, både fysiskt och psykiskt. Så fort någon frågade hur det var började jag gråta. Jason visade sig vara en mycket hungrig pojke. Och jag kände att jag inte räckte till. Tacka vet jag Conny, och det faktum att han har erfarenhet. Skulle han vara helt grön på detta också skulle jag troligen bli (ännu mer) knäpp.

Morgonmys.
Jason har ärvt den berömda
Åkerbloms-rynkan!
När Jason var en vecka kände jag mig för första gången lite lite mer normal. Typ så pass att jag kunde läsa tidningen och betala räkningar. Men ännu känns allting väldigt nytt, krävande och...annorlunda. Visst vet man att det kommer att vara en stor omställning att få barn, men hur pass stor går inte att föreställa sig innan. Att säga att vi hittat rutiner skulle vara en överdrift, och jag börjar inse att det kommer att ta tid att komma dit. Om vi nånsin gör det. Som sagt, det är en ny människa i vårt liv. Och ingenting kommer vara sig likt igen. Men det behöver inte vara nånting dåligt, tvärtom. Jag vet att han kommer att ge oss så mycket så dessa tuffa första veckor kommer att blekna i jämförelse. Men jag måste lära mig att leva på ett nytt sätt. Som mamma. Med allt vad det innebär.

Fysiskt har jag iallafall repat mig snabbt. Även om det inte kändes så första veckan. Men en positiv överraskning var att magen sjönk ihop ganska mycket direkt efter förlossningen. Svullnaden rann också av mig rätt så snabbt. Och eftersom Jason äter som en häst så rinner kilona av mig rätt så snabbt också, även om jag har ett antal kvar till vikten innan förlossningen, men mer än hälften har försvunnit redan. Tar dock ingen stress över detta. Vagnpromenader går jag alla dagar det inte regnar, och nu har jag kommit upp till ca 45 min rundor, även om jag tar det i ganska lugn takt ännu. Förutom det kör jag mammamage appen och nu har jag börjat sätta till lite andra övningar också. Snart blir det comeback på gymmet, börjar känna mig redo. Sakta men säkert.

En trött mamma som njuter av
stunder som denna. Kärlek. 
Så så har vi det nu. Ingen dag är den andra lik. Och jag försöker intala mig att det får ta tid. Förändring tar tid. Och jag måste tillåta mig själv att växa in i rollen. Världens finaste pojke har vi fått iallafall. Jag suger i mig energi när jag tittar på honom. Och även om kombinationen att han ärvt mitt temperament och sin pappas hunger inte alltid är så lyckad så känner jag tilltro. Vi fixar det här också. Vår son är helt enkelt en tvättäkta byggare- om man ska växa måste man bulka! Så det är så.

Hej så länge från bebisbubblan.

måndag 4 maj 2015

Det är ju ändå snart...

Måndag och vi har gravidvecka 40+3 här. Iallafall om man tror på den officiella uträkningen som följer det strukturella ultraljudet. Enligt alla andra ultraljud och enligt mina egna uträkningar så ska det riktiga beräknade datumet vara nånstans mellan 3.5 och 7.5. Så no panic! Fick en skön kommentar på gymmet igår när jag sa "jo, tack det är bra, still pregnant!". "- Ja, det är ju trevligt, du får passa på att vara det nu". Haha. Sant. Snart är jag inte det mera. Och även om jag och sambon längtar oss sönder och samman efter lillskrutten så kommer vi ju ändå att träffas snart. Oberoende om det är om en dag eller en vecka så är det ju ändå snart. Förhållandevis.

Längtan...
Imorgon ska jag på ett ultraljud (igen). För senast jag var, för två veckor sen, så uppskattade dom att bebisen vägde 3600 g. Och den växer ju en del här på slutet. Så nu ska jag och kolla upp att den inte börjar bli för stor. Men tacka vet jag igen min kära vän Annichen som är barnmorska (seriously, alla som är gravid första gången Behöver en kompis som är barnmorska, ta med det i planeringen när ni börjar fundera på barn!), och hon tröstade mig med att Om barnet är För stort så kommer förlossningen stanna av av sig själv (och sluta i akut snitt då antar jag, men det är en annan historia). Så det där sköter naturen. Och jag kommer ju ha professionella människor omkring mig som varit med tidigare. Och jag påminner mig själv, kroppen VET hur den ska föda barn, det är inget jag ska lära mig. Det är bara att följa med. Så nu har jag avverkat det kapitlet också, tänker inte ta någon stress fast det är en lite större bebis.

Så där i övrigt njuter jag faktiskt bara just nu. Det är maj, solen värmer och ger färg på kinderna. Jag och sambon är patetiskt lyckliga (snart börjar väl folk ta bort oss på facebook, haha). Vi pysslar på och får mycket gjort. Och så är det ju hockey-vm! Jag mår bra och kan träna och vara igång nästan som vanligt. Jag håller utkik efter tecken på att förlossningen närmar sig, så som att magen ska sjunka. Men det kan ju hända först när det är igång också, även om det är ovanligt. Som sagt, försöker ta allt med ro. Man kan inte vara helt förberedd på nånting som man inte vet hur det kommer att hända, och inte heller när. Så det är bara att plocka fram det där icke-ökända tålamodet och luta sig tillbaka. Snart möts vi....