Fyra månader. Så länge har nu vår lilla guldklimp funnits hos oss. En sommar och lite till. Vi vaknar och plötsligt är det kväll igen. Ett liv som småbarnsmamma rusar förbi.
Vad har hänt då? Ett helt tredjedels år har passerat och Jason har bråttom med allt. Vid 4 månaders ålder har han:
- vänt sig från mage till rygg
- "skaffat" sig två tänder (väldigt tidigt)
- fördubblat sin födelsevikt (väger nu 7,9 kg och är 65 cm lång)
- berättat hela sin livshistoria genom skratt, "prat" och skrik
- börjat visa lite blyghet inför vissa människor men oftast får man ett leende
- börjat visa tendenser att ta sig framåt samt plaskar som tusan i badet (blir bra att börja på babysim imorgon)
Annars då. Ja,sommaren är slut och jag saknar redan att känna mig så där sommarbrun och fräsch. Nu gäller det att försöka hitta rutiner som gör att man känner sig fräsch ändå. Dvs. träna regelbundet, gå dagliga promenader samt äta bra och mångsidigt. På tal om träning så går det riktigt bra. Ibland har jag svårt att få till den, men då blir det hemmaträning i nån form. Helst tränar jag på gymmet, men det kräver att Jason sover, och hans sovande går inte alltid att lita på. Men idag lyckades det, och dessutom började jag med mitt nya upplägg idag, så det kändes verkligen kul att träna. Jag är så glad och tacksam för att jag börjar återfå styrkan. Det vet jag att jag skrev för två månader sen också, men om jag ser tillbaka och jämför nu och då så har det nog hänt en hel del. Kan inte exakt sätta fingret på vad som hänt, men jag känner mig helt enkelt säkrare i övningarna och jag vågar lita på min egen kropp. Nu är det "bara" några lager fett som ska skalas av. Jag ser ju och känner att mina muskler finns kvar där under.
 |
Redo att ta mig an rodden. 50 kg idag
och jag kände att det finns mer att ge. |
På tal om att skala av fett. Jag tror jag aldrig har haft så svårt att hitta motivation till att skärpa till kosten. Varje dag börjar bra, sen fallerar det nånstans halvvägs. Varje kväll försöker jag analysera vad som gick fel. Suget kommer ofta efter middagen, den tid då jag i mitt "tidigare liv" var på gymmet. Nu tränar jag ofta på dagen och är hemma på kvällen. Orsakerna till mitt sug är garanterat många, jag kan räkna upp flera faktorer som spelar in. Men det spelar egentligen ingen roll. För jag vet ju att det bara handlar om en enda faktor. Att verkligen bestämma sig. Det är inte svårare än så. Och jag vet ju att jag kan, jag har gjort det flera gånger förut. Och det stör mig så för jag vill inte vara där jag är nu. Jag vill inspirera och visa att det går att övervinna sina demoner. Men samtidigt vill jag erkänna att jag inte är någon super människa. Även om jag brinner för hälsa och träning så erkänner jag att jag inte är där jag vill vara nu. Jag lever inte som jag vill och som jag förespråkar. Inte fullt ut. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte finna mig i att jag är där jag är. Jag kommer fortsätta kämpa. Kämpa för att hitta tillbaka till den kropp jag trivs i. Jag kommer fortsätta analysera mina fallgropar och fortsätta kämpa för att hitta och hålla motivationen vid liv. Det är det enda sättet. Att fortsätta sträva mot en bättre version av mig själv. För jag vet när jag mår riktigt bra, då ska alla pusselbitar sitta. Nu när överblickar mitt liv är jag lyckligare än någonsin. På alla plan utom ett. Och det är dom där extra kilona som stör. Och det är mitt mål, mitt liv, och vad jag vill som styr. Och jag vet vart jag vill. Jag vet också hur jag ska komma dit. Jag måste bara våga. Våga vara lite obekväm med mig själv. Steg ett är att erkänna sina fel. Det har jag gjort. Steg två är att övervinna hjärnspökena. För att vinna måste man våga. Alltså, våga vinna. Stay tuned.
Tack för den här gången hälsar jag och denna gladfis!
