En riktig skitdag! (bokstavligt talat)

Glöm positivt tänkande och sånt för en stund nu. Jag bara måste få häva ur mig. Tänkte gå tidigt i säng men behöver skriva ner detta så jag får det ur systemet. Jag är inte den som brukar gnälla på bloggen eller i sociala medier. Men ibland känns det som att vettigt att meddela att allt inte är en dans på rosor i denna hemmamammas liv (om nu någon mot förmodan trott det).

Ho ho, vilken värdelös dag det varit idag! Började med att jag mådde dåligt. Har hållit i sig hela dagen. Nå, jag gick och lämnade bilen på service i samband med morgonpromenaden, allt bra så förutom att hunden var dålig i magen och det rann ur henne typ var tionde meter. Väl hemma möttes jag först av en glad bebis som snart förvandlades till världens grinigaste unge. Efter en klottigt blöjbyte (förbannade tänder som ställer till det!) gick vi och vilade och jag sov också en stund. Skönt men det räckte inte långt. För sen när vi vaknade hade jag igen en liten liten stund med en härlig bebis innan vi igen fick världens grinigaste unge på besök. Och denna gång var hjärteskärande skrik utan dess like. Borsta tänderna gick med nöd och näppe (så länge han var i famnen), byta kläder och borsta håret (på mig alltså) var bara att glömma,

Vi kom iväg med vagnen efter lunch. Gick för att hämta bilen. Sonen somnade. Nästan framme vid verkstan ringde dom och sa att dom inte hunnit med vår bil idag pga av sjukskrivningar. Hämtade bilen, sonen vaknade förstås när jag flyttade honom. Sonen somnade INTE om vilket jag hoppats och trott. Väl hemma gick vi sedan 45 min för att få han att somna om. Tog med hunden med dålig mage. Sonen somnade inte om. Vi gick in. Sonen bajsade ner sig från topp till tå. Blev en dusch. Storebror kom hem, vi gjorde läxor. Dammråttorna skrattade åt mig för att jag inte hunnit fånga dom. Grinig son igen. Ut i vagnen. Nu sov han faktiskt en dryg timme. Och mamma fick dagens fjärde promenad, tur att det var fint väder iallafall. Sen hånskrattade JAG åt dammråttorna när jag sög upp dem. Och jo, vår inkontinenta katt hade också läckt både 1:an och 2:an på golvet och mattan.

Pappa kom hem, vi åt en middag bestående av torr kyckling eftersom jag varit upptagen med massa annat när jag sku göra mat. Jag kastade in handduken, stack till gymmet och sen blev jag nästan människa igen. Fammo kom på besök och sonen sken som solen själv. Förstås.

Tack och gonatt!

Ja, jag tycker fortfarande att han är världens finaste. Men varifrån får han sitt temperament!!? Kan inte vara från pappa så då återstår bara...hmm...

Prima påsk

Precis som jag förutsåg så var påsken trevlig, skön och lugn. Eller inte så jättelugn egentligen, men det är skönt att få saker gjort också. Speciellt när det är sånt som man stört sig på i flera år. Äntligen! fick vi ena sovrummet på stugan renoverat. Annars har vår påsk bestått av:

• Träning (första halvan, medan vi var i stan, på Föglö blev det dåligt av den varan)
• Påskbrasa. Och därmed en hög mindre på gården.
• God mat. Svärfar lagade bland annat en underbart god fransyska stek av en Föglökossa som han varit med och slaktat i höstas. Den hade stekts i ungen i en massa timmar och var så mör att den föll i bitar. Godaste jag ätit hittills i år! Och Jason älskade det också. Och så diggade han även farfars laxsoppa.
• Utevistelse. Sambon har röjt upp efter några nerhuggna träd (massa jobb!), jag har vänt lite i potatislandet och Jason har börjat upptäcka världen utomhus. Kottar och kvistar och gräs och stenar, you name it, allt ska smakas på!
• Jag fick bada riktig bastu. En liten gammal vedeldad bastu har vi uppe i skogen, men jäklar vilken värme det är i den! Nere vid sjön har vi en elbastu, inte alls samma sak men det funkar bra på sommaren när man vill simma också.
• Häng med fammo. Vi hade lyxen att ha fammo med till Föglö och äntligen har det "lossat" för Jason, nu han accepterar henne fullt ut och uppskattar hennes sällskap. Vet inte varför han varit lite skeptisk, hon är jättebra med barn. Men kanske för att hon oftast hälsat på på kvällen när han varit trött. Hur som, nu trivs han med henne, så roligt att se!

Jason har varit så underbar den här helgen, även om han har sina griniga stunder när han är trött eller det är nåt att annat som stör han (t.ex. tänder, dom bakre har precis spruckit igenom). Men så det är nån gång varje dag. Men däremellan har han lyst som solen själv, spexat och pratat och haft sig. Och röjt runt som en tok. Han är så härlig! (fast jag vill slita håret av mig ibland)

För en gångs skull var jag ganska duktig på att ta bilder, men som vanligt glömde jag att ta före-bild på sovrummet vi gjorde om.

Härlig promenad i vårsolen.

Torpet i vårskrud

Det stod en sån här byggare i vägen när jag sku ta min förebild. Men
ni får försöka föreställa er; tapeter som höll på ramla ner och trångt, stökigt
och kläder i en pafflåda.

Det färdiga resultatet. Väggarna målade och för att få mera yta tog vi bort den ena sängen och
satte hit en byrå istället (som jag målade på långfredagen). Så småningom ska vi
bygga en våningssäng så att vi inte går miste om en sovplats. Storebror sover
alltså här nu, men om några år blir det även Jasons sovrum.

Underbart väder igår. Soligt och varmt med en dimma som låg kvar över havet. Dimman kom ju tillbaka till kvällen sen och skapade nästan en magisk stämning.

Årets brasa.

En liten kille upptäcker stora världen.

Ett säkert vårtecken.

Du och jag. <3 

Lyx är att ha hästar nära stugan, så att vi får hälsa på dessa underbara varelser varje promenad vi går.

Jason var fascinerad av brasan.

Den här gamla fina tanten alltså. Jag hoppas hon har några år kvar i livet så hon hinner simma mycket ännu. Så skönt att kunna ha henne lös på stugan, det vågade vi inte ha förr.

Bebis på vift. Pappa försöker hänga med.

Mina hjärtan.  

Tacksam

Jag är bara tvungen att gå in i sovrummet och lyssna en stund på sonens lugna andetag när han sover...så där som de flesta mammor gör. Bara kolla att allt är okej.

Kommer ihåg känslan när han var alldeles ny. Jag var hela tiden på helspänn, kunde aldrig slappna av när han sov. Trots att han med lätthet kunde sova 4 timmar i sträck, dagtid. Att själv sova då kändes som en omöjlighet. Jag lyssnade på SomaMind musik och låg brevid honom i sängen. Försökte slappna av och vila. Men jag behövde hela tiden se eller höra honom, för att vet att allt var som det skulle.

Känns redan som en evighet sedan. Och det blir ju faktiskt lättare. Ikväll känner jag mig lite extra tacksam. För att allt har gått så bra. För att han är så fin. För att det är så fantastiskt att följa hans utveckling. För att jag inte tappar tålamodet varje dag. För att han har så många omkring honom som älskar honom. För att jag fått tillbaka mig själv lite grann, även om jag aldrig blir samma människa igen. Tacksam för att han är så underbart busig. För att han skrattar hjärtligt och har glimten i ögat. För att han älskar att simma. För allt. Tänk att jag fick bli mamma till världens finaste pojke.

Det händer grejer nu. Enligt min app (som sambon mobbar mig för), har han nyligen gått igenom ett utvecklingssprång, och även om han ännu inte gör något av det som står i appen så märker jag att han ändrats. Plötsligt börjar han imitera ord, visar tydligt att han har skillnad på människor och visar även uppskattning mot oss. Mitt hjärta blev varmt när han ville till pappas famn när pappa kom hem från jobbet idag, och när han inte ville gå från mommos famn när hon skulle fara hem en kväll. Underbart att han kommunicerar mera med sin omgivning.

Som sagt. Tacksam.

En suddig bild på en buse i farten. Och nej, han skelar (troligtvis) inte. Vi
har varit till läkare och enligt honom är det en synvilla, ena ögonspringan är lite
smalare än den andra, vilket gör att det ser ut som han skelar. Skelande
kan ju tyda på synnedsättning men så verkar alltså inte vara fallet. Tacksam för det också.

Och träningen då?

Nyss hemkommen från semestern,

Har bloggat om så mycket annat på sistone att jag inte alls uppdaterat er om hur det går med min träning, och mitt mål. Jodå, jag tränar på. Det blir mest styrketräning just nu, och promenader. Ibland varvar jag med nån annan träning, mest mest blir det att gnugga på i gymmet.

Jag har haft lite segt att komma på banan efter semestern. Tack vare spysjukan jag kom hem med så landa jag ganska snabbt på samma vikt som innan resan, och därifrån har det gått sakta med säkert neråt. Men ni vet hur man är i magen efter en magbobba, man vill bara äta det som känns bra för magen, i typ en vecka! Och sen har resten av familjen varit sjuka, och även jag och sonen blev sjuka igen, förkylda. Så med all sjukstuga vi haft här har jag inte skött kosten till hundra alla dagar.

Men men, ursäkter ursäkter. Jag känner att det är dags att step it up nu om jag ska hinna nå mitt mål till sommaren. Jag har en "fri måltid" i veckan, men förutom det finns det inte utrymme för några utsvävningar. Jag tänker INTE gå igenom en till sommar och känna mig extremt obekväm i allt jag har på mig, och inte har på mig! Och jo jag vet, det är insidan som räknas och allt det där, men jag vill ju vara stolt över min kropp. Inte bara för att jag är stark och har fött barn och allt det där. Utan också se bra ut. Man vill ju bara se bra ut naken. Haha. Så är det. Det vill dom flesta, om inte alla!

På tal om blåbärsoppa (standardfras när jag och mina vänner byter samtalsämne, på tal om joghurt funkar också) så är det snart påsk, jihaa. Jag älskar påsken. Nej, inte för nån mat, pynt eller sånt tjafs. Det är helt enkelt den bästa högtiden på året. Slår jul, nyår och midsommar. Helt enkelt för att den inte är så "hyped". Jag blir så rofylld och lugn av påsken. Några extra dagar ledigt (för sambon då) innebär mer familjetid. Finns inget bättre ju! Och ingen stress.

Så glad påsk till er alla! (om vi inte "ses" här innan dess)

En liten glimt från kvällens träning. Har inte kört marklyft på länge nu,

så det fick räcka med 80 kg ikväll. Men när nuvarande träningsprogram är slut,

då blir det mera mark och böj igen. :) Då ska jag slå mitt pb på 100 kg. 

Ännu en mammablogg?

Som jag nämnde i ett inlägg nyligen så har jag på sistone surfat runt bland andra bloggar för att få inspiration. Framförallt bland finlandssvenska bloggar. Och det finns ju HUR MÅNGA SOM HELST! Det är lätt att drunkna i dem. Och det klassiska är att man är en mamma (hemma eller arbetande) som skriver om vardagen, om aktuella ämnen (allt från färgen på kläderna i mammalådor till flyktingkris och jämställdhet), helst ska man vara lite arg och radikal. Och så lägger upp man upp snygga och/eller "stökiga" bilder från sitt hem (bilder som inte alls är särskilt stökiga) och ibland på sina barn.

Generaliserar jag? Kanske. Menar inget illa. Vissa bloggar är intressanta och roliga att läsa, och vissa känns lite "been there done that". Men min poäng med detta var bara att jag i något skede kände att ho ho, ska jag faktiskt komma dragandes med ännu en sån här mamma-blogg?? Vad har Jag för nytt och intressant att komma med?

Men så hände nåt. En nybliven mamma som haft ganska tuffa första veckor som mamma kom fram till mig i fredags efter ett mammapilates pass och sa att det var så befriande att läsa mitt inlägg som jag skrev för snart 10 månader sen, då jag nyss blivit mamma! Hennes lilla kommentar gjorde mig så varm i hjärtat och då visste jag. Jag behöver inte skriva en blogg för att få så mycket statistik som möjligt, eller för att passa in, eller inte passa in. Jag behöver bara fortsätta skriva från hjärtat, ärligt och utlämnande. Och om det då finns någon liten människa där ute som tar till sig det jag skriver, känner igen sig och kanske får inspiration, styrka eller tröst från mina inlägg. då är det allt jag behöver för att fortsätta. Så tack för det! Inlägget jag syftar på hittar ni här: Om att bli mamma.

Ha en riktigt underbar vårdag alla där ute!

Tänk att man för inte allt för länge sen
hade en sån här liten skrutt.
Så mysigt men tungt.

Och nu har vi redan en stor kille. Och
det blir bara roligare.

Det är rart med barn

När det blir lite för tyst....då vet man som småbarnsförälder att det är något lurt på gång.

Imorse stod pappan i huset och diskade, jag var ute på promenad med hunden och bebis var på äventyr i lägenheten. När det varit tyst en stund gick pappa och letade efter honom...och fann honom äta kaffebönor ur ljuslyktan jag lämnat framme igår kväll. Att han ätit en stor portion gröt och en halv apelsin till frukost räckte liksom inte.

Bebis på vift på stranden i Puerto Rico. I havet sku han, spelade ingen roll att det var iskallt, det var ju kul att plaska i vågorna.

Annat han tycker om att äta är papper, tidningar, kartong, kablar. Igår försökte han ta sig en tugga av pappas gitarr.

Och tro inte att vi inte försökt plocka undan allt och lägga det utom räckhåll. Vi flyttar på allt, och just när man tror att man är safe så har han växt lite till och når ännu högre.

Prydnad. Eller mat. Inte så lätt att avgöra för en
10 månaders bebis. 

Han har ännu inte lärt sig öppna kökslådorna, tack och lov för att dom är tröga. Men snart är vi väl där. När mommo (mamma), var i Nagu hos min syster och tog hand om storebror 2 år och storasyster 5 år då lillebror föddes hittade hon inte elvispen när hon sku baka en kaka inför hemkomsten från BB. 2-åringen var nämligen väldigt duktig på att plocka ur ALLT ur lådorna, och därmed hade elvispen flyttat till städskrubben. 

Min mamma borde iallafall vara van med vilda (eller ska vi kalla det företagsamma?) barn. När mina systrar var yngre klippte den ena av håret på den andra medan hon sov. Bara för att nämna ett exempel av mååånga. Själv blev jag instängd på vinden av min yngsta storasyster. EFTER att hon berättat historier om alla spöken som fanns där. För att återgälda detta testade jag hennes balklänning och förstörde allt hennes smink när hon var i skolan. What can I say. Jag var 5 år, förstod inte bättre!

Ja, det är rart med barn!

10 månader blev vår skrutt i tisdags. Syns det att han är lite av en teaterapa månne?? 

Jag behöver inga blommor

I förrgår var det internationella kvinnodagen och eftersom jag surfade runt på bloggar i jakt på inspiration möttes jag av en massa inlägg om kvinnodagen. Åsikterna var inte allt för spridda, de flesta verkar överens om att kvinnodagen behöver uppmärksammas men inte är något att fira. Även på sociala medier haglade inläggen om kvinnodagens vara eller icke vara över mig och fast jag tänkt skriva ett inlägg om detta ämne så valde jag till slut att låta bli. Jag kommer spara det till ett senare tillfälle. Men en sak som berör kvinnodagen fastnade jag för. Fenomenet att män ger blommor till kvinnor.

Pirkkas rosor. Billiga, fina och köpta av mig
själv, till mig själv.

Jag behöver inga blommor. Varken på internationella kvinnodagen, alla hjärtans dag eller nån annan dag. Vill jag ha blommor så är jag fullt kapabel till att köpa dom själv. Nu råkar det sig också så att jag är tillsammans med en man som någongång halvt skämtsamt har hävt ur sig att blommor ger man bara om man gjort något dumt. Den åsikten får han stå för själv men nu vill jag ju verkligen inte ha några blommor av honom. Jag har sagt att om han nån gång vill köpa en bukett tulpaner eller rosor från matbutiken är det okej, för det räknar jag i princip som ett hushållsinköp.

Men varifrån kommer det egentligen, fenomenet att män ska ge blommor till kvinnor? För att visa uppskattning. Okej, det är ju bra, men det kan man visa på många sätt. För att man blir glad? Ja visst, men jag blir i så fall lika glad om jag får blommor av en klient, kollega eller vän. Eller min mamma. Helt ärligt så tycker jag fenomenet att män ska uppvakta kvinnor med blommor och choklad känns lite passé år 2016. Om vi nu ska ha ett jämställt samhälle så ska inte den ena partnern behöva uppvakta den andra, speciellt inte bara för att hon är kvinna och "det hör till". Istället tycker jag man kan visa varandra uppskattning. Inte för att jag vill klanka ner på nån man där ute som ger blommor åt sin fru/flickvän, de allra flesta blir såklart glada av blommor, men ibland tål det att funderas på varför saker är som dom är.

Här följer några exempel på sätt att visa kärlek på som jag får uppleva, och som för mig väger mycket tyngre än en bukett rosor:

• Han skriver sånger som berör vår kärlek 
• Jag får ofta höra hur uppskattad och älskad jag är, både oss två emellan och ibland så att "hela världen" (dvs, facebook haha) får veta
• Han förklarar för sin 10 åring hur mycket bättre deras liv blev sen jag kom med i bilden
• Han är bäst på att köpa julklappar och presenter som han vet att jag vill ha/behöver (ibland utan att jag vet det själv)
• Han vet hur otroligt mycket mina vänner betyder för mig och föreslog därför att vi skulle förlova oss i deras närvaro
• Ibland får jag små saker som han hittat, te.x. en hjärtsnäcka på stranden
• Han väljer att skapa ett nytt liv tillsammans med mig, trots att han ansåg sig vara färdig med den biten för länge sen

Detta var bara några exempel och ja självklart försöker även jag visa min uppskattning på många sätt. Och vi är inte på nåt sätt perfekta, och inte är vårt förhållande det heller. Ibland är vi nära att bränna propparna på varandra. Men vi är båda känslomänniskor och det är jag tacksam för, för jag vill ha ett förhållande där man kan prata om allt och öppet visa vad man känner.

Från högt till lågt- nu släpper jag garden!

Att vara hemmamamma är fantastiskt på många sätt. Jag vet att det är en begränsad tid och därför försöker jag njuta så mycket det bara går. Men det är klart att nu när årsdagen för min mammaledighet närmar sig så börjar det krypa lite i kroppen, eller egentligen inte i kroppen, för jag har fullt upp hela dagarna. Men mina stackars små grå där upp saknar lite stimuli. Jag behöver göra nånting för att hålla hjärncellerna vid liv. Jag gav spanskan ett försök men jag hade varken ro eller lust att sitta och plugga. Och jag tror inte det är rätt sätt heller, att sitta med en nybörjarbok och lyssna på ett band. Nej, man ska prata och till en början framförallt höra ett språk för att man så småningom ska kunna lära sig. Vistas i länder eller sällskap där språket pratas. Nå nu kom jag in på ett litet sidospår, men det är alltså stimuli jag söker.

Träningen och det mål jag har uppsatt till sommaren tar förstås både tid och ger mig något att fokusera på, men jag behöver mer. Så kom jag på det självklara, Bloggen! Jag har skrivit att jag inte riktigt hinner uppdatera så ofta nu och visst kan det vara så ibland, men jag tänker vända på steken. Genom att skriva får jag använda hjärnan lite och jag kanske kan utvecklas lite grann. Så jag kommer att försöka uppdatera oftare och hålla bloggen mer levande. Det innebär också att jag kommer att ändra inriktning lite. Visst har jag hittills skrivit om allt möjligt som min vardag, men träningen har ju ändå stått lite i fokus, även om det inte är en renodlad träningsblogg. Men jag har ändå känt pressen att ha något form av resultat eller mål att presentera. Löjligt egentligen, det är ju min blogg och jag som bestämmer vad som ska stå i den. Så nu har jag alltså tänkt dela med mig ännu mer av små vardagshändelser och funderingar.

En till orsak till att jag känner att jag behöver bli mer aktiv på bloggen är att jag på senaste tiden känt mig lite feg vad gäller att uttrycka min åsikt, både i "verkliga livet" men framförallt på sociala medier. Jag har många gånger tänkt kommentera i olika trådar men något har hållit mig tillbaka. Det är som en liten djävul som sitter på axeln och försöker intala mig att min åsikt inte är något värd. Den jäkeln tänker jag nu vifta bort bäst jag kan och säga vad jag tycker. Så det är så.

"Ses" snart här igen! Så länge får ni hålla till godo med lite semesterbilder (och jo, sambon var nog med men som vanligt är det han som höll i kameran. ;))

Något, inte många, dopp i atlanten blev det. Svalkande minsann!

Den här filuren är så full av bus att det inte är sant!

Lilla charmören som älskar att pussas!

Iväg till "stan" Puerto Rico på middag och shopping

Resesulkyn var helt toppen, sonen sov skönt i den.