Precis vad jag behövde

Åh, vad jag älskar SomaMoven. Alltså denna underbara träningsform, jag får inte nog! Ja, jag vet att jag är partisk när jag själv är instruktör i detta koncept, men det kan inte hjälpas. Ingen annan träningsform jag stött på tidigare ger mig samma tillfredställelse. Och framförallt, ingen annan träningsform gör så gott för min kropp.

Nu i och med sambons operation så håller jag inte mina pass regelbundet som jag annars skulle göra. Helt enkelt för att jag inte vill/kan boka upp mommo och fammo så mycket. Utan istället drar min kollega lasset en tid och så kommer jag tillbaka "på riktigt" när sambon kan ha sonen igen. Men jag har lovat att jag hoppar in någon gång nu som då om jag råkar få möjlighet. Och ikväll var en sådan kväll.

Under de senaste veckorna har jag känt hur min kropp sakta med säkert börjat ge mig signaler om att allt inte är som det ska vara. Bland annat har min rygg stelnat till rejält. När jag har suttit måste jag stå krokig en stund innan jag kan räta ut mig. Känner mig 70+ med andra ord. Och visserligen har jag gymmat lite, även om det inte varit lika mycket som vanligt, men ändå är det något som saknats. Soman såklart!

Jag har svårt att beskriva vad det är som händer under detta 45 minuters pass. Men det handlar om flöde, värme, svett, dynamik, smidighet. När vi klara känner man sig både mjuk och stark. Det där med att röra sig som djur, känna hur styrkan byggs upp inifrån och ut, låta musiken ge energi och gå in i sin egen bubbla och låta andningen styra rörelserna. Det är nästan lite magiskt. Och jag älskar verkligen att leda deltagarna genom detta pass. Och jag tror det märks. Jag skulle kunna skriva en hel novell om Soman och den brilljanta filosofin bakom den, och allt gott den gjort för mig. Men jag besparar er detta och om ni inte testat får ni bara tro mig när jag säger att den är fantastisk. (Annars får ni fråga om det är något ni undrar).

Nu har min kropp fått ny energi, och den tackar och tar emot. Tyvärr hade jag inte möjlighet att hålla SomaMinden ikväll, så jag fick inte hela paketet. Men snart igen. Nu ska jag bara njuta av denna känsla. Till och med mina bihålor känns bättre. Hoppas jag lyckades skrämma bort vad det än är som spökar.

Träning alltså. Vad vore jag utan den.

Tänkte berätta ändå...

Det blev en bra dag idag, precis som jag hade bestämt. Iallafall betydligt bättre än gårdagen. Jag skulle inte berätta om gårdagen hade jag tänkt. Jag skulle packa ihop den och glömma. Men sen på kvällen när jag inte kunde somna snurrade ändå tankarna. Och jag kan inte låta bli att undra, har andra också sådana dagar? Reagerar andra så som jag gjorde?

Det började med ett försök till träning som blev så fel på många sätt. Själva träningspasset var bra, inget fel på det. Men tanken var att Jason skulle vara på barngympa samtidigt i samma stora sal (som visserligen var uppdelad i två). Det tyckte inte han, och det var en ledsen son som kom springade till mammas famn säkert fem gånger under passet (även när han fick vara med mig). Ingen större fara i och för sig, jag fick använda honom som kettlebell helt enkelt. Vilket gjorde det ännu svettigare för mig för han väger 14 kg och kettlebellen vägde 12 kg. Nå jag lyckades genomföra så gott som hela träningspasset.

Sen skulle jag ge han lunch innan vi åkte hem var tanken, eftersom det närmade sig sovtid. Men cafeterian var stängd och jag kunde inte värma mat, så jag tänkte att vi åker hem snabbt och äter lunch hemma. Kanske det går bra det också? Sonen somnade förstås i bilen och jag bar in den nästan sovande sonen. Jag la ner honom i sängen fortfarande halvsovande och tänkte att jag måste ge honom mjölk iallafall då han inte ätit något. Nå, under tiden han drack mjölken vaknade han till och var sedan mr piggmört.

Vi åt lunch och en liten stund senare gick jag ut och gå med vagnen, i hopp om att han skulle somna. Jag gick säkert en timme utan att lyckas söva sonen som bestämt inte ens skulle ligga ner. Till saken hör också att jag var helt j*vla slut själv. Jag hade inte reagaerat på träningen på ett bra sätt om vi säger så. I bilen på väg hem kändes det som att kroppen brann, och inte på ett skönt sätt. Jag har helt tydligt nåt i kroppen som inte vill ge med sig och inte bryta ut. Så vid det här laget jag var så trött och ville bara vila (eller dö) en stund.

Jag gick där med vagnen och tänkte för mig själv, "jag skulle ge vad som helst för att ta en paus, bara ge över ansvaret åt någon annan". Jag ville ge upp kontraktet. Och skulle inte min mamma sovit efter sin vaknatt, och skulle inte svärmor ha rätt så mycket dagishämtningar de närmaste två veckorna så skulle jag säkert ringt nån av dom. Jag fixade det inte helt enkelt. Mitt ork och tålamod försvann någonstans där i kvarteren jag rundade flera gånger om.

Efter den resultatlösa barnvagnspromenaden var jag i upplösningstillstånd och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Vilket jag i princip gjorde också. Jag märkte att sonen var trött men han ville inte sova. Tror jag gjorde ett till försök att söva honom här inne i sin säng innan jag lite senare på eftermiddagen samlade mina (vad som kändes som) sista krafter och fick ut honom i vagnen där han somnade rätt så snabbt. Bara cirka tre timmar senare än planerat. Jag däckade på sängen och lyckades få till en timmes vila innan sonen vaknade. Och var grinig. Tack och lov för vilan jag fått, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av kvällen.

Jag tycker inte om att klä mig själv i offerkoftan. Men ändå gör jag det allt för ofta. Jag vet liksom inte hur jag ska låta bli. Men jag tycker inte om att tycka synd om mig själv. Och om det är något livet har lärt mig så här långt är att ingen tycker synd om någon som tycker synd om sig själv. Och jag har egentligen inget att klaga på. För jag har det väldigt bra. Till och med oförskämt bra. Ändå lyckas jag allt för ofta fastna i negativa tankespiraler och jag vet inte hur jag ska komma ur dem. Jag har inte redskapen. Men jag ska förhoppningsvis lära mig, varefter hösten framskrider. Jag har sett till att skaffa de redskap jag helt tydligt saknar i min verktygslåda.

En delorsak till att jag är lite extra utsatt för känslorubbningar just nu är helt garanterat att jag är den enda fungerande föräldern ännu i en oviss tid framöver. Jag klagar inte på Conny, absolut inte. Han är jätteduktig och han FÅR inte göra något med Jason ännu. För han får inte lyfta över 5 kg. Men han hjälper till med det han kan. Går ut med hunden och gör mat ibland. Och det hjälper mycket. Och att han är hemma, jag behöver i princip aldrig vara ensam med Jason. Det är också skönt. Men ändå är det tungt, det kan inte hjälpas. Och jag måste inte vara stark hela tiden. Jag måste få bryta ihop ibland. Ha en sk*tdag och komma igen. Konstigt vore det annars.

Musikalisk gåva?

Jag skulle kunna berätta för er om min dag idag, om många saker som gick fel och kändes fel och om frustrationen som växte inom mig för varje minut som gick. Men just idag känner jag att det inte ger något att skriva av sig. Vissa dagar vill man bara packa ihop i en låda och skicka iväg till ett land långt bort. Så gör jag denna gång. Bestämmer mig för att det ska bli en bättre dag imorgon.

Jag vill skriva om något roligare istället. Vår son, 1 år och 4 månader, håller på att lära sig knäppa med fingrarna. Eller försöker så gott han kan. Sen blir han lite sur för att det kommer ljud från mammas och pappas fingrar men inte från hans, och så klappar vi händer istället en stund. Men han återkommer till det där fingerknäppandet, flera gånger per dag. Han vill verkligen. Är han tidig? Ingen aning, men det känns så. Vet inte ens var han snappat upp det. Men i vilket fall som helst så märks det mer och mer för varje dag som går att den här lilla killen verkligen älskar allt som har med musik att göra.

Jason och farfar på Degerby Jazz and Blues i somras. 

Jag vet att det hör till att barn tycker om musik och rytmer och takter, men jag får ändå känslan av att det är lite utöver det vanliga i Jasons fall. Ända sedan har var riktigt liten har han varit fascinerad av att vi trummat med fingar och händer och klappat takten. Själv började han trumma på saker, dessutom oftast i takt, någongång i våras. När pappa spelar gitarr och sjunger så dansar han och klappar händerna, eller så ska han vara med och spela. På pianot hos farfar går han lös som värsta Tchaikovsky. Även på dagis säger dom att det märks att han verkligen älskar musik. Det var en trubadur på besök där och han satt som ett ljus, alldeles salig.

Kom igen katten, det svänger ju! Även detta på Degerby Jazz and Blues.

Allt det ovanstående är väldigt vanligt hos barn, jag vet det som sagt. Men jag hoppas verkligen att Jason har fått ärva det som jag själv alltid önskat mig men tyvärr inte begåvades med. Jag har alltid känt att jag har musiken inom mig, men det vill helt enkelt inte komma ut (så att det låter bra). Men från sin pappas sida har Jason musiker att brås på flera generationer tillbaka. Och även Jasons morfar är musikalisk. Så jag kan bara önska och hoppas att han fått en musikalisk gåva, för jag vill så gärna att han ska få möjligheten att uttrycka sig genom musik. Det är något av det finaste som finns. Och mycket kan man öva sig till, men det måste finnas någon sorts grund där. Och intresse. Men det är sen en helt annan historia. Det får vi ta som det kommer.

Så här brukar det alltså se ut här hemma. 

Friday I'm in love

Det är inte okej att ha jobbat endast två dagar denna vecka och vara så slut som jag är nu. Väntar på att sonen ska sluta sina små bruna (dom blev bruna till slut) ögon. Jag måste göra något för att hålla mig vaken en stund till. Är inte direkt sugen att gå och lägga mig kl 20 en fredagkväll, när vi äntligen har lite egentid jag och sambon. Måste vara så att att jag fortfarande (igen?) har något skit i systemet, mina bihålor har inte känts helt hundra idag. Märkte det framförallt när jag och min kollega skulle utöva vår dagliga pausgymnastik. Stå på huvudet. Min kollega har lärt sig det nu och jag känner mig nästan lite stolt, hehe, för det var jag som inspirerade till det. Och hon har lärt sig väldigt snabbt. Bästa pausgymnastiken någonsin, vi blir alltid betydligt piggare efteråt. Synd bara att inte resten av personalen är så taggade att hänga på. Inte ännu iallafall.

På eftermiddagen när vi satt här på golvet och lekte jag och sonen sa jag till Conny, "nä. idag orkar jag inte laga mat, eller äta nån tråkig kyckling!". Så vi gick ut och åt. Skön fredagsaktivitet när man känner sig så här lagom mosig och inte ens orkar tänka tanken att ställa sig framför spisen.

Det känns som att vi har så mycket tid på helgerna nu när Conny är hemma och vi inte åker till Föglö varje helg. Och det är en skön omväxling även om jag saknar naturen och lugnet på Föglö så att det nästan gör ont i magen. Men nån helg till ska vi stanna i stan, sen tror jag inte vi kan hålla oss från att åka ut. Och även om jag som sagt väldigt gärna spenderar helgerna i vårt paradis så är det ganska skönt att slippa hela packa- handla- åka iväg- stressa- städa innan man ska hem- rumbat. Så nu ska jag plocka ihop kaoset vår son har skapat på några få timmar (veckostädningen jag hade igår! Vilken veckostädning??Syns ingenstans. Suck), kanske hälla upp ett glas rött och bara andas.

Glad fredag!

Jag håller på att bli gammal insåg jag när jag såg dessa bilder. Men det är okej. För all kärlek och glädje som finns här väger upp alla rynkor i världen!

Två sjuklingar och jag

Hej hopp här har vi haft sjukstuga hela veckan hittills. Vilken tur att mommo kunde ha Jason i måndags för jag har ju ändå hunnit samla på mig tre frånvarodagar denna vecka. Jag tror faktiskt jag kommer att bli vald till årets arbetstagare i år. Nä skämt och sido, det är så här det är att vara småbarnsmamma i dagisstarttider med en sjukskriven sambo. Och huvudsaken är att sonen nu börjar vara sig själv igen. Öroninflammation blev diagnosen efter ett besök på hälsocentralen igår. Men idag har han varit feberfri och antibiotikan verkar ha bitit på, för han har varit sig själv igen. Så imorgon blir det dagis och jobb. Det har varit lite småjobbigt att vara den enda "normalt" funktionerande människan i detta hushåll (om man nu kan kalla undertecknad för normalt funktionerande) men nu börjar dom vara som folk igen och mysigt har vi ändå haft det med lite extra familjetid. Och idag slog sonen på stort och sov 3 timmar dagssömn, så jag hann med hela veckostädningen. Till och med lite så där extra noga. Välkommen helg och sinnes ro!

Någon som var lycklig över att få komma ut igen och leka av sig.
Det har varit lite paus med parken i sjukstugan.

Sinnes ro får jag också när jag nu kommit igång med ett nytt träningsprogram och faktiskt hittat tid för träningen. Jag konstaterade att det funkar rätt så bra att träna efter nattning, för sonen sover oftast väldigt lugnt och brukar inte vakna. Och sambon är ändå hemma om det skulle vara något. Och jag är hemma på 10 min om det blir riktigt kris. Så söndag och måndag blev det sen träning. Ikväll ställde fammo upp som barnvakt och igår fick Jason vara hos mommo en stund. Är så obeskrivligt tacksam för dessa två och att dom kan och vill ställa upp! Jag var alldeles pirrig av glädje när jag fick fara och träna "normal" tid igår kväll, så där lagom efter middagen. Det är bästa träningstiden för mig. Och ikväll fick jag till ett sånt grymt bra benpass. Jag riktigt kände hur muskelfibrerna brast under de 200 kg jag pressade upp i benpressen. Så j*vla skön känsla!

Det vänder nu. Sakta men säkert.

Så tacksam.

Helt hysteriskt och ro i sinnet

Denna helg har verkligen gett rum för alla möjliga känslouttryck. På fredag eftermidddag fick vi hem vår kära Conny. Jason var mycket skeptisk hela dagen och kvällen sen. Pappa fick inte röra honom i bilen. Det var som att han måste testa om pappa faktiskt var tillbaka nu eller om han tänkte sticka igen. Men en lugn fredagkväll blev det här på torggatan.

Lördagförmiddag var också rätt så lugn. Jag, Jason och Signe gick en lång morgonpromenad i det fina höstvädret och passade på att handla lite frukost. Jag fixade dunderfrukost med ägg och bacon, men blev sedan lite orolig när inte sambon orkade stiga upp för att äta. Nå, det är inte så konstigt att han var slut. Och lite senare kom han upp ändå. Vi hade en skön förmiddag och när det var dags för sovtid för sonen tog det inte länge innan han sov sött.

Ska han gå i pappas och farfars fotspår...

Jag tänkte ta en liten paus när sonen sov innan jag började reda i det dagliga kaoset. Men innan jag ens hunnit börja så hörde jag hur sonen vaknade. Jag gick runt kvartetet för att försöka få honom att somna om. Han blev lugn men ville inte sova mera. Så jag tog in han. Och han blev helt hysterisk. I en timme försökte jag med allt. Han var bara så grinig och ledsen. Till slut fick jag han att somna om i vagnen, men endast i 45 minuter. Sen var det samma rambambula igen. Inte ens att han stora idol storebror kom på besök hjälpte. Och ingen feber hade han, men något var väldigt fel. Till slut sa Conny att jag skulle ge honom en supp, för han verkade ju ha ont någonstans. Sagt och gjort och så en flaska mjölk i sängen. Och medan han låg där kom mommo hit och plöstligt var sonen sig själv igen. Glad och pratsam.

Sen for vi på skördemarknad, jag och Jason och mommo. Och det var roligt. Roligast var att sitta på traktorn tyckte Jason.

När vi skulle åka från Haddnäs gård blev sonen grinig igen. Han slumrade till i bilen på väg hem, och hemma sen var han väldigt famning och började skaka. Hann bli lite orolig där ett tag men sen fick vi svaret. Han hade nästan 39 graders feber. Så det var nog det som spökat hela dagen.

....eller i moffas?

Idag har vi bara tagit det lugnt och sonen har sovit en del. Hög feber har han fortfarande, så han får vara med mommo imorgon isället för på dagis. Suck, tyckte vi just hade börjat repa oss från senaste omgången flunssor, och så kommer nästa. Men allt ska gås igenom, det är tydligt det.

Och jag har varit helt slut i helgen. Gårdagens hysteriska skrikkalas tog verkligen på. Känns knappt som att jag hunnit återhämta mig och nu är det redan en ny arbetsvecka som väntar. Träna har jag inte heller hunnit med, förrän ikväll. Sonen somnade redan 19.30 och jag begav mig med gott samvete iväg till gymmet. Mycket välbehövligt, och nu har jag äntligen ro i sinnet.

Bara för att jag var så pepp över att vara på gymmet!

Slutet gott allting gott.

Hemmamamma vs. jobbande mamma

Mitt i sambons första postoperativa vecka så pågår en något annorlunda men ändå väldigt vanlig vardag hos oss. Det är jobb och dagis och hund som ska ut och mat som lagas och hem som ska städas och tvätt som ska tvättas. Den stora skillnaden är att jag är ensam med sonen. Och jag måste säga att det flutit på förvånansvärt bra ändå. Nu kan jag inte förvänta mig att någon annana ska sköta en del av jobbet, utan nu hänger allt på mig. Och även om det är lite mycket så känns det ändå inte så farligt betungande. Det är ju bara min egen och sonens mat och tvätt och smuts så det går lite snabbare än normalt. Men missförstå mig rätt, jag skulle aldrig vilja ha det så här i längden, jag saknar Conny oerhört. Jag konstaterar bara att det går.

Men nu till det jag egentligen ville skriva om. Detta är första veckan som vi varit hela veckan på jobb och dagis, utan flunssor som satt käppar i hjulet. Och för det första måste jag konstatera att det känns riktigt bra att vara tillbaka på jobbet. Precis som jag gissade så känns det bättre nu när jag kommit igång igen. Och jag och min kollega har många utmaningar framför oss, så det blir aldrig tråkigt. För det andra kan jag konstatera att det känns bra att vara en jobbande mamma. Jag hade ju lite ångest innan för att Jason skulle börja på dagis och hur det skulle gå. Och om jag/han överhuvudtaget var redo. Men nu känner jag att tidpunkten var rätt. Jason verkar trivas bra på dagis och jag har faktiskt mycket mera energi nu när jag jobbar. Han får stimulans och jag får stimulans och den tid vi har tillsammans sen blir mer kvalitativ. Men visst skär det i mammahjärtat i vissa situationer. Här om dagen var han och ramlade när de gick till skogen och skrapade sig ganska mycket på näsan och på kinden. Och kan bara föreställa mig hur ledsen han blev, och jag var inte där. Och så han varit lite tveksam när jag lämnat honom de två senaste morgnarna. Inte så att han har gråtit men har velat tillbaka i min famn när jag ska gå. Och det känns tungt såklart. Men jag har ringt till dagis och frågat hur det gått sen, och han har alltid kommit över det snabbt och dom säger att det går så bra. Det är smällar man får ta helt enkelt. Och jag gillar verkligen dagis-"tantterna", och det viktigaste, Jason verkar trivas med dem.

Det finns alltid för- och nackdelar med alla val vi gör, men jag känner delvis igen mig i det Ida skriver i sitt inlägg idag. Jag tycker det är skönt att vara tillbaka i rullorna med kollegor och rutiner och att få en annan sorts stimulans. För även om det är underbart att vara hemma med dom små liven så kan jag iallafall så här långt konstatera att det är tyngre att vara hemmamamma än jobbande mamma. Men jag tänker inte ge mig in i någon debatt om hur länge man "ska" vara hemma, eller vilken förälder som "ska" vara hemma. Jag tycker och tror att alla måste göra sina egna val och för oss var detta det val som kändes bäst.

Avslutningsvis kan jag berätta att sambon är på bättringsvägen och kommer (om inget hinner ändra i sista stund) hem imorgon. Så skönt! Vad vi längtar. Jag tror Jason kommer att bli så lycklig. Han har, åtminstone stundvis, varit helt upp och ner den här veckan när pappa varit borta.

Jason med sin kusin Stephanie som är på besök denna vecka. 

Skräm mig aldrig så igen!

Klockan 0.30 ringer min telefon. Jag ser att det är ett nummer från Åbo sjukhus och tusen tankar hinner passera under de sekunder som går före jag svarar. Lättnaden när jag hör Connys röst är enorm. Han är groggig och låter hög som ett hus men det är hans röst. Och jag får äntligen det besked jag väntat på i ca 15 timmar. Han mår så där men huvudsaken är att jag får prata med honom.

Tre gånger hade jag hunnit ringa avdelningen under eftermiddagen och kvällen för att få höra samma sak i olika former (på finska). "Han är ännu på uppvaket och vi vet inte när han kommer därifrån". Jag försökte mota undan min oro så att inte Jason skulle bli så påverkad, men det gick inte så bra. Vi sov tillsammans men båda två dåligt och oroligt förra natten, även efter att jag fått ett livstecken. Det skar i hjärtat att höra hur Conny lät, även om jag visste att man inte kan vänta annat.

Imorse fick jag mess då han skrev att det tydligen varit lite si så där med honom ett tag. Dom hade svårt att få igång andningen när dom skulle ta bort respiratorn. Klumpen i magen kom tillbaka och även om jag nu visste att läget var under kontroll så insåg jag att alla tankar och all oro jag känt under gårdagen var helt befogad, även om jag var "lyckligt" ovetande om hur illa det var. Tack och lov att han är en riktig kämpe. Min kämpe.

Ikväll pratade vi igen, och nu börjar han låta som sig själv igen. Och vissa men med oviss utgång har han kvar, men förhoppningsvis ska det mesta reda sig vartefter dagarna läggs på varandra.

Känslorna är verkligen all over the place just nu. Men än sak är säker. Störst av allt är kärleken. Och det må vara den mest uttjatade kliché som finns men om jag varit säker förr så skulle jag kunna hugga det i sten nu. Jag kommer aldrig att släppa taget om denna man.

Nu vill jag bara att du kommer hem!

En annan dag med starka känslor. Jasons dop. Exakt ett år sedan igår.

Tungt i hjärtat och tomt här hemma

Idag på eftermiddagen stod vi i hallen och hejdå till varann. Sambon åkte till Åbo för sin ryggoperation. Jason tog sig dagsvila just då så han var lyckligt ovetande om att pappa lämnade oss för en vecka. En vecka känns länge tycker jag, men huvudsaken att vi härifrån så småningom kan börja blicka framåt mot en lite ljusare tillvaro. Men inte kan jag förneka att jag känner mig lite nervös. Det är ingen liten operation, och jag kan inte vara där. Men det finns inget varken jag eller han göra för att påverka utgången. Det är bara att ha is i magen och hålla tummarna.

Vi är inte vana att vara ifrån varandra. Och sen vi fick Jason har vi inte varit ifrån varandra mer är fyra dagar tror jag. Även innan det var en vecka isär väldigt ovanligt. Det var som att vi fick nog av att vara ifrån varandra under min studietid i Helsingfors. Vi försökte ha distansförhållande men det gick inte så bra. Vi är inte gjorda för sånt, nån av oss. Som tur var känslorna tillräckligt starka så när jag flyttade hit för fem och ett halvt år sedan blev det VI på rikigt.

Så nu känns det tomt här hemma. Djuren och Jason sprider förstås liv och glädje omkring sig, men det är väldigt tydligt att någon fattas. Jag drar mig för att gå och lägga mig i den stora och tomma sängen. Det är sådana här stunder som man inser hur lyckligt lottad man är. Att ha någon att dela allt med. Litet som stort.

Lite sällskap kommer vi att få i veckan iallafall. Min mamma har äntligen kommit hem från sin Italien resa och Jason var överlycklig att se henne idag. Och min bror med familj kommer på besök. Jason får äntligen träffa sin kusin som är några månader äldre än han. Den enda jämnåriga kusin han har. Så säkert ska den här veckan rusa förbi lika snabbt som alla andra, tomheten till trots.

Saknar dig redan!

Familjedag

Idag råkade det sig så att hela lilla familjen var hemma. Sambon hade ledig dag, och därmed sonen också. Och jag är sjukskriven. Fick feber på fredagkväll (halsont har jag haft sen förra veckans tisdag) och jag var inte feberfri ännu på måndag. Igår var jag till företagshälsovården för att få ett sjukintyg och hon sjukskrev mig tre dagar. Så därför var jag hemma idag. Men jag mår bättre idag och tror jag varit feberfri så jag planerar att fara till jobbet imorgon.

Det har varit helt fantastiskt vackert väder här på ön idag så även om jag är flunssig och sambon har ryggont från h*ll så bestämde vi att vi måste göra något av denna fina dag. Och sonen behövde "rastas". Så vi begav oss till stadens friluftsområde ute på Järsö. Det var en väldigt lyckad utflykt.

Sonen är så duktigt på att vandra i skog och mark. Han tar sig över stock och sten och berg utan problem. Ramlar han så stiger han bara upp igen. Och ibland avväger han om det är möjligt att komma ner gåendes eller om man behöver sätta sig ner. Imponerade föräldrar minsann.

Sen måste man ju ibland stanna och undersöka något eller bara sitta och vila en stund. Vår lilla skogsmulle! Vandringsleden är 2 km lång och sonen gick nästan hela själv! Det tog oss timme ungefär men det var ganska lagom takt för en flussig, en med ryggont och en 1-åring.

Jag älskar sonens gångstil. Alltid när han har lite mera fart på så kommer den där armen svängades. Ser hur roligt ut som helst.

Och så skulle ju han bestämt ner i vattnet. Jag lyckades med nöd och näppe hålla honom från att blöta ner sig helt. Jag tror nog Anders Wiklöf funderade vad det var för liv på andra sidan andersudde när jag tog upp honom ur vattnet och satte på skorna igen. Nå lite barnskrik har ingen dött av ännu.

Men roligast var nog ändå att balansera på dessa plankor. Jason var mäkta stolt när han klarade det helt på egen hand. Är så glad att sambon hade med kameran så vi fick fina bilder från denna vackra sensommardag.

Dålig mamma?

Jag är en humörmänniska. Vissa som känner mig mera ytligt (kollegor osv) kanske uppfattar mig som ganska lugn och stabil. Och det är jag också oftast i situationer jag kontrollerar. Men om ni skulle fråga min sambo, min familj eller mina vänner så skulle dom högst antagligen beskriva mig som en person med känslorna utanpå kroppen. Framförallt om ni frågar min sambo. Är jag sur, glad, stressad, förbannad, orolig, ledsen, arg, lycklig, allt syns! Utanpå. Jag har världens sämsta pokerfejs och det händer rätt så ofta att jag inte riktigt kan kontrollera mina känslor.

Igår var en sådan gång. Vi var på Föglö och höll på städa, packa, plocka ihop, städa inför vintern. Allt som behöver göras innan vi skulle fara därifrån och inte komma tillbaka på ett bra tag. Och som alltid så hade vi bråttom. Vete tusan hur vi alltid lyckas, men det är så varenda gång. Jag hade dammsugit tidigare (syntes ingenstans vid det här laget) och jag hade bestämt mig för att snabbt torka golvet innan vi åker. Mitt i detta kaos börjar Jason riva ner skorna från skohyllan. Samma sak som han höll på med förra helgen. Och då det hjälpte inte att vi sa åt han (vad som kändes som) en miljon gånger att han inte fick. Det var alla varienter av bestämda och arga nej och stopp och avleda uppmärksamhet och alla knep i boken. Han skulle bara dit om och om igen och riva ner skorna. Och skorna, dom är förstås fulla med lera och annan intorkad smuts, så ni kan tänka er hur det såg ut på golvet sedan.

Här är han inte skyldig till något, även om det ser så ut. Här bara slappar han och är så där mysig som han är för det mesta.

Igår kände jag bara att Nej, jag fixar inte att han börjar med det igen. Så jag sa till. Eller sa till är en underdrift. Jag använde inte heller bara mina arga,bestämda röst. Jag använde min arga nästan desperata röst. Jag tappade det. Jag förlorade kontrollen över situationen och mina känslor. Och Jason blev förstås rädd och ledsen. Efteråt satt han en lång stund i famnen. Jag tog tiden jag inte egentligen hade och kramade honom länge och förklarade hur mycket jag älskar honom. Jag sa förlåt för att jag höjde rösten och berättade också varför jag blivit så arg. Att jag verkligen inte ville att han skulle dra ner skorna. Och det kändes som att budskapet gick fram även om jag verkligen inte förtjänade det efter hur jag hade reagerat.

Nu när jag beskriver situationen så här låter det kanske lite överdramatiserat. Det påminner säkert om situationer som många småbarnsföräldrar upplever allt för ofta. Stressade situationer, barn som trotsar, föräldrar som tappar fattningen. Och så glömmer man bort det sedan. Ett förlåt och en kram och dramat är överspelat. Vi är inte mer än människor. Och fel gör vi alla. Men jag vill inte behöva använda min arg-desperata röst igen. Jag vill kunna möta hans trots utan att själv tappa fattningen. Hur gör man det?

Jag går tillbaka till mig själv och undrar varför jag tappade humöret just då. Kanske det i grunden handlar om mitt kontrollbehov. Att saker och ting ska gå precis som jag trott och tänkt mig. Det är en av de insikter om mig själv som jag kommit fram till den senaste tiden. Och en av alla saker jag behöver få hjälp med. En av alla orsaker till att jag har sökt hjälp. Min son kommer att trotsa mig en väldigt massa gånger ännu innan vi är klara med vår genemsamma resa. Och jag tror på att sätta gränser och vara tydlig och bestämd. Men jag kan inte tappa fattningen var och varannan gång. Det går bara inte.

Oftast är jag en bra mamma tror jag. Igår var jag inte en bra mamma. Idag gjorde jag betydligt bättre ifrån mig. Idag var en fantastiskt fin dag, full av bus och lek och kärlek. Och jag är tacksam för att de bra dagarna är så väldigt många fler än de dåliga dagarna.