Skräm mig aldrig så igen!

Klockan 0.30 ringer min telefon. Jag ser att det är ett nummer från Åbo sjukhus och tusen tankar hinner passera under de sekunder som går före jag svarar. Lättnaden när jag hör Connys röst är enorm. Han är groggig och låter hög som ett hus men det är hans röst. Och jag får äntligen det besked jag väntat på i ca 15 timmar. Han mår så där men huvudsaken är att jag får prata med honom.

Tre gånger hade jag hunnit ringa avdelningen under eftermiddagen och kvällen för att få höra samma sak i olika former (på finska). "Han är ännu på uppvaket och vi vet inte när han kommer därifrån". Jag försökte mota undan min oro så att inte Jason skulle bli så påverkad, men det gick inte så bra. Vi sov tillsammans men båda två dåligt och oroligt förra natten, även efter att jag fått ett livstecken. Det skar i hjärtat att höra hur Conny lät, även om jag visste att man inte kan vänta annat.

Imorse fick jag mess då han skrev att det tydligen varit lite si så där med honom ett tag. Dom hade svårt att få igång andningen när dom skulle ta bort respiratorn. Klumpen i magen kom tillbaka och även om jag nu visste att läget var under kontroll så insåg jag att alla tankar och all oro jag känt under gårdagen var helt befogad, även om jag var "lyckligt" ovetande om hur illa det var. Tack och lov att han är en riktig kämpe. Min kämpe.

Ikväll pratade vi igen, och nu börjar han låta som sig själv igen. Och vissa men med oviss utgång har han kvar, men förhoppningsvis ska det mesta reda sig vartefter dagarna läggs på varandra.

Känslorna är verkligen all over the place just nu. Men än sak är säker. Störst av allt är kärleken. Och det må vara den mest uttjatade kliché som finns men om jag varit säker förr så skulle jag kunna hugga det i sten nu. Jag kommer aldrig att släppa taget om denna man.

Nu vill jag bara att du kommer hem!

En annan dag med starka känslor. Jasons dop. Exakt ett år sedan igår.