söndag 11 september 2016

Tungt i hjärtat och tomt här hemma

Idag på eftermiddagen stod vi i hallen och hejdå till varann. Sambon åkte till Åbo för sin ryggoperation. Jason tog sig dagsvila just då så han var lyckligt ovetande om att pappa lämnade oss för en vecka. En vecka känns länge tycker jag, men huvudsaken att vi härifrån så småningom kan börja blicka framåt mot en lite ljusare tillvaro. Men inte kan jag förneka att jag känner mig lite nervös. Det är ingen liten operation, och jag kan inte vara där. Men det finns inget varken jag eller han göra för att påverka utgången. Det är bara att ha is i magen och hålla tummarna.

Vi är inte vana att vara ifrån varandra. Och sen vi fick Jason har vi inte varit ifrån varandra mer är fyra dagar tror jag. Även innan det var en vecka isär väldigt ovanligt. Det var som att vi fick nog av att vara ifrån varandra under min studietid i Helsingfors. Vi försökte ha distansförhållande men det gick inte så bra. Vi är inte gjorda för sånt, nån av oss. Som tur var känslorna tillräckligt starka så när jag flyttade hit för fem och ett halvt år sedan blev det VI på rikigt.

Så nu känns det tomt här hemma. Djuren och Jason sprider förstås liv och glädje omkring sig, men det är väldigt tydligt att någon fattas. Jag drar mig för att gå och lägga mig i den stora och tomma sängen. Det är sådana här stunder som man inser hur lyckligt lottad man är. Att ha någon att dela allt med. Litet som stort.

Lite sällskap kommer vi att få i veckan iallafall. Min mamma har äntligen kommit hem från sin Italien resa och Jason var överlycklig att se henne idag. Och min bror med familj kommer på besök. Jason får äntligen träffa sin kusin som är några månader äldre än han. Den enda jämnåriga kusin han har. Så säkert ska den här veckan rusa förbi lika snabbt som alla andra, tomheten till trots.

Saknar dig redan!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar