lördag 1 oktober 2016

Sluta bekräfta mig! (för min kropp)

Jag hoppas jag har fångat din uppmärksamhet, för jag har något viktigt att säga. De senaste kvällarna när jag har försökt somna har min hjärna arbetat på högvarv och jag känner att detta är något jag bara måste skriva om.

Jag har kommit fram till min första viktiga insikt i min resa mot att stärka mig själv inifrån. Och det är något så självklart att det nästan är löjligt. Jag måste lära mig att älska mig själv.

Detta är inget nytt i och för sig. Jag kom fram till den här insikten redan för månader sedan. Att så som jag behandlat och sett på mig själv hittills inte är hållbart. Men då handlade det mera om en känsla, det är först nu jag börjar se det riktigt klart. Jag inser vad jag baserat mitt självförtoende och självkänsla på ända sedan jag visste vad ordet "normalviktig" innebar. Det är den bekräftelse och de komplimanger jag fått från personer i min omgivning, varje gång jag lyckats med en viktresa eller "kommit i form".

Det började redan när jag var 15 år. Då jag för första gången kom ner i en kroppsstorlek som både jag och omgivningen ansåg var "normal". Och den bekräftelse jag fick då var så tydlig. Nu var jag bra, nu dög jag, så här skulle det se ut. Oj, om jag bara visste hur det skulle förstöra mig i många många år framöver.

Sen har mönstret upprepats många gånger om. Varje gång jag haft lite mera hull på kroppen har mitt liv känts besvärligt, motgångarna har hopat sig och jag har mått väldigt dåligt. Sen när jag gått ner igen har det mesta känts på topp. Jag har varit lycklig, nöjd och tillfreds. Och det som gjort mig mest tillfreds har varit bekräftelsen jag fått från min omgivning. Åh, denna ljuva bekräftelse, så åtråvärd och njutningsfull. Och speciellt när man kämpat mot ett mål och nått dit, och så får man höra hur snygg man är, hur bra man ser ut, hur bra man lyckats och så vidare.

Jag säger inte att komplimanger är av ondo. Och ingen menar något illa med en komplimang. Men man ska vara j*vligt stark i sig själv för att inte ta komplimangar på fel sätt. Har man lite snedvriden kroppsuppfattning kan det lätt bli så fel. Jag menar också väl när jag ger någon en komplimang, jag vill verkligen lyfta personen. Men jag tror att vi bör tänka efter lite mer gällande vad vi säger till folk. Istället för att för att säga "oj, vad snygg du är" eller "vilken fin form du är i" kanske vi kan säga saker som "vad du ser stark ut" eller "du ser ut att må bra". Jag tror det är väldigt viktigt att vi försöker lyfta varandra på rätt sätt. Ta bort fokus från det ytliga. Vi blir ändå överrösta med inttryck från media och omvärlden om hur vi "bör se ut".

Varför har detta blivit ett problem för mig just nu? Ja, det har väl alltid varit ett problem. Men i flera år innan jag ens visste om jag någonsin skulle bli gravid, så var jag rädd för att det skulle bli precis som det blev. Självuppfyllande profetia kallas visst det. Jag var så rädd att jag skulle gå upp massor i vikt och inte kunna komma ner tillbaka. Jag har under drygt ett års tid nu mått så dåligt över det faktum att jag inte är i den form jag vill vara att det har gått ut över allt och alla omkring mig. Så får det inte vara. Och jag känner ett ansvar inför min son. Jag vill må bra i mig själv för att även han ska få en sund självbild.

Jag har tidigare inte vågat tycka om mig själv när jag inte ser ut så som jag vill. För jag har varit rädd att jag då ska bli bekväm och inte orka kämpa mot den målbild jag har i mitt huvud. Så istället har jag byggt upp en avsky mot en den lite större versionen av mig själv. Varje gång jag "kommit iform" så har jag sett ner på den jag varit tidigare. Tänkt väldigt fula saker om den versionen av mig själv. Ni kan ju ana hur jag känner mig när jag ramlar ner i gropen igen. När siffrorna på vågen sakta men säkert klättrar uppåt och hur byxorna "plötsligt" inte går på igen. Självhat är ett väldigt starkt ord, men jag kommer inte på något bättre som beskriver det jag känt.

Det håller inte. Jag kan inte fortsätta så. Jag vill ta den åttaåriga flickan i min famn som fick höra att tjocka människor har svettiga händer då den söta pojken inte ville hålla hennes hand i ringen. Jag vill krama om den 13-åriga flickan som gick ut sexan med en otymplig kroppshydda och blev hånad för det av sin styvfar. Jag vill möta den 20-åriga kvinnan, hon som sökte bekräftelse på så många dåliga sätt. Hon som glömde vem hon egentligen var och försvann i en dimma. Jag vill se henne i ögoenen och säga sluta, du är bra som du är. Och framför allt vill jag se mig själv i spegel, just nu, just idag, och känna att jag är bra. Inte perfekt men alldeles tillräckligt bra.

Jag har inte gett upp min målbild. Men jag kan inte göra som jag har gjort tidigare. Av avsky mot min kropp. Nästa gång ska det ske genom kärlek till min kropp. Och det ska ske utan jakt på bekräftelse. Jag har massor att jobba med, och jag har bara börjat.

Helt naturlig precis som jag är. Svettig efter bad och bastu och tillsammans
med han som jag äntligen förstått att älskar mig precis som jag är.
Nu ska jag förstå samma själv.

Jag ska lära mig tycka om mig själv. I alla former. Jag vet inte ännu hur jag ska komma dit. Men jag vet vart jag är på väg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar