måndag 28 november 2016

Som en påse gott och blandat.

Oj, det har hänt så mycket de senaste dagarna. Så mycket att bloggen fått en vilopaus. Men jag har tankat istället. Tankat familjetid, tankat egentid, tankat god mat. I fredags var jag hos frissan. Och även om det inte blev som jag tänkt blev det bra. Jag har iallafall fått lite färg till mitt vinterbleka huvud och det känns skönt. I lördags var jag och körde ett riktigt skönt pass i gymmet, sen åt vi julgröt med familjen. Vi hade även bjudit över pojkarnas fammo så det blev riktig lillajulstämning när vi var samlade ett litet gäng. Bara tre timmar efter den mäktiga grötmiddagen skulle jag komma att sitta vid ett julbord. Julfest med jobbet stod på agendan. Denna uppfixade mamma hade riktigt trevligt med god mat och dryck och en hel del snack som inte var lämpligt för barnaöron. Men jag skötte mig, drack måttligt och gick hem vid 23.30. *klapp på axeln*



Söndagen var en alldeles särskilt lyckad dag. Jag fick ligga och dra mig till 9-tiden trots tidig väckning. Jason tossade över till storebrors säng efter en stunds härjande i vår säng. Vet inte vad dom gjorde där men nöjda verkade de vara (jag anar att en surfplatta var involverad men jag ignorerar den vetskapen lite grann). Sedan blev det lite parkhäng i stormen med sonen på förmiddagen. När vi kom in lagade jag lunch åt honom men han hann somna på soffan innan den var klar. Gullunge! Tre timmar senare var vid redo för sen lunch följt av simhallshäng hela familjen. Och jag simmade faktiskt 400 meter. Åtta minuter effektiv träning är bättre än inget alls. Att det är ca 1/5 mot vad jag brukar simma när jag faktiskt gör ett riktigt simpass får jag ta bara. Och dagen var inte slut här. Nej, sedan hade vi pepparkaksbak som väntade när vi kom hem. Det var faktiskt riktigt roligt fastän Jason svepte mjöl över hela köket. Och jag fick en orsak att dra fram ullehundsjägaren (Connys namn för dammsugaren) utan att någon kunde klandra mig, hehe. Ja, ibland hörs det faktist stora suckar här hemma när jag tycker det behövs dammsugas. Har ni hört på maken! Men nu hade jag en orsak iallafall.

Finaste sömntutan.

Ett vattendjur!

En riktigt fin helg blev det, trots att det inte blev något Föglö. Vi åker alltid till Föglö de helger storebror är hos oss, men nu ställde min julfest till det. Nå det blev bra ändå som sagt. Och så skönt att Jason var nöjd att vara med storebror och pappa på lördagkväll. Han verkade inte sakna mig alls. Och det är ändå skönt, även om det är fint att vara saknad. Men att han trivs med andra familjemedlemmar värmer nästan mera.

En sockerbagare bor hos oss. Och nej! Han åt inte den där degen :).


För att inte alls ska vara så sockersött i detta inlägg kan jag ju avlöja att dessa fina dagar inte hindrade mig från att få psykbryt imorse. Allt var fel, och mina ord och känslor var inte att leka med. Kändes som att jag var tillbaks på ruta efter allt jag jobbat med hittills i höst. Men det är bara att resa sig igen och inte låta resten av veckan bli förstörd. Jag kan inte påverka det som varit, men jag kan påverka det som kommer.

Nu fick ni en salig blandning av allt möjligt. Som en påse gott och blandat. Tack och gonatt.

Som avslutning på detta mastodonta inlägg får ni en teaser på SomaMove release 11.
Övade lite ikväll på gymmet. Älskar denna sköna "dancing bridge".


torsdag 24 november 2016

Stjälpreda och sömntuta

Idag har jag haft sådant flyt! För det första fick jag sova ganska bra (om man bortser från att "någon" var piggmört kl. 05), sen var jag den första som steg upp. Det händer ganska sällan. Oftast brukar sambon behöva härja på mig några gånger innan jag masar mig upp. Jag är morgontröttheten personifierad. Men det är något fint att stiga upp först, börja på med frukosten och sedan väcka resten av familjen. Jag kände mig så...nyttig? Duktig? Äh, hur som, morgonen började bra. Jobbdagen flöt på bra. Jag hämtade en gladfis på dagis, kom hem och vi kunde konstatera att det behövde handlas. Sambon antog sig den uppgiften och tog med sonen, vilket innebar att jag fick städa i lugn och ro. Storebror hade stannat och leka (eller vad man nu gör som 11-åring) efter skolan, så jag var Helt Ensam Hemma! Jag kan inte ens beskriva hur lyxigt det kändes! Kanske någon undrar varför jag valde att städa på min lyxiga egentid, men efter ett en vecka i ostädat hem skulle jag inte kunnat slappna av en sekund ändå. Så det var faktiskt en njutning att städa. Eller att få det städat.

Så här såg det ut kl. 08 imorse. Två sömntutor. Tänkte aldrig få väckt sonen,
var ju trött då han varit vaken kl. 05. Det var storebror som lyckades till slut.
Får man sådana här sovmorgnar till helgen, tack?

När alla var hemma igen lagade sambon mat medan jag torkade golv. Bör i detta skede tilläggas att sonen varit på förvånansvärt bra humör hela kvällen. Så lyxigt även det! Och det är en stor bidragande orsak till att allt flytit på så bra idag. Efter middagen diskade jag och sonen (här måste jag erkänna att jag vid några tillfällen tappade humöret när sonen promt skulle äta diskborsten). Nå, sen smällde jag ihop en pepparkaksdeg tillsammans med min stjälpreda. Och så lekte sonen och storebror som vildingar här innan nattning, de har så roligt tillsammans. Jason har äntligen börjar säga hans namn, så han har gått omkring och sagt "kappe kappe kappe" hela veckan. Hans stora idol!



Jag valde att inte träna ikväll, var helt slut trots att allt gått bra idag. Hade knappt suttit ner innan klockan 20. Men känns bra ändå. Var och tränade igår, ett gympass utan program, riktigt skönt. Och imorgon är det fredag.

Mera dylika dagar tas tacksamt emot!







tisdag 22 november 2016

Att se framemot

Vi har storebror vecka nu. Och i mitt stilla sinne hade jag börjat tro och hoppas att de evinnerliga proven och förhören skulle ta slut snart. De senaste veckorna (han varit hos oss) har det varit två-tre prov/förhör varje gång. Men sådant flyt hade vi inte. Två ordförhör, ett religonsförhör och ett prov är det kommande saldot för denna vecka. Bara bita ihop och hoppas att det blir en lättare börda nästa gång han är här.

Men för att inte fastna i någon negativ sprial nu så ska jag nämna några saker jag ser framemot den närmaste tiden. Jag känner positivismen smyga sig på.

  • På fredag ska jag till FRISSAN. Jubel och halleluja moment! Mitt hår är just nu en misslyckad variant av 50 shades of råttfärgad, med en touch av rishög.
  • På lördag ska jag på julfest från jobbet. Tyvärr kan inte mina två närmaste kollegor komma men jag lär väl överleva ändå. Och att få klä upp sig, bli bjuden på mat på en av öns finaste resturanger samt sippra nåt glas vin är inte fy skam. (Observera ordet "sippra", inte nästintill hinka som jag hade en tendens att göra på förra festen jag var på. Lesson learnt.)
  • I helgen har jag dessutom i äkta lillajul-anda tänkt att vi ska baka pepparkakor och äta julgröt. Ska försöka hinna slänga ihop en pepparkaksdeg här i veckan. Som alltid vill min inneboende husmor krypa fram när det närmar sig jul. Resten av året har hon vett att gömma sig.
  • Nästa helg (alltså om drygt en vecka) åker vi upp till...wait for it. PAMPAS. Det är så dags nu. Detta innebär, förutom en evighetslång resa, en hel del häng med den del av släkten/familjen som bor där uppe, och som grädde på moset en liten träff i Vasa med mina guldkorn. Mera halleluja-moment! Dessutom råkar mitt ålandsguldkorn vara på väg upp samma helg, så om allt vill sig väl hinner vi träffa henne också i ödsliga Kokkola. (Som hon sa, "Åland är kanske ödsligt och trist den här tiden på året, men Kokkola är nog snäppet värre!!" Haha, så sant). 
  • När vi kommer hem från Österbotten ska jag äntligen börja dra mina Soma-pass igen. Som jag längtat. Och ny release på SomaMoven dessutom. Härliga tider.

Slut på positiva saker för idag. Nu ska jag gå och diska. (Fast nu sa Conny att jag inte "får" diska, han skulle göra det imorgon. Och även om jag hatar att vakna till ett diskberg så är det ju inte min favoritsysselsättning. Så fine by me. )

Så här såg det ut i fjol den här tiden, när jag "bara sku bli lite mörkare". Det är snyggt, visst.
Och ja jag passar i det mesta. Men det är så jobbigt när färgen går ur sen. Så inte så här,
 men lite förändring ska det definitivt bli. 

måndag 21 november 2016

Mera träningstankar och en apa som liknar mig

Så här några dagar in i min utmaning börjar jag inse hur nyttigt detta är för mig. När jag skriver utmaning syftar jag alltså på utmaningen/experimentet jag skrev om i detta inlägg. Om ni inte orkar gå tillbaka så handlar det om att jag ska släppa kontrollen och alla måsten. Bara träna (och äta) som jag vill, när jag vill och OM jag vill. Tack förresten för alla kommentarer på det inlägget. Så roligt och nyttigt att höra andras perspektiv på träning. Enda som stör mig lite grann är att det var endast en som Inte tränar regelbundet som kommenterade. Tacksam för den kommentaren, men det skulle ha varit intressant att höra vad ni där ute som Inte är särskilt intresserade av träning har och säga. Inget ger mer perspektiv än att beblanda sig med oliktänkande.

Men tillbaka till det här med att vilja träna. Det är verkligen knepigt för en sån som jag. För när något är så i grunden inrutat i systemet är det inte helt lätt att veta vad som är ett sug efter att träna och vad som är ett sug efter känslan jag får för att jag tränar. Egentligen kan det vara samma sak, men ändå kan det vara helt olika saker. För det senare är också nära besläktat med känslan jag får när jag inte tränar. Det vill säga, jag känner mig dålig, lat, slarvig och jag tycker att "jag inte skött mig som jag borde". Den känslan är inte bra. Och den vill jag bort i från. Jag börjar förstå syftet med min utmaning.

Visst är jag lite rädd för att "tappa det". Att komma ifrån min ack så trygga och insnöade rutin. Men samtidigt tänker jag att det är bara två veckor det handlar om. Det kan jag leva med. Som jag skrev i inlägget jag länkade till ovan så är träningen så självklar att sannoliketen att den skulle försvinna ur mitt liv är så gott som obefintligt. Men jag ska verkligen göra allt för att slänga mina värderingar i i väggen, låta dem studsa tillbaka och se på dem med nya ögen. Och det som slår mig hårdast när jag gör det är frihetskänslan som kommer till mig. Jag får göra precis vad jag vill med min tid. Jag gräver djupt i mig och känner efter vad jag verkligen vill göra. Ibland är det att träna. Ibland är det inte alls det.

Utegymmet. Denna rodd var min favorit, så skön.

Hur ser det ut i praktiken då? I helgen släppte jag för första gången tanken på om och vad jag borde träna, och tog dagen som den kom. Det första som kom till mig var suget att testa springa igen efter många månaders paus. Men förutsättningarna var inte de bästa för på lördagen var jag så sjukt mör i kroppen efter mitt träningspass i torsdags. I benen var det mest skön träningsvärk men i magen var det en sån där inte så bra värk. Det var sån som påminde om att mitt bäckenbottenstöd är helt hundra ännu. Så ingen löpning på lördag. Men på söndag gav jag mig iväg på en liten tur. Och ja, det var riktigt skönt. Avslutade löpturen på utegymmet här i närheten, och det gillade jag verkligen. Magen kändes inte helt hundra på söndagen heller, framförallt inte efter löpningen. Men sen höll jag Somamind på kvällen, och efter det släppte det onda faktiskt. Idag tänkte jag att jag troligtvis skippar träningen, för jag hade inte lust helt enkelt. Och när jag märkte att nattningen drog ut på tiden så släppte jag alla tankar på träning. Och så somnade jag! Brukar aldrig hända när jag nattar. Men det har nog att göra med att jag slappnar av på ett annat sätt nu. Brukar tvinga mig att hålla mig vaken för att se hur mycket klockan är när han somnar, kanske jag hinner/orka sticka iväg till gymmet? Men det var det inte tal om ikväll.

Ska som sagt bli intressant att se vad dessa två veckor för med sig mer för tankar och känslor. Lovar att uppdatera er. Nu till rubriken, nedan ser ni hur det brukar se ut när mamma ska stå på händer. Då ska Jason också. (Fråga inte om hjälmen, den har varit på hela kvällen, vet inte varför!?)

En apa som liknar mig!

söndag 20 november 2016

Julklappar och trotsbarn

När vi var på rådgivingen på 1.5 års kontroll förra veckan så diskuterade vi lite kring Jasons humör. Han har överlag varit väldigt gnällig i höst, som jag skrivit tidigare. Visst har han sina solskensstunder då man bara smälter, men det känns ändå som att gnället/grinigheten har tagit sig nya nivåer de senaste månaderna. Plus att han gör allt han inte får. Klättrar upp ur matstolen, klättrar upp på diskbänken och på matbordet. Hackar hårt med klossar i glasbordet eller i fönstret så att man tror att de ska gå sönder. Flyttar pallen i hallen så att han kommer åt vår stora spegel som hänger där, sen slänger han den fram och tillbaka (och fram tills idag har den hängt på en liten spik så den är ju fem före att komma ner varje gång). Och så tar han alltid datorerna om han kommer åt dem, och övar på sitt framtida yrke, hacker. (Jag lovar, han hittar inställningar som vi inte hade en aning om att att fanns). Till på köpet sparkar han mig om jag försöker byta på honom på skötbordet, river mig i håret ibland (så hårt att tårarna bränner) och klättar på hunden. Och tro inte att vi inte försökt säga åt honom på alla möjliga sätt. Men ja, ännu har vi inte hittat någon bra metod. Och han blir skogstokig när han inte får som han vill.

Ursäkta bildkvalitén men den var bara så klockren så jag ville ha med den ändå.

Så på rådgivningen sa hon att det faktiskt kan vara så att han kommit i trotsåldern redan. Och fördelen då är ju att den är förbi snabbare. Och jag ber till gudarna att det är så, för om detta inte är trotsålden utan vi ännu har det att vänta i vår/sommar så vet jag helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. Ho ho, tur att han är söt när han sover (förutom en natt i veckan då han skrek till kl. 5, då var inte söt det första adjektiv jag tänkte på). Men på tal om trotsålder så måste jag bara dela denna länk med er: Ett trotsbarns 10 budord. Så bra! Lite humor och perspektiv är aldrig fel.

Nog med trots för denna gång. Vi närmar oss julen, och jag funderar på vad vi ska köpa åt Jason i julklapp. Nu tycker jag inte att barn behöver få överdrivet med julklappar, med det är ju SÅ SVÅRT att inte "skämma bort" dem. Sen tänker jag så här. Vi har faktiskt inte behövt köpa mycket kläder och dylikt till Jason. Vi har ärvt nästan allt. Klart att vi ibland velat köpa något eget och nytt, men framförallt ytterkläder och skor har varit guld värt att ärva. Så tacksam för det. Just nu har Jason fem halare i användning (eller kanske vissa som läser detta skulle säga overall, men för mig är det och kommer alltid att vara halare), och alla fem är ärvda. Så vi har faktiskt sparat massor med pengar genom att inte behöva köpa ytterkläder och annat kostsamt. Så jag tycker att vi kan satsa på lite julklappar åt honom. Dessutom är det så länge sedan vi uppdaterat hans leksaker, och nu börjar han ju leka mera med saker så det finns ett behov av uppgradering.

Om någon som tänkt köpa julklappar åt Jason läser detta så finns detta på önskelistan till tomten (baserat på vad vi tror han skulle uppskatta): barngitarr, böcker, lego, klossar, pussel och kanske någon traktor eller dylikt. Eller varför inte en docka! Tror faktiskt han brukar leka med dockor på dagis, han verkar gilla det. Och sen förstås allt som har med Babblarna att göra (han har Babba och Dadda mjukisarna).



Sen är det ju alltid så att leksaker bara roar en stund. Roligast är att leka riktiga lekar. Till vår sons favoritsysselsättningar just nu hör att diska, att sopa och att gå ut och gå med hunden. Sen undrar jag om pedanthet kan sitta i generna, haha. När Jason hittar sopor ska han gå och slänga det, och när han hittar ett löv i trappan på väg in i lägenheten ska han vända om och gå ner och sopa upp det. Gullunge. Men priset tog han nog idag när han såg att mattkanten var uppvikt, och han lite irriterad vek ner den så som den ska vara. You had to be there! Allt ska man vara med om. Ja, ingen blir gladare än jag om vi får en ordningsam son.

Slut på megainlägg, ha en fin söndagkväll!


Fast vem behöver leksaker när man har smörpapper (!)

fredag 18 november 2016

Hur ofta tränar Du?

Sen jag började simträna när jag var 11 år har träning varit en naturlig del av mitt liv. Den bara finns där. Ska finnas där. Bör finnas där. Måste (?) finnas där. Som jag sa till min terapeut idag,"träning är en del av min identitet". Jag vet inte vem jag är om jag inte tränar. Det här hänger ju ihop med den bild jag har av mig själv, och vad jag brinner för här i livet. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan träning. Under ett år av mitt vuxna liv har jag inte tränat, eller den träning som blev av då var så lite så den var nästan obefintlig. Det var när jag hade gått ut gymnasiet och gick till massör i Vörå. Och när gymnastikläraren där sa att jag måste skärpa mig om jag ska bli godkänd fick jag panik. Detta var så långt bort mig själv som jag bara kunde komma.

Det tog ett tag för mig att hitta tillbaka till mig själv. Eller det jag ansåg att var jag. Och nu är träningen så viktig och naturlig att den aldrig skulle kunna falla bort. Inte helt iallafall. Även om motivationen till allt annat vad gäller kost och strikta vanor går och gömmer sig i en mörk vrå, så finns träningen där. Lika självklar som att jag går till jobbet.

Däremot har det blivit mindre träning nu i höst än jag skulle vilja. Jag tränar oftast tre, ibland fyra, gånger i veckan. Mitt mål är att träna fyra- fem gånger i veckan. Då känns det bra, då känner jag mig nöjd. Men de senaste veckorna har det inte känts rimligt att hinna med. Men det är helt okej, det är så omständigheterna är just nu.

Nu har jag dock fått en utmaning. Jag ska under två veckors tid släppa all kontoll vad gäller träning och kost. Helt tvärtom mot vad mina utmaningar brukar bestå av. När det gäller träningen ska jag endast träna om jag verkligen känner att jag vill. Inga måsten här inte. Kommer minst sagt bli intressant!

Nu är jag så sjukt nyfiken på, hur ofta tränar DU? Om du tränar. Om inte, varför? Vad är ditt mål, och hur ser din livssituation ut. Har du barn, familj, är du singel osv? Vad tycker du att är lämlig träningsmängd? Och lyckas du nå ditt träningsmål? Om inte, stör det dig? Jag är inte alls ute efter att döma, men jag är så intresserad av hur andra ser på det här med träning. Kanske ställa mina egna värderingar på spets!

Nu. Kommentera! Tack!

Lite bildbevis från en träningsnörd.

En gammal bild (cirkus 2013). Älskar minen, haha!


En preggo-träningsbild. Detta var på bf-dagen 1.1.2015. Tränade ända till dagen innan igångsättning.


 Och senaste träningsbilden jag hittade i min telefon. Från mitt personrekord i benpress härom veckan. 250 kg för att vara exakt.


tisdag 15 november 2016

Om den där evighetslånga hösten

Jag som nyligen undrade om hösten aldrig tar slut blev inte varken förvånad eller besviken när regnet återvände till ön och snön förvandlades till ett sorligt slask. I helgen åkte vi pulka och byggde snölyktor, idag var vi i parken i kanske en kvart och var dygnsura från topp till tå. Jag och Jason hade med oss en av mina vänner, den enda av mina guldkorn som bor här på ön, och hon sa så klokt att "man måste väl genomlida detta för att uppskatta värmen och ljuset sen". Ja, visst är det så. Men det enda positiva med november i min mening är att den snart är förbi och det dröjer ett helt år tills vi är här igen.



Så där lagom ironiskt när vi nu är inne på ämnet lång höst, är att höstblåsorna återvänt till detta hus. I söndagskväll fick Jason 39 graders feber. Nu är febern nästintill borta men istället har blåsorna dykt upp. Stackarn får knappt i sig mat. Först hade han ingen matlust på grund av febern och nu har han blåsor i munnen så det gör ont att äta fast aptiten återvänt. Så ja, jag har varit hemma hittills i veckan, blir säkert hemma ännu imorgon men sen får vi se hur vi löser det. För troligen måste Jason vara hemma hela veckan. Två månader klarade han sig utan förkylning eller dylikt. Det är ju ganska bra jobbat ändå! (lite småironisk där ja, men vet ju samtidigt att det är så här med de små liven)

Men allt är inte dåligt. Vi har fått ha lugn och skön familjetid i veckan och Jason blir piggare hela tiden. Just nu verkar det mest vara blåsorna som stör honom lite, annars är han sig själv. Och jag fick träna på dagen idag, när Jason sov. För Conny är ju också hemma så jag kunde lämna huset (kortare stunder går bra, men jag tycker inte Conny ska utmana ryggen med att vara hemma hela och flera dagar med Jason). Vilken lyx alltså att träna på dagen, jag hade helt annan energi och kroppen var så med på noterna. Och nu har jag tid att göra annat på kvällen. Och så fin-kaffe-besök av hon min fina vän på eftermiddagen. Och dessutom har Jason varit betydligt mindre gnällig nu trots att han varit sjuk.

Så allt är inte skit. Trots att det är november.


måndag 14 november 2016

Din Dag

För flera år sedan, när jag ännu inte trodde att det kunde bli vi, försökte jag föreställa mig livet med någon annan. Denna annan hade inte något ansikte, det var bara en suddig varelse som jag visualiserade en framtid med. Just då kändes det möjliga omöjligt. Hur jag ändå vände och vred på mina tankar så kunde jag inte se hur det skulle finnas en lösning. Det fanns ingen annan som kunde ta din plats, men såg inte heller hur det kunde bli du. Sen blev det omöjliga möjligt. Bit efter bit ramlade allt på plats. Min övertygelse på att allt löser sig har hängt med mig länge nu. Och jag fortsätter tro att vi kommer att ta oss över alla hinder som vi möter på vägen. För det har alltid varit du. Det gick inte att förneka det. Och nu förtjänar du mig. Och jag förtjänar dig. Vi hittade en väg som passade oss. Till slut.

Idag är det Din Dag. Och jag är tacksam för varje dag vi finns i varandras liv.

Från gravidfotograferingen i mars 2015. Detta jag trodde var omöjligt var på väg att hända.

onsdag 9 november 2016

Tar det aldrig slut?

Det känns liksom lite fel att skriva om något annat än det tragiska som hänt i världen idag. Men samtidigt känner jag att det mesta är sagt och det finns inget jag kan göra för att ändra det som skett. Tycker bara det är sorligt.

Så jag återgår till min lilla bubbla av i-landsproblem. Vi har en tuff vecka på gång igen. Storebror är här och det är mycket i skolan för honom även denna vecka. Men känns som att vi alla är lite bättre förberedda nu. Och som att vi har bestämt att vi ska lyckas bättre, med mindre stress och mindre frustration. Vi gör vårt bästa iallafall, hela familjen, och kämpar på.

Jag har kommit på mig själv att fundera en hel del på tiden innan barn på sistone. Alltså innan Jason. Jag måste erkänna för mig själv att jag inte njuter fullt så mycket av småbarnstiden som jag trodde att jag skulle göra. Och det gör mig lite ledsen. Alltså jag älskar förstås Jason massor, han är det bästa som hänt mig. Och jag ångrar inte att vi fick barn. Absolut inte. Men jag känner en längtan efter små luckor där jag kan ta hand om mig själv mera.

Det känns som om jag lever i en tid av väntan just nu. Väntan på att allt ska bli lite bättre. Att Connys rygg ska bli bättre så att vi kan dela på omvårdnaden av Jason igen. Att den mörka tiden ska vara förbi. Att vi ska hitta vårt permanenta hem. Att Jason ska bli lite större så att han förstår vissa sitationer bättre (även om en del av mig inte alls vill att han ska bli större). Och framförallt, att jag ska hitta motivationen och tiden att satsa mer på mig själv igen.

Jag försöker acceptera faktum, att saker och ting är som dom är nu, och jag måste lära mig leva i de omständigheterna och göra det bästa jag kan. Det är en tuff höst vi lever i just nu, och det visste vi på förhand. Men den känns som att den aldrig tar slut! Det är väl den tuffa hösten som gör att jag finner mig själv i tankar om hur livet var innan jag blev mamma. Men egentligen, varje gång jag tänker tillbaka till det så kommer jag förr eller senare ihåg den saknad och tomhet jag kände innan vi fick Jason. Jag kommer ihåg att känslan av att livet inte var komplett. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig ett liv utan barn, det fanns inte på kartan.

Men bara för att man önskar sig något behöver det inte betyda att det känns lätt och smärtfritt efter att önskan gått i uppfyllelse. Jag kunde ju inte veta att Connys rygg skulle bli helt söndertrasad (ja, ortopeden sa faktiskt att han inte borde ha kunnat gå så som det såg ut i hans rygg). Man kan inte veta vad som väntar helt enkelt. Men om sex veckor vänder det, då går vi mot ljusare tider igen. Och det jag har en stark känsla av att allt kommer att falla på plats i takt med att ljuset återvänder.



Vår älskade guldklimp blev 1,5 år igår.
Jag vill både stanna tiden och spola fram när det är som tyngst.
Fast jag vill inte spola fram, 
jag vill lära mig att njuta av varje minut.


söndag 6 november 2016

En unge med temperament och välförtjänt egentid

Min kära sambo brukar ibland säga att Jason är det skrikigaste av alla hans barn. Tidigare har jag inte riktigt trott honom. Jag tänker att det är ganska länge sen hans andra barn var små så han har säkert glömt hur det var, plus att han är äldre nu och kanske inte har lika mycket ork?? Men nu börjar jag så småningom tro att det kanske kan vara så. Ibland tror jag att vi har världens gnälligaste unge! (Kom ihåg att jag alltid säger, och skriver, unge med mycket kärlek)

Okej, han är såklart gnällig när han är trött, hungrig eller något inte går som han vill eller när han inte får som han vill. Fel, när något inte går som han inte vill eller han inte får som han vill är han inte gnällig, då är han RABIAT. Så gnälligheten är det som händer mellan vrålskriken. Och jag tycker att det blivit värre på sistone. Förstås, när vi eller framörallt jag, är stressad så märker han ju av det. Och jag har varit ganska stressad nu i höst. Men det lustiga är att på dagis säger de att han är så lugn och iakttagande. Han tar verkligen ut allt här hemma. Det är på den nivån nu att om han någongång leker nöjt eller är på bra humör en längre stund så reagerar vi, "oj, han har faktiskt varit nöjd i en timme!". Typ. Lite sorligt. Men jag hoppas att hans frustration dels har och göra med att han ännu inte helt och hållet kan uttrycka vad han vill. Kanske det blir lite bättre när han lär sig prata ordentligt? Eller så är det önsketänkande.



Nu låter det som att vi har världens jobbigaste unge. Men nej, så är det såklart inte. Han är intensiv, företagsam, nyfiken och rolig. Men han har sånt temperament (undrar varifrån han ärvt det?). Nå, jag ska verkligen försöka hitta metoder för att minska min stress i vardagen. Och jag hoppas att det ska ge resultat i form av en något nöjdare son.

Idag fick jag iallafall lite välförtjänt egentid utan stress. Det var Mind dag på Träningsverket och jag fick hålla SomaMove och teama med bästa Jenny. Efter det hann jag med ett bodybalace pass (evigheter sen sist) och en föreläsning med min vän Karoliina som berättade om vägen till skadefri yoga. Väldigt intressant. Sen hade sonen sovit klart och jag begav mig hemåt. Men skönt mör var jag i kroppen efter 1,5 timme träning av denna typ. Mycket välbehövligt.





onsdag 2 november 2016

Där jag inte passar in

I den finlandsvenska bloggvärlden handlar det mesta om nomineringar och röstning just nu. Det nalkas Gala 2016. Chansen för finlansvenska bloggare (och andra medieprofiler) att få cred för allt jobb man lagt ner under 2016. För första gången har jag en liten susning och vem och vad det handlar om, för när jag började blogga mer flitigt i våras började jag också läsa en hel del andra finlandssvenska bloggar. Lista på vilka jag läser så gott som dagligen finns numera även på bloggen (till höger när du scrollar ner).

Tillbaka till Galan 2016. Den stora dagen är 19 november och festen hålls i stadshuset i Vasa. Nu har jag inte en chans att gå, så jag har inte tänkt desto mer på det. Jag tycker alla som blivit nominerade förtjänar sin plats och jag önskar dem lycka till. Jag tycker det är fint att Galan ordnas. Som bloggare ger man massor av sig själv. Inte alltid självklart att man får så mycket tillbaka, i förhållande till hur mycket tid man lägger ner.

I mitt stilla sinne undrar jag, kommer det någonsin att hända mig? Jag tror inte det. Men samtidigt, jag kanske inte kan kräva det heller. Jag är så way behind. Jag passar inte in helt enkelt. Men sen igen tänker jag, vad gör det? Har jag någonsin passat in. Svar nej. Jag kommer ihåg i gymnasiet, ja, redan i högstadiet. Jag hade redan då hittat mina guldkorn till vänner, lyckligt lottad som jag är. Vi kände nog alla att vi inte riktigt passade in någonstans. Så vi gick vår egen väg. Vi hade hittat varandra, och det räckte. Vi behövde inte passa in, för vi var inte hippa eller populära. Men vi var bra ändå. Och samma gäller nu. Jag kommer troligen aldrig att bli en av svenskfinlands största bloggare (det finns typ en miljon som bloggar känns det som, så då finns det åtminstone tusen som är bättre än mig), men det är okej. För jag är bra ändå. Och senast iförrgår var det en på gymmet som sa att hon blivit berörd av det jag skriver. Och det värmer så enormt. Och det ger mig allt jag behöver för att fortsätta knappra på tangenterna.

Sist och slutligen handlar det inte om att passa in eller inte passa in någonstans. Så länge man känner sig hemma någonstans. Och hemma, det är du när du är omkringad av människor som du inte skulle välja bort hur många val du än står inför.

Jag skulle aldrig välja bort de som kan skriva något så här fyndigt. Detta är evenemangsbeskrivningen till gängets träff i Stockholm för några år sedan.

Detta blir ett uppsluppet sammanträde, naturligtvis med strikt ickepraxis. Denna gång i Stockholm. Det är specifikt nog för de inblandade. Program: framförallt yster samvaro, ohämmat spenderande av skrala slantar, hängivet frossande av livsmedel och dryck samt valfritt genomförande av ogenomtänkta inköp. Helt enkelt oförskämd livsnjutning och sinnlighet. Klädsel: helst.

Så blev det också. Några av de bästa. Stockholm 2013.