lördag 31 december 2016

2016 i bilder

Så här på självaste nyårsafton tänkte jag skriva ett litet inlägg om året som gått. Ska försöka hålla mig utan långa haranger, lovar inget, men tänkte att en bild per månad får säga sitt. Om ni undrar över hur spännande mitt liv är då jag sitter och bloggar en kväll som denna så kan jag ju avsölja det ni redan gissade. Det är inte så värst spännande just nu. En liten ursäkt är att Conny fortfarande är riktigt förkyld, och är inte så mycket party-sällskap. Jason är äntligen frisk i alla fall. Men vi har ätit gott (älgkalvstek från Öja) och jag dricker lite vin. Är rätt nöjd så. Tycker nyårafton är lite överdramatiserad. Så jag har slutat ha förväntningar för länge sen och tar det chill. Dessutom ska jag på fest nästa helg.

Men nu kom jag på sidospår. Let the årsresumé begin!


I januari var jag beslutsamheten själv. Jag hade ett mål och det gick ganska bra. Jag kände mig stark och laddad och allt flöt på som det skulle. Jag och Jason flög upp till Österbotten, annars tror jag inte det hände så mycket speciellt. 


I februari var vi på vår efterlängtade semester till Gran Canaria. Härligt var det som alltid! Men när vi kom hem hade vi sjukstuga ett bra tag, inte lika kul. 


Påsken inföll i mars i år. Påsken är min favorithögtid. Lediga dagar utan "måsten" och traditioner. Som vanligt var vi ute på Föglö på påsk och hade det skönt. Jason var fascinerad av brasan. Mars är förresten en lurig månad, man vet aldrig vad den bjuder på. I år blev den en vårmånad. 


April är en av mina favoritmånader. Då känner man på riktigt hur allt vaknar till liv igen, och jag bara njuter (sen allt jag fyller år i april kan ju också vara en bidragade orsak). På tal om födelsedag så har jag inte den blekaste aning om hur jag firade min 29e födelsedag, och inte pga av alkohol. Men den var antagligen inte så märkvärdig. Jag började i alla fall på allvar öva på att stå på händer denna månad. Och övar, det gör jag ännu. Som jag och min kollega brukar säga, "tänk vad tråkigt sen när vi en dag kan det!" 


Jag tror att maj är min nya favoritmånad (sorry april!). Jasons födelsedag, morsdag, ljusa kvällar (kommer ihåg hur fascinerad jag var nu senast i maj när det var ljust kl. 22 på kvällen, fantastiskt!) och varma dagar. I år var det ju riktig högsommarvärme i maj, och herregud vad vi njöt! Jag grävde i potatislandet i bara shorts och tränings-bh. Jag doppade mig i havet efter min löptur och solade naken på terassen, i MAJ! På bilden från Jasons födelsedag (8 maj) är det säkert 20 grader varmt och kommer ihåg att det blev riktigt svettigt i solen. I slutet av maj var vi till Nagu och hälsade på Jasons kusiner, och även då blev det mycket bad och sol. Härlig månad, verkligen! Dessutom blir det nästan alltid så att jag är i bäst form i maj, så det är ju lite extra roligt. 


I juni hade vi semester och var på Föglö nästan hela tiden. Jag skulle ha hur många fina bilder som helst att visa från denna månad, men jag tycker denna summerar vårt liv så bra. Klockan är kanske 23. Kaspian fiskar, Conny fotar och jag sitter och njuter av livet (och dricker kanske en likör 43?). Och så svanarna i det plittplatta vattnet. Livet är bra härligt när det är så här. Annat kan man inte säga.


Liksom från juni så skulle jag ha hur många bilder som helst från juli månad. Och visst är det en fantastisk tid på året det också. Men juni är mer oförstörd, därför gillar jag nästan juni bättre. I juli ska liksom allt hända och då ska man njutanjutanjuta för snart är det slut. Puh! Skulle Conny kunna ha semester i juli skulle det ju vara fantastiskt, men så är tyvärr inte fallet. Så istället försökte vi njuta av juli så mycket som möjligt genom långa helger på föglö, och även genom att åka ut de onsdagar han var ledig. Däremellan blev det mycket strandhäng med lilleman. Och så var syster min och därmed även Jasons kusiner här rätt så mycket i flera omgångar under sommaren, så det var jätteroligt att hänga med dem. Och en släktträff fick vi till också. Så visst var du fin även du juli, även om du bidrar till lite väl mycket stress över att sommaren snart är slut. (Ni börjar kanske förstå varför jag gillar april, maj och juni så mycket? Då har man allt framför sig ännu)


I augusti hände det mycket. Vi hade en vecka semester igen, donade och målade för fulla muggar på Föglö. Min favoritbild från denna månad är ändå denna. Jag älskar solrosor, och jag blev så rörd då Jason hade varit med farfar och plockat denna åt mig medan jag och Conny badade bastu. Nästa år måste jag bara så solrosfrön! När augusti led mot sitt slut började jag jobba igen och Jason började dagis. Omtumlande på flera sätt. Nu var det slut på tiden som hemma mamma. 


September var kanske den västa månaden i år. Normalt brukar jag tycka rätt så bra om september, är ofta fint då, men i år överskuggades allt av Connys ryggoperation. Men innan han åkte iväg till Åbo var vi på boxingsgala och såg Robert Helenius vinna på hemmaplan. Och under veckan Conny var i Åbo hade vi kusinbesök igen på ön. Denna gång i form av min bror från Skellefteå med sin yngsta dotter och resten av sin nya familj. Och Jason fick äntligen träffa sin jämnåriga kusin. Men resten av september handlade mest om att överleva vardagen. 


I oktober var vi för första gången ut till Föglö efter Connys operation. Alltid lika härligt att hälsa på dessa ståtliga varelser. Så jag kan väl så här i efterhand konstatera att vi kommit till något slags normalläge här i denna månad. Även om allt förstås var väldigt skört ännu, och vardagen var tung. Väldigt tung. Och så blev vår älskade Hildur (katten) överkörd. 


I november kom första och hittills enda snön denna vinter. Vi njöt så länge det varade, vilket inte var länge men ändå! I övrigt är det knappast någon hemlighet vid det här laget att jag verkligen hatar november månad. Men jag tycker ändå att den flöt förbi rätt så smärtfritt i år. När man är inställd på att det är grått och mörkt och en pina så har man inte heller så mycket förväntningar. Lite så. 


Tycker december har varit evighetslång i år! Vi har hunnit med så mycket. Julfest, lillajul- firande i form av julgröt och pepparkaksbak, Österbotten-resa och så själva julen förstås. Och en massa annat vardagligt däremellan. Jag började dra klass igen i december, så nu är vi ett steg till påväg till någon slags normal vardag. Och så har vi haft sjukstuga utan dess like här i mellandagarna. Överlag har vi haft så mycket sjukstuga denna höst att det räcker för att täcka upp hela 2017. Ja, jag hoppas verkligen på ett bättre år nästa år (vilket börjar om ca en halvtimme i skrivande stund). Våren och sommaren 2016 var helt okej, till med riktigt bra stundvis. Men hösten 2016 skulle kunna gå och se sig där bak. Så ett jämnare, starkare och friskare 2017 önskar jag vår familj. Och det samma till er! 

Gott nytt år!

onsdag 28 december 2016

Mellanläget

Julen kom och for, den kändes kort i år. Det var trevligt om än något kaotiskt. Jag får väl skylla mig själv. Så mycket jag vill hinna med på julafton. Bada bastu och ha mig. Och sen drog middagen ut på tiden och Jason hann bli trött. Nå, det är som det är. Vi fick sprida ut julklappsutdelningen till två dagar, t.o.m tomten kom två dagar i rad. Jason var minst sagt skeptisk. Och rätt så rädd faktiskt. Men lite nyfiken ändå. Jasons brosson Theo som är lite äldre (lägg ihop den ekvationen om ni kan) verkade däremot inte alls tycka att det var läskigt med tomte, så det var ju bra att tomten inte hade hittat hem utan kom tillbaka på juldagen.

Det som drog ner stämningen lite grann under hela julhelgen var att både jag och Jason blev ordentligt förkylda. Och det har hållit i sig, så jag är hemma från jobbet och Jason har öroninflammation, hosta och allt som bara går att ha (känns det som). Men vi var till läkare med honom i dag och vi ska försöka undvika antibiotika denna gång. Jag tror det kommer att lyckas. För även om han sovit sämre än normalt så har vi ännu inte haft någon riktigt dålig natt. Och han äter rätt så okej de flesta måltider. Så vi försöker kurera honom med värkmedicin, örondroppar, näspray och hostdämpande. Och håller tummarna för att han får sova okej även inatt.

Känner mig verkligen apatisk just nu. Vet inte vad jag ska skriva om, har inget nytt att komma med. Känns som att vi befinner oss i ett mellanläge just nu. Och det är väl så det är, mellanläget mellan helg och vardag. Conny är också sjuk så vi är alla rätt så apatiska just nu. Idag sov jag tre timmar på dagen, vet inte när det hänt sist. Och då trodde jag att jag var bättre idag. Men det är nånting i systemet ännu som spökar. Det är helt klart.

Nej nu vill jag ha en frisk familj och en vardag med mycket energi. Vill träna och känna mig levande igen. 2017, jag är redo för dig!

Jag är egentligen lite trött på julbilder, men tycker bilderna från vårt julmysiga torp är så fina. Så ni får stå ut helt enkelt.






Snorig och eländig, men söt ändå.


Det är tryggt i mammas famn när tomten är på intågande.

Men tomten var inte så tokig ändå, han kom ju med Bobo.

Juldagen. Och detta är alltså inte Jason, utan brossonen Theo.

Och tomten kom instampande igen, med ännu större paket.

Theo visar farbror Jason hur traktorn ska hanteras. 




torsdag 22 december 2016

Pustar ut.

Nu. Nu tar jag helg. Inte ens att jag är förkyld kan rubba mina cirklar. Jag är så sjukt tacksam för att allt gått så smidigt ändå. Jag har handlat klapparna, maten likaså. Stugan och torpet står färdig "stökade" ute på Föglö och bara väntar. Vi har fått klart för oss vem som kommer att dyka upp i helgen. På julafton blir vi en liten skara bestående av mig, Conny, Jason, farfar och fammo (Jasons alltså). De är skilda sedan länge men jag tycker det är fint att de kan fira jul ihop ändå. Och glad för Jasons skull att de gör det. Och det brukar faktiskt bli rätt trevligt. På juldagen kommer min mamma och Connys äldsta son med familj ut. Så då blir vi lite större gäng. Blir säkert trevligt det också.

Jag har dessutom hunnit veckostäda här hemma idag. Jag avskyr att lämna hemmet ostädat och komma hem till en ny vecka veta att städningen är ogjord. Men nu känns det så bra, och jag känner mig så lugn. Har inte stressat överhuvudtaget (om jag får säga det själv, kan hända att någon annan i min omgivning upplever det annorlunda).

Jag är också så tacksam för att Jason har varit nöjdare på sistone. Busig dock men det hör väl till. Han är bara en sån ljuvlig liten krabat, annat kan jag inte säga. När han skulle gå och sova ikväll sa jag att han skulle gå och ge Kaspian en gonattkram. Sagt och gjort. Och sen gick han tillbaka och gav en till kram. Han älskar verkligen sin storebror. Jag hoppas de kommer att få en nära relation trots att åldersskillnaden är rätt så stor och Kaspian är hälften av tiden hos sin mamma. Jag har en nära relation till mina syskon trots att vi bor på skilda orter och ålderskillnaden är 11, 14 respektive 16 år. Numera tänker jag inte ens på att det finns en stor ålderskillnad. Men vi har ju alla samma föräldrar förstås. Men jag håller verkligen alla tummar och tår för att Kaspian och Jason kommer att vara nära varandra livet ut.

Nu blir det snart sängen här. Vårt söta lilla troll somnade direkt ikväll, redan innan 20, så jag anar att det blir tidig väckning imorgon. Och sen bär det iväg till paradiset. En helg utan desto mer förväntningar för min del. Faktiskt. Bara att ha det skönt. Men jag hörde en fågel viska att tomten skulle komma på besök. Spännande för vissa kan jag tänka mig.

Om inga fler livstecken hörs från mig innan jul så vill önska er en riktigt fridfull sådan. Ta hand om varandra.




måndag 19 december 2016

Ljuset i den berömda tunneln.

Att vi närmar oss vintersolstånd, jul och nytt år är inte bara skönt för att det innebär lediga dagar, ljusare tider och ny energi. Att vi snart är där innebär att alla i vår familj förtjänar en stor fet "we made it" stämpel i pannan!

Proven är skrivna för storebror, Jason har klarat av sina första månader på dagis och vet nu vad hela den faderullan handlar om. De jobbiga lämningarna kommer allt mer sällan och han börjar bli ännu mer bekväm där (dvs. dagispersonalen har fått se såväl utbrott som bus). Connys rygg är inte bra men visst är det en ganska stor skillnad från september, även om det är en bra bit kvar till något slags normalläge.

Och jag, ja jag har tagit mig igenom allt, dag för dag. Nå, så hemskt har det inte varit, som allt här i livet har det varit en salig blandning av mörker och ljus. Och så ska det få vara. Men jag vågar påstå att känslostormarna och utbrotten har förekommit i betydligt högre grad nu jämfört med åtminstone våren och sommaren. Förra hösten kändes mörk och tung men denna höst var snäppet värre. Och jag måste säga att det varit otroligt skönt att ha någon att gå och prata med mellan varven. En utomstående person som gett mig inputs och sätt att tänka lite annorlunda. Och att få höra att jag faktiskt är (rätt så) normal, men omständigheterna i mitt liv har just nu varit sådana att jag reagerat, och det i sig är helt naturligt. Även om det inte alltid är kul, varken för mig eller min familj. Men jag har i alla fall kommit en bit på väg såväl när det gäller stresshantering och självkänsla. Den stora skillnaden nu jämfört med för några månader sedan är att jag verkligen känner efter om det är något jag kan lämna bort om jag känner att det stressar mig. Och så försöker jag i jobbiga situationer tänka "vad är det värsta som kan hända?". Dessutom njuter jag verkligen av det stunder jag får, de som är bara mina. Jag försöker göra det bästa av dem och göra sådant som jag mår bra av.

För det som jag känt att fått lida mest i höst har varit mitt fokus på mig själv. Min träning och mitt välmående. Träningen har varit mest upprätthållande, om ens det. Men även om det känns tungt när man är mitt upp i det så känner jag nu i efterhand att det kanske inte var så farligt. Man kan inte hinna med allt hela tiden. Och att jag fått in något träningspass i veckan är bra nog. Jag har gjort så gott jag kunnat och orkat. Det kommer tider med mera ork och mer tid för mig själv. Mörker är verkligen inte min grej. Men som alltid den här årstiden så känner jag hur något börjar vakna till liv inom mig. Det är en lust och en glöd som jag alltid förlorar när vi går mot det allra mörkaste, men som en trogen tjänare kommer tillbaka varje år då ljuset är på väg tillbaka. Snart...

Syskonkärlek.

söndag 18 december 2016

Ooops. Det hände en grej.

Ja, jag skrev ju att jag inte skulle julstöka i år. Inte så mycket iallafall. Men hur det nu än kom sig så fick jag gjort en hel del julförberedelser i helgen.

Det började med att vi var och handlade med svärfar i fredags, eftersom hans bil är sönder. Och då bestämde vi att vi handlar det mesta av julmaten nu så är det gjort. Och i samma veva diskuterade vi även om vi skulle vara i torpet i år eller inte. Och vi kom fram till att det blir torpet i år också. Passar bra framförallt på juldagen när vi blir lite fler runt bordet.

Så på lördagen åkte vi ut till Föglö, och på grund av ovannämnda orsaker städade jag upp i torpet medan Jason sov.  Var så sjukt tacksam för att han sov på eftermiddagen också, för han hade somnat i bilen på väg ut, så hade avfärdat någon vidare dagsvila och förberett mig på en hel dag som skulle gå åt att underhålla sonen. Men nej då, dryga två timmar sussade han sött på eftermiddagen. På kvällen drack vi glögg och tog det lugnt. Det är så skönt att sova på stugan för då somnar vi alltid så nära varandra. Det blir lätt så när det är småkyligt när man ska krypa under täcket. Kroppsvärme är den bästa värmen!

Var dock inte lika glad imorse när Jason vaknade 6-tiden och vägrade somna om. Och jag hade huvudvärk och lite halsont. Men cirka tre timmar senare kom vi igång med dagen när det äntligen blev ljust (helt sjukt vad det är mörkt nu, tur att det snart vänder!). Vi tog upp nätet som vi lagt ut från land. Förra helgen fick vi två fina laxar i vår vik, men ingen sådan lycka denna gång. Det är tyvärr hopplöst att vara ute med Jason på Föglö, speciellt nu när klipporna är så hala. Och inte förstår han att man inte kan gå till/i vattnet heller. Men en liten stund hade jag tålamod innan vi gick in. Under hans tre timmar långa dagsvila passade jag på att städa vår stuga och fixa lite julstämning i den. Och så kunde jag inte hålla mig. Jag tog med mig Signe till skogen och letade upp en julgran. Helt fantastisk dag för en sådan aktivitiet. Inte så vintrigt direkt men friskt, soligt och skönt som alltid i skogen. Och min huvudvärk försvann!  Det var ett dåligt utbud av gran i vår skog men jag är nöjd med den jag hittade. Tyckte att vi skulle ha en gran nu när vi ändå ska vara i torpet, det var så tomt i hörnet där julgranen stod ifjol! Conny tycker jag är hopplös men det får han tycka. Och jag har inte känt mig stressad en enda gång ännu. Och inte tänker jag göra det i veckan heller.

Bara några klappar och lite mat kvar. Sen ska jag njuta av en lugn och skön helg. Och tagga inför januari, för då kommer det att hända grejer minsann.

Riktig kvinna reder sig själv!

tisdag 13 december 2016

Det icke-existerande julstöket

Överallt omkring mig finns det saker och fenomen som påminner mig om att julen närmar sig. Men fick ändå något av en chock när jag insåg att julafton är redan nästa vecka.

Jag har inte köpt en endaste julklapp. Inte pyntat särskilt mycket. Någon julmatta och dylikt kom fram i köket till lillajul men det var mest för att min andra köksmatta verkligen var i behov av tvätt. Advenstljusstaken, alltså den med levande ljus, fick också komma fram då, men med använda ljus från ifjol. Äh, dom för duga även i år. Här om dagen när jag fick ett ryck och skulle hänga upp julstjärnor i fönstren så märkte jag att nästan alla gått sönder. Så nu är det projektet halvfärdigt. Vet inte om jag ids köpa julstjärnor mer i år, de ska ju snart ner igen! Och några julkort lär inte bli skickade i år (heller).

Jag vet att vi ska fira jul på föglö, men vi har alla inblandade en ganska avslappnad inställning till det hela. Jag ser mest framemot att vara ledig i några dagar. Jag har tagit semester på fredagen för att få en långhelg och ha en chans att komma ner i varv.

I fjol firade vi jul i torpet på föglö, och det var väldigt mysigt men det krävde lite mer ansträngning då vi inte kan laga maten där och så måste vi såklart elda för att värma upp huset. Ifjol var också storebror med oss och de åren han är med blir det lätt att vi gör en större grej av hela julprojektet. Julen är ändå barnens högtid anser jag. Men vår lillpys lär inte märka om vi har julgran eller inte, så vi får se hur det blir med den saken. Jag har gärna julgran (äkta såklart!!) för att jag tycker det doftar så gott. Men blir det inget firande i torpet så blir det inte heller någon julgran, för i vår vanliga stuga på föglö är det för trångt för det.

Ja, jag tänker inte ta någon stress. Att jag bor med en icke-julälskare har troligen bidragit till min allt mer avslappnade inställning till spektaklet. Det blir jul ändå. Andas och ta en glas vin. Äta gott och njuta av det. Det är vad jag tänker göra denna jul. Och bada julbastu och doppa mig i havet förstås! En given jultradition.

Fjolårets julhälsning från torpet. Ingen vit jul men fullmåne och rätt så magiskt ändå. Lär inte blir någon vit jul i år heller vad jag förstått på vädergudarna.

Och fjolårets jultomte. Då va ju riktigt ambtiösa.
Ser inget spår av någon sådan ansträngning i år, men vi kan ju alltid njuta av sötnosen från ifjol,

fredag 9 december 2016

Top five.

Denna fredag förtjänar, och behöver, en top fem lista.

5. Det är fredag, vackert så. Det är idolfinal, helt trevlig underhållning för ett trött hjärnkontor.

4. Jag har motsått en hel del frestelser sen i onsdags då jag började mina strikta två veckor. Stolt över det.

3. Jag lyckades stå några sekunder idag när jag övande på handstående (utan vägg dessutom).

2. För första gången idag ville Jason ge en kram och en puss åt sin dagis"tant" när han skulle hem från dagis. Så sött! Slängpussar är förresten hans nya grej. Mammahjärtat smälter.

1. Jason sitter naken på vardagsrumsbordet på kvällen (han får alltid springa omkring naken en stund innan nattning, han älskar det). Där på bordet lyfter han på ena skinkan, släpper en prutt och säger själv "prutt". Haha! Kommer inte vara fräscht om några år men ännu är det gulligt.

De två sista punkterna får mig nästan att glömma kvällens skrikattacker. Men bara nästan.


torsdag 8 december 2016

Om stjärnor och små tomtar

Nej inget julinlägg om ni tror det (med tanke på rubriken). Inte direkt i alla fall. Men idag var vi faktiskt på Jasons första dagisjulfest. Så söta små tomtar och lucior. Men våra små tomtar på lilla avdelningen satt mest och tittade på, det var de större barnen som höll i programmet. Men jag måste säga att jag är imponerad av att alla små barn satt snällt stilla i en halvtimme och tittade på. Helt fantastiskt att det blir så bara för att de är i grupp, eller vad det nu är som är den magiska formeln. Jag kommer ihåg under dagisinskolningen när jag var med och vi hade samling. Jason vägrade sitta still i min famn och jag tänkte bara att "ho ho, hur ska det här gå". Men inte tog det länge innan han satt lika snällt som alla andra barn har jag förstått. Oj, det sku vara så kul att få se hur han beter sig en dag på dagis när jag inte är med. Jag tror att det är ganska stor skillnad mot hur han är hemma. Och i samma veva måste jag passa på att nämna hur imponerad jag är av dagispersonalen. De måste ju ha ett overkligt tålamod! Eloge till er alla där ute som jobbar med barn. Måste vara väldigt givande, men inte något för mig, tur att jag aldrig ens övervägde det.

På tal om dagispersonal är det tur att de påminner en om saker som helt fallit i glömska. Skulle inte de sagt åt mig i onsdags att det var julfest nästa morgon skulle vi heeelt ha missat det. Resan till Österbotten tog på och att komma hem klockan två natten är ingen höjdare. Speciellt inte när sonen ska till dagis, jag till jobb, storebror kommer på eftermiddagen och har prov nästa dag, sonen sover dålig eftermiddagsvila på "fel" tid, jag ska hålla pass på gymmet (första gången på länge, ny release och dessutom skulle jag filma passet) och sonen ville förstås inte somna vanlig tid efterson han sov så sent på eftermiddagen. Pust! Det var allt tror jag. Men tröttheten har hållit i sig idag ännu, och helgen är mer än välkommen denna vecka.

Men visst var det trevligt ändå med resan till Österbotten. Vi fick ha riktig vinter i några dagar, Jason fick lära känna Moffa lite mer och så hann jag träffa mina stjärnor i Vasa några timmar på hemvägen. Det var så roligt. Och så kaotiskt. Vi åt en god brunch i knytkalasanda och försökte hålla koll på barnen. Lintottar överallt och alltid var någon borta. Men det var skönt att komma till ett annat barnsäkrat hem, jag var aldrig särskilt orolig. Och barnen hade roligt. Och vi vuxna (vi börjar väl bli det nu när vi närmar oss 30, haha) hann prata alldeles för lite. Men det var härligt ändå, att tanka lite på stjärn-kontot.

Nu måste jag krypa till sängs, sömnsaldot är på minussidan. Lite snapshots från vår Vasa-brunch som avslutning.
Så här vill jag ha det minst en gång i veckan!


Kine och Jason busar. Åldern på barnen är rätt så varierande. 1- 9 år.

Hört brevid mig i denna situation: "Nu är du ju t.o.m snygg!"
Taget ur verkligheten. Varje påklädning är en kamp utan dess like. Leendet är fejk. SÅ fejk.


Tur att man är söt i alla fall.



söndag 4 december 2016

Klarade jag av att släppa kontrollen?

I torsdags var min två veckors utmaning slut, och frågan som återstår att svara på är såklart: klarade jag av att släppa kontrollen?

Jag skulle alltså under två veckors tid släppa alla "måsten" gällande kost och träning. Och nu har jag i och för sig inte varit väldigt strikt gällande kosten i höst, men när det kommer till träningen ligger det där "måstet" och tynger ner axlarna. Jag hade egentligen inte upplevt det så, förrän jag själv satte orden på det. När jag uttryckte att jag mått dåligt om jag inte hunnit träna det jag ansåg att jag "borde", så insåg jag att min relation till träningen inte är så sund som den skulle kunna vara. Så min utmaning var faktiskt en utmaning. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och känna efter.

Det första som kom till mig var frihetskänsla. Vad skulle jag hitta på nu, när jag "fick" göra precis som jag ville? Resultatet blev att jag tränade lite mindre, lite annorlunda och nästan helt utan att jag tvingade mig själv till det. Jag sprang en gång, styrketränade utan program några gånger och simmade en gång. Och det lustiga var att jag har haft mer träningsvärk nu än jag haft under hela hösten. Jag har som sagt inte tränat lika mycket, men när jag väl har tränat har jag varit mer sugen, haft mer energi och helt enkelt fått till bättre träningspass.

Och jag hade ju glömt hur fantastisk simningen är. I onsdags var jag och simtränade för första gången på drygt ett och ett halvt år (om man inte vill räkna mitt deltagande i en triathlon-stafett som ett träningstillfälle). Men alltså fantastiska simning, vad du gör gott för mig! Det roliga är att jag kan vara strikt på ett sätt som jag inte är i nåt annat träningssammanhang. Under uppvärmningen lägger jag upp ett pass i huvudet, och jag följer det. Till punkt och pricka. Och den där styrkan och smidigheten jag känner i vattnet när jag väl har blivit ordentligt uppvärmd! Jag känner mig verkligen som en fisk. Jag glider fram med lätthet samtidigt som jag använder all min kraft för att "gräva" mig fram genom vattnet. Det går egentligen inte att beskriva med ord som ger känslan rättvisa, men jag känner mig som ett med mig själv helt enkelt. Och jag hoppas att jag lyckas få in simningen mer regelbundet igen, för den gör mig så gott.

Hamnade visst på ett litet sidospår här, men om vi återgår till min utmaning. Gällande kosten var det inte så stor skillnad egentligen. Allt går så på rutin just nu. Jag äter på samma tider, och det är jobb och familj som påverkar och styr mycket där, så rutinerna går inte att rubba så mycket. Men nu när jag i alla fall försökte släppa taget lite mer än vanligt så kunde jag ibland finna mig i en oväntad situation. Man kunde kanske tro att jag åt mer än vanligt, och mer onyttigt än vanligt, och visst var fallet så ibland, men inte alltid. När jag verkligen kände efter så frågade jag mig själv, behöver jag verkligen detta? Vill jag äta detta? Är jag faktiskt sugen eller äter jag bara för att andra också äter? Och ibland kunde jag faktiskt känna att jag kunde välja bort något, för när jag frågade kroppen om den ville ha plättarna till efterrätt så ville den egentligen inte det. SÅ nyttigt att inte låta allt gå på vana hela tiden. Och sen, när du faktiskt lyssnat och verkligen vill äta något gott. Njut då för tusan. Och skippa skuldkänslorna.

Ja. En nyttig utmaning för mig minsann. Och vet ni, vikten var exakt samma efter dessa två veckor som den var innan. Så det var inte så farligt att släppa kontrollen. Även om det inte alltid var så lätt som jag fått det att låta här ovan. Efter förra helgen, med julfest och julgröt och dylikt så kände jag mig verkligen som en valross på måndag. Och då kom den där alldeles för välbekanta känslan krypande. "Nu måste jag träna för att jag är i så dålig form. " Jag kände mig så värdelös så jag ville tvinga mig att vara sträng med mig själv för att känna mig lite bättre. Så det blev träning på måndag, lite halvt under tvång av mitt dåliga samvete. Men jag tränade i alla fall fritt så det blev rätt så bra ändå.

Nu slappar jag i några dagar, men efter att vi kommer hem från Österbotten väntar motsatsen till vad jag skrivit om ovan. Jag ska under två veckor vara så strikt som möjligt. Raka motsatsen det vill säga. Hoh, jag bävar redan. Men mer om det en annan gång. Nu ska jag njuta av min söndagskväll som känns som vilken lördag som helst. Bastu och snörullning följt av goda ostar och portvin. Och snart Beck på tv. Jag njuter som få. Gör det du också.

Och bilden har egentligen inget med inlägget att göra, men det var den jag hade att
bjuda på ikväll. Så här kan man göra om man vill gå i lugn och ro i en taxfree butik.
I några minuter i alla fall.

fredag 2 december 2016

Mobilblogg

Sitter och väntar på att köra ombord på Gabriella, som ska ta oss till Huvudstaden inatt, medan vi (förhoppningsvis) sover en god natts sömn. Sonen vaknade vid förflyttningen till bilen men är än så länge nöjd. Ber till de högre gudarna att han somnar om gott sen när vi kommit ombord. För jag är TRÖTT! Ja, med versaler. Och imorgon väntar den långa bilresan upp till min hemort. Lilla Öja. Jag ber till gudarna att dom är med oss då också, för jag har ingen aning om hur den resan kommer att gå med vår lille herreman. Och hunden är med också. Det här kan bli hur spännande som helst.

Jag har tusen och en saker jag tänkt blogga om de senaste dagarna. Men tiden har gått åt till allt möjligt annat. Dessutom har jag haft lite kaos i huvudet så jag har inte fått ordning på orden. Men jag lovar att snarast uppdatera er om hur det gick med min träning- och kostutmaning. Eller ska vi kalla det "släppa-kontrollen-utmaning". Och dessutom har jag snart en ny utmaning som står runt hörnet. Som kommer att bli betydligt tuffare.

Men nu, ladda för husmors semester. Och så får ni en bild på hur det såg ut senast vi var på resa. Får se om vi hittar något bollhav den här gången.