måndag 25 april 2016

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en liten människa

Vad jag älskar den här ungen alltså!
Fullt med grus runt munnen för man
måste såklart smaka på allt. 
Idag, 11,5 månader ung tog Jason sina första stapplande steg. Än så länge handlar det om ungefär fyra steg, men han har gjort det flera gånger redan idag. Lyckades dock inte få det förevigat ännu, när jag tar fram telefonen får han så bråttom fram så han väljer att krypa istället.

Troligtvis är detta orsaken till att han sovit dåligt den senaste veckan. Natten till lördag hade jag inte fått en blund ännu kl 2 och jag trodde jag skulle få spunk!Att jag gick och sova sent var förstås mitt eget fel, men att sonen stod och hoppade i sängen kl 01.30 och vägrade somna om var inte något jag uppskattade direkt.

Snart är det full fart på yrvädret. Yrvädret som alla andra för övrigt upplever som en väldigt lugn pojke. Bland annat konstaterades detta när vi var på barnkalas i lördags. Och visst, han är lugn när det är mycket liv omkring honom, men han tar minsann ut svängarna här hemma istället.

I övrigt har helgen förflutit på bra. Alltid skönt att ha mera tid med pappan i huset. Vi begav oss till Föglö på lördag kväll, och igår fick jag ÄNTLIGEN hela potatislandet färdigvänt. Sonen tog så där passligt en skön lur på 3,5 h (!) på eftermiddagen igår. Nästa helg sätter jag i dom första potatisarna. Resten får åka ner senare, när dom fått förgro lite till.

Helgen avslutades sen med ett sent armpass igår kväll. Endast jag och en till i gymmet. Lugnt och skönt. Känner att jag har ganska bra energi idag, fick faktiskt sova inatt, sonen vaknade bara en gång. Så jag hoppas jag orkar bra denna vecka, nu när storebror kommer och allt. Det är alltid lite tuffare då, med läxor, fler personer som "stökar" och fler tider som ska passar. Men det är kul också, för Jason älskar verkligen sin storebror. Och imorgon ska jag till frissan. Mycket välbehövligt!

Ville kolla baksidan igår, länge sen jag sett
hur den ser ut. Och mja, det tar sig,
sakta men säkert.

fredag 22 april 2016

Att lära sig leva i kaos

Ho ho, detta liv alltså med en snart 1-åring i huset. Utan att jag hunnit blinka har det gått flera dagar sen mitt senaste blogginlägg. Och det känns verkligen som att jag inte har en minut över just nu. Jag har en levande tornado i huset.

Jag kan inte vara på wc och göra nånting, borsta tänderna, sminka mig eller sätta igång tvättmaskinen, om han är vaken. För då är han där och leker med wc-locket och doppar tutten i vessabyttan, eller leker med vattnet. Eller så öppnar han skåpet där det finns toalettpapper, drar ut allting och börjar tugga på rullarna.

Jag kan inte laga mat om han är mammig, vilket är ganska ofta, för då står han och drar av mig byxorna eller når upp till spisen och bränner fingrarna! (jepp, vi testade det i veckan)
Det funkar om han får röja i köksskåpet med plastbyttor, men då får jag ju gå hinderbana när jag ska röra mig i köket. Vilket jag i och för sig vant mig vid nu.

Så här ser vårt kök ut. Från morgon till kväll.
Ska jag packa träningsväskan eller byta kläder river han ut allt ur klädskåpet. Ska jag sopa ska han leka med borsten. Eller med skräpet. Han öppnar byrån i sovrummet och river ut allt han hittar, allt från papper till solglasögon till behåar och kalsonger. Håller man inte ögonen på honom har han hittat till kattsandlådan och sitter mitt i allt med kattbajs i handen.

Glömmer vi att ta upp hundens vattenskål från golvet är han där på 3 röda och genomblöt lika snabbt. Vi har numera ingenting på vardagsrumsbordet. Datorerna drar han ner och favoritsakerna han vill tugga på är pappas telefon och snusburk. Och han blir SKOGSTOKIG om man tar det av honom.

Som om inte allt detta vore nog har vi brottningsmatch varje gång en blöja ska bytas eller kläder ska på eller av. Alltså jag är helt slut innan vi kommit iväg nånstans och helst sku jag bara vilja lägga mig raklång på golvet och gråta en skvätt.

Jag försöker lära mig leva i ett konstant kaos (ni som känner mig kan bara ana hur svårt detta är för mig) och acceptera att det inte finns tid över till nångting utöver det absolut viktigaste just nu. Typ att överleva. Jag ser på våra extremt smutsiga fönster och suckar. Eller på basilikafröna som jag tänkt förgro. Kanske nästa vår. För en tvååring är väl lugn och sköter sig själv? Inte det? Nä trodde väl inte det heller.

Och så ser man detta och allt är förlåtet.




måndag 18 april 2016

Lite för mycket att blogga om

Har varit dålig på att uppdatera mig på bloggen de senaste dagarna. Och nu har jag massa jag vill skriva om. Inga stora saker egentligen, för så spännande är inte mitt liv. Men dom där små sakerna som betyder så mycket. Som gör ett liv.

De senaste dagarna har jag bland annat genomlidit en stressig och jobbig dag som slutade med en mardrömsnattning då min frustration inte visste några gränser. Och vem tror ni jag vällde ut allt över när sonen äntligen hittat ro. Jo förstås han som betyder mest, han jag delar livet med. Hårda ord och negativa tankespiraler hos mig som fortsatte långt in på natten. Nästa dag ett förlåt och en öppen diskussion om vad vi kan göra bättre för att inte hamna där igen. Varför är man alltid så hård mot dom som är närmast? Ingen är ju perfekt. Tror det är så viktigt att komma ihåg att prata. Alltså faktiskt prata och lyssna vad den andra har att säga. Se fällorna innan man ramlar i dem. Lättare sagt än gjort. Men ack så nödvändigt.

En liten filur som äter gräs medan mamma räfsar. 

Helgen gick dock i kärlekens och familjemysets tecken. Stugliv och hårt arbete för denna hobbyodlare. Kämpar på med mitt potatisland. Oj så mycket arbete det krävs bara för att förbereda årets skörd. Vända och rensa och vända och rensa. Hur mycket nya rötter kan det egentligen komma på ett år? Men oj så gott den smakar, den första potatisen från det egna landet. Definitivt värt allt slit. Jag borde ha grönare fingrar ändå tycker jag, men hittills är det nästan bara potatisen och löken jag lyckats med. Min mamma är en riktigt blom nörd, och min pappa är minst sagt en hobby-lantbrukare. Jag brukar skämta om att jag nästan är född i jordgubbslandet. Nå, kanske inte född, för mig veterligen har vi ännu inte haft jordgubbar i Finland i april. Men åtminstone uppvuxen i jordgubbslandet då vi hade stora odlingar när jag var liten. Hela vår sommar gick åt till det. Så jag har väl det i blodet, det här med att odla saker. Mina systrar är likadana. Har man en plätt mark nånstans så ska det minsann odlas ätbara grödor!


Sen har sonen lärt sig lite nya småsaker. Som att vinka med handen, mot sig själv, typ "kom hit". Och att sätta ringar på en pinne. Om det var dessa små framsteg eller nånting annat som var orsaken vet jag inte, men natten till lördag hade han en riktig skrikattack. Likt den han hade efter dagen han lärt sig stå. Nå må vara vad det är, men jag är tacksam för att dessa skrikattacker inte kommer nå ofta.

Idag har vi haft en riktigt skön måndag. Mamma (+barn) träning, mommo-besök och utevistelse. Och så var vi till min morbror för att fotografera en soffa och då träffade vi min första katt, gamla tanten Minni på 17 år som lever pensionärsliv där. Bor på samma gata som mig men har inte sett henne då hon inte går ut mera. Men trots att hon är gammal och skygg kom hon genast och hälsade på Jason. Eller det var Jason som förstås skulle hälsa på henne och hon mötte honom gärna. Så roligt att se! Som att knyta ihop något från ett gammalt och ett nytt liv.

Jason och Minni

Imorgon väntar mamma-barn träff med mina gym kollegor. Ska bli kul. Och på onsdag ska jag fira födelsedag. Eller fira och fira. 29 år är ingen ålder att skryta med, men det brukar oftast vara en bra dag ändå!

Så, nu är ni uppdaterade. Puh!

tisdag 12 april 2016

Morgonpromenader, gymselfie och en liten som blir stor

Som ni kanske redan förstått om ni läst min blogg ett tag så går jag morgon-och kvällspromenader nästintill varje dag. Och jag måst bara säga, vilken fantastik tid vi lever i nu! Det spelar ingen roll att klockan ringer 6.45 och jag måste stiga upp då för att hinna gå ut och gå innan sambon far på jobb. Okej, jag erkänner. Det är rätt så motvilligt jag släpar min lekamen ur sängen, har aldrig varit den som studsar upp på morgonen. Men när jag väl släpat mig iväg njuter jag verkligen. Både av naturen och att min egna lilla stund. Det är guld värt att få rensa huvudet och vakna på egen hand innan jag tar itu med min och sonens dag. Och när jag kommer hem möts jag oftast av en glad och mätt unge och nybryggt kaffe. Sämre kan man ha det.

Promenaderna ingår i min träningsplan, och som jag skrev nyligen så har jag även bestämt mig för att börja springa lite smått igen. I fredags var jag första gången och det kändes verkligen toppen. Och det är så bra med ljusa kvällar nu, för då kan jag fara och springa efter att sonen somnat, om jag inte kommit mig iväg till gymmet. Sambon har mer ont i ryggen igen så jag tar inte för givet att jag slipper till gymmet alla dagar, det beror mycket på hans mående. Jason är rätt så tungskött om man ska göra mer än bara underhålla honom. Och jag vet att sambon för ont av att ha honom längre stunder. Tyvärr, tråkigt för både mig och honom och Jason. Men Jason blir ju större och mer självgående och Conny ska förhoppningsvis få nånting gjort åt ryggen så småningom. Men tillbaka till löpningen. Jag konstaterade på min runda att jag verkligen behöver nya skor, så jag hoppas mina födelsedagsönskningar slår in. Jag kan inte alls springa med dom jag har nu, det har gått hål i luftkuddarna märkte jag.

Jag tycker denna bild är så rolig, jag känner
mig som hulken!
Jag är långt ifrån bikiniform i min egen mening,
men jag kan lova att det finns lite krut i dessa armar.

Nu har jag också kommit fram till vad jag ska köra för gymprogram framöver. Vi har ju världens bästa bok hemma av legenden, mannen  Anders Graneheim. Trevligare och mer ödmjuk människa får man leta efter. Hans bok optimal styrketärning är det kompletta bibeln för alla som är intresserade av gymträning. Och i en den finns det även förslag på träningsprogram. Så då var det problemet löst!

En träningsbibel av rang.

Och apropå ingenting som har med ovanstående att göra så har nu sonen fått dagisplats. Hjälp, min lilla bebis ska börja dagis! Stanna tiden någon! Men vi är nöjda med platsen iallafall, det blev samma som storebror har gått på. Mitt i stan dessutom så även om vi flyttar nån gång så är det ändå nära sambons jobb, och det är bra i och med att det kommer vara han som sköter morgonlämningen.

Hej så länge alla fina människor, hoppas ni njuter av våren!

Morgonpromenad med dessa vyer, jag kan inte få nog.
Jag känner mig så lyckligt lottad som bor på en så vacker plats på jorden.

söndag 10 april 2016

När jag lämnar, lämnar jag för gott

Svårt för förändring

Jag kommer ihåg att jag var ungefär 8 år gammal. Vi satt vid köksbordet i mitt barndomshem i lilla byn Öja. Vi skulle Flytta, med stort F. Jag och min mamma. Och inte vart som helst, utan till stora, skrämmande Vasa. "Jag tänker inte! Jag tänker stanna kvar här med pappa!" En liten bestämd röst som försökte påverka ett beslut som för länge sedan var taget.

Det är inte så att jag klandrar min mamma, hon fick äntligen skaffa sig en ordentlig utbildning och tack vare det jobba, och jobbar ännu, men något hon verkligen trivs med. Och jag har också förlåtit min styvpappa för alla hans fel och brister vi stod ut med i 7 år. Nej, flytten gjorde mig till den jag är idag, gjorde att jag fick en ny hemstad som alltid kommer att ligga mig nära hjärtat, gjorde att jag träffade vänner som är ovärderliga. Och mycket mer. Men alltid sen den dagen har jag haft svårt för förändring. Och när jag väl lämnar, lämnar jag för gott.

Bryta upp igen

Detta är något jag nyligen upptäckt med mig själv, att jag har svårt för förändring. För jag har alltid trott att jag kan flytta hur som helst, vart som helst, hoppa på utbildningar, byta jobb, ja ändra både det ena och andra i mitt liv utan att jag lider märkbart av det. Men sanningen att säga visste jag redan i början av gymnasiet att det var fysioterapeut jag ville bli. Jag hade bestämt mig och så fick det bli. Men även det var svårt. Utbildningen var i Helsingfors vilket betydde att jag behövde lämna mitt numera trygga Vasa och min inre krets, mina vänner som betydde allt. "Som tur" kom jag inte in första gången jag sökte, var nog inte redo att flytta då ännu. Istället blev det ett år till i Vasa då jag gick massörlinjen in Vörå. Sen nästa gång jag sökte kom jag in och då var jag redo. Dessutom fick jag med mig min bästa vän till Helsingfors. Så då kändes det inte lika skrämmande längre.

Innan Helsingfors packade jag dock min väska för en sommar på Åland. Hade varit till ön en gång tidigare, men nu jobbade min mamma här och med lite kontakt via henne hade jag fått sommarjobb här. Jag kommer ihåg sorgen den våren, när jag skulle lämna Vasa. Jag  var färdig där, men att lämna vännerna, staden, livet där. Det var tungt. För jag visste väl nånstans inom mig att jag inte skulle återvända. Inte för gott iallafall. För när jag en gång brutit upp och lämnat, kommer jag inte tillbaka.

Kärlek på en ö och ett liv nån annanstans

Den första månaden på Åland kände jag mig som världens mest ensamma människa. Men som med allt, det gick över. Mina vänner kom och hälsade på, jag fick nya bekanta. Sommaren rann iväg. Denna sommar, den första helgen jag var ute och svängde mina lurviga, träffade jag för första gången han som var Han med stort H. Men om någon skulle sagt då att han skulle bli pappa till mitt (vårt) barn skulle jag troligtvis skrattat högt. En "portsare" på krogen med en blick så intensiv att jag blev knäsvag. Solklart en sommarflört! Oj, så lite jag visste då.

Helsingfors kom och gick, studierna blev gjorda. Jag anpassade mig till staden. Fick nya fina vänner, men träffade även mina guldstjärnor från Vasa med jämna mellanrum. Och bodde dessutom med en av dem. Den första våren av studierna gjorde sig dock min "sommarflört" påmind och från då fram till att jag blev klar fysioterapeut var det egentligen Åland som låg närmast mitt hjärta trots att jag bodde i Helsingfors. Kanske det var därför det inte var svårt att lämna när jag var klar med studierna. Men samma där. Skulle inte kunna tänka mig att bo i Helsingfors igen, var klar med den staden också.

Att lära sig komma tillbaka

Varför sitter jag och funderar över sånt här kanske ni undrar? Jo, det här med förändring, att lämna, bryta upp och komma tillbaka är något som definierar mitt liv just nu. Att lämna jobbet för att gå på mammaledigt var inte det minsta svårt. Jag var SÅ redo för den förändringen. Men att bli mamma...hur förberedd jag än försökte göra mig var det en förändring så stor att jag höll på att drunkna någonstans på vägen. En kort tid. Sen hittade jag kärleken och lyckan i att vara mamma och kunde simma upp till ytan igen och andas. Men även senare under mitt snart första år som mamma har det varit tufft, fast det blivit lättare. Tufft att acceptera att kroppen inte är sig lik, att det tar tid att komma tillbaka. Tufft att acceptera att jag numera inte bara finns till för mig själv, utan i huvudsak för en annan människa. Även om just den aspekten även ger en meningsfullhet som jag inte haft tidigare. I det stora hela konstaterar jag än en gång, förändring tar tid. Och för mig tar den mer tid än jag tidigare trott.

Och nu sitter jag här. Har just vant mig vid att vara mamma med allt vad det innebär. Att få livet och vardagen att fungera ur ett nytt perspektiv. Och jag känner hur tiden rinner mig mellan fingrarna. För snart, om bara 3,5 månad börjar jag jobba igen. För mig känns det snart, för jag vet att det kommer att gå så snabbt. Och jag försöker anpassa mig vid tanken. Förbereda mig mentalt. För förutom hela ruljansen att få vardagen att fungera, alla känslor när jag tänker på att vara ifrån sonen i många timmar och allt som hör till när man jobbar och har småbarn så finns det en till aspekt av det hela. När jag lämnar kommer jag inte tillbaka. Men ändå är det just det jag ska göra nu. Jag har varit borta från mitt jobb så länge så det känns som ett avslutat kapitel, precis som alla andra avslutade kapitel hittills i mitt liv. Men nu ska jag tillbaka och plocka upp tråden där jag slutade, på ett jobb där min vikarie jobbat längre än jag(!). Det märks att jag har svårt för det här eller hur? Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med denna nya situation.

Man lär sig förstås och förändras med åren. Och det finns såklart undantag. Sambon och jag var egentligen inte gjorda för distansförhållande nån av oss, och vi försökte lämna varandra några gånger. Men det gick helt enkelt inte. Och när det kommer till jobb finns det faktiskt ett jobb som jag haft som jag kan tänka mig återvända till nångång i framtiden om jag får chansen.

Kanske jag inte är ett hopplöst fall. Kanske jag ännu lär mig att förändring är bra och att det är helt okej att återvända till något man lämnat. Så vem vet var jag hamnar innan denna resa är slut. Kanske jag rent av återvänder till mina hemtrakter. Man kan aldrig veta. Och det är det som är så spännande med att leva.

Obs! Bilden har ingenting på innehållet i texten att göra, inte direkt iallafall, indirekt jo. Men jag ville bara dela med mig en vårbild av vårt troll som varit ute och njutit av solen idag (och ätit massa gräs)






torsdag 7 april 2016

10 saker jag inte visste (förstod) innan jag blev mamma


  1.  Att det kan ta tid att komma in i mammarollen, att hormonerna till en början är all over the place och att det inte alls är sagt att man känner sig som i en rosa bebisbubbla den första tiden.
  2. Att smärtfri och problemfri amning inte är någon självklarhet.
  3. Att hela första året präglas av tandsprickning. För oss iallafall, vanligtvis kommer dom ju senare, men Jason började redan vid 3 månader. Då hann jag inte fatta vad som var på gång. Nu har han 8 tänder och 4 st till (bakre) på kommande och dom verkar göra j*vligt ont! Inte att jag skulle haft en tanke på något sådant innan jag fick barn, att ungen (sagt med kärlek) ska ha tänder också, att det gör ont och vänder upp och ner på allt! Dom är griniga, sover dåligt, äter dåligt, blir sjuka och har dålig mage. Man hinner bara pusta ut och sen är nästa gäng tänder på gång.
  4. Att det gör så fruktansvärt ont i en själv när dom är sjuka. Man skulle alla gånger byta plats eller bara kunna lyfta bort det onda från deras lilla kropp.
  5. Att man blir übersocial. Det har hänt att jag börjat prata med totalt okända mammor i kön på s-market. Bara för att hon också hade en bebis. Och plötsligt stod vi där och pratade om allt från träning efter graviditet till hur bebisarna sover. äter och, surpirse suprise, är när dom får tänder.
  6. Att en unge kan röja runt så fruktansvärt mycket, och att man behöver möblera om hela lägenheten. Eller åtminstone flytta på/låsa fast allt under 1,50 meter.
  7. Att man kan planera att göra låt oss säga 5 saker en dag, och få gjort högst 3. Och man känner sig faktiskt rätt nöjd med det.
  8. Att man känner sig så löjligt stolt över minsta lilla framsteg de gör. Till och med så att man blir rörd. Och det är ju förståeligt och fint men man känner sig nog lite patetiskt när man tar bild på första bajskorven på pottan, bara för att pappa ska få se.
  9. Att man i stunder kan känna sig så totalt värdelös och otillräcklig. Man ger allt och ändå räcker det ingenstans. Man vet inte vad som är fel och kan inte hjälpa. Eller man vet vad som är fel men inget hjälper ändå. Stunder då man tror man ska gå under, hoppa ut genom fönstret eller så börjar man lipa/skrika tillsammans med ungen. Sen kommer det stunder då man har så mycket mer att ge, men bebis har inte tid för det finns så mycket att upptäcka och träna på. Men man sku bara vilja hålla dom nära en liten stund till, för man kan inte få nog.
  10. Att kärlek kan vara så stor. Att det är detta som är meningen med att finnas till.

Från detta...

...till detta. Lika underbara situationer båda två.
Från mysigt till roligt! Såklart även mysigt fortfarande, men inte på samma sätt.

tisdag 5 april 2016

Nu står vi och snart går vi!

Nöjd kille! Ursäkta bildkvalitén, ni vet, med
bebisar är det alltid action!
Jepp, igår, 4 dagar före 11 månaders dagen, vågade Jason äntligen släppa taget och stå utan stöd. Vi har faktiskt väntat på det en tid, för han började dra sig upp och stå nästan genast han lärt sig krypa, ungefär vid 8 månaders ålder. I början var det mycket blåmärken och bulor men en längre tid har han stått stadigt. Med lite stöd. Men nu släppte det. Och det är så roligt att se hans nöjda min när han förstår att han står alldeles själv!

Igår tog han även för första gången tag i gåvagnen självmant och gick med den. Tidigare har jag gett den åt honom och så har han gått med lite vakande händer runt sig. Men nu skötte han det helt på egen hand. Så vi får se när han släpper taget helt. Man ser nog på honom att han sku vilja börja gå när han står men men, framtiden får utvisa när det blir. Många har gissat att han kommer att gå innan 1 år, för han är så stadig och stark. Men jag tvivlar. Han verkar ändå vara typen som vill vara säker på sin sak innan han ger sig iväg.

Om man inte har barn är det säkert totalt ointressant att läsa dylikt svammel. Men sanningen är att det är så himla intressant att följa barnens utveckling. Att se deras kämparglöd och vilja att lära sig. De övar och övar och ger aldrig upp. Och jag blir så inspirerad. Så jag fortsätter öva på att stå på händer! Varför sluta öva bara för att man är vuxen liksom? Alltid kan man bli bättre på något.

I fredags var Jason med på storebrors fredags-
mys jumppa. Det var kul, tyckte han. Förutom
när en 1,5 årig tjej försökte pussa han, då blev
han arg!
På tal om utveckling så har den minsann sina baksidor också. I natt sov vi inte bra. Värsta skrikattacken mitt i natten vid 12 tiden. Och i vecka nu har han även dagtid varit väldigt grinig. Visst nöjd stundvis, men vi har minsann fått tålamodet testat. Ibland tror jag jag kommer att blir tokig. Tur att han sover ibland. Så nu vet vi det, tänder och utveckling, ingen bra kombination. Men det hör ju till! Bara att suga i sig energi när han är nöjd.



söndag 3 april 2016

Så här en graviditet senare

Hade ju för ovanlighetens skull
fotograf med ikväll.
Efter en fin helg på stugan blev det en gymkväll för mig och sambon. Mommo, som vi inte sett på ett tag då hon jobbat så mycket, kom över och tog Jason till parken och då begav vi oss iväg till gymmet för att gnugga lite armar. Denna gång tränade vi inte tillsammans, utan var för sig, men det är ändå kul att kunna vara där tillsammans som omväxling. Jag körde mitt nästsista pass på mitt 12 veckors träningsprogram, vilket innebär att jag snart måst hitta ett nytt program att följa. Än så länge vet jag inte alls vad jag ska hitta på. Tips någon?? Det enda jag vet är jag vill sätta in lite löpning nu också. Det är ju så underbart med ljusa vårkvällar och bar asfalt. Dessutom har jag önskat mig ett par löpskor tills jag fyller år om några veckor.

Fortsättningsvis kommer ändå mitt fokus att ligga på styrketräning kombinerat med promenader. Jag försöker gå minst 10 000 steg per dag. För jag har märkt att det är det, plus kontrollerad kost och styrketräning, som ger mig de resultat jag vill ha. Om jag bara skulle klara av att hålla det alla dagar. Hmm...Men det var inte det jag skulle skriva. Utan att löpningen kommer att finnas med mest som en må-bra grej. Jag tycker det är skönt att springa. Så jag gör det minst lika mycket för det mentala som för konditionen.

Men nu kom jag in på ett litet sidospår. Det jag egentligen tänkte berätta om var mitt lilla lekande efter gympasset ikväll. Det känns liksom lite inne att stå på händer och sånt just nu. Och inte kan ju jag vara sämre förstås. Men det är sällan jag tar mig tid att leka. Ikväll testade jag dock och jag kunde känna att det faktiskt finns hopp för mig! Tidigare när jag testat har jag inte alls kunnat hitta stödet utan vägg men ikväll kunde jag faktiskt stå några sekunder och jag kände stabiliteten på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag kommer ihåg när jag utbildade mig till Soma instruktör 2013, då lekte jag också lite med handstående. Men även om jag i övrigt var i riktigt bra form då så lyckades jag inte alls med handstående. Jag vet inte om det handlar om att jag nu vågar eller om jag faktiskt har bättre stabilitet och kontroll över kroppen nu jämfört med då- så här en graviditet senare!?? Det är ju i så fall smått fantastiskt!!

Handstående 2013. Men som sagt, här lyckades
jag inte alls hitta stabilitet utan vägg.
Nu gäller det bara att fortsätta öva. Tyvärr har vi väldigt trångt här hemma och dåligt med lekyta. Men det går ju att börja vara ute på gräset nu. Föreställer mig att jag ska kunna gå på händer på gräset sommar, får se hur det går. Jag måste ju åtminstone försöka! Utan att våga kan man inte vinna! :)


Jag tvingade sambon att filma när jag testade handstående, men förstås (!) så lyckades det inte lika bra här som just innan. Gången innan lyckades jag faktiskt stå betydligt längre, men fick väl prestationsångest här. Märk dock min glada nuna i slutet, så här glad blir man av att leka lite.