torsdag 28 juli 2016

Materiell lycka

Så här är det. Vi letar hus. Eller högst antagligen ett hus. En lägenhet är inte helt otänkbart heller, om det skulle dyka upp någon riktigt bra. Vi bor bra i den lägenhet vi bor nu. Vi har väldigt bra hyra, lägenheten är mysig (om än något sliten), läget är perfekt och vi har tillgång till lagom stor gård som vi delar endast med två äldre herrar som knappt använder den. Vi har en lekpark 50 meter bort, att gå ner på stan tar max 10 min (3-5 min på cykel) och till stranden går det lika snabbt. Som min syster sa när hon var hit, ska man bo i lägenhet så är det så här man ska bo, mitt i ett villaområde men ändå centralt. Det finns dock ett litet krux. Vi är en fyrapersoners familj i en trerummare. Med tre husdjur dessutom. Det kan inte hjälpas att det börjar kännas lite trångt alltefter att sonen blir större. Och jag tycker att han borde få ett eget rum så småningom.

Det är inte så att vi har ett akut behov att något större, men vi håller som sagt ögon och öron öppna. Och nu är det första gången som en flytt är aktuell då vi båda har fast inkomst. Så därför känns det som att vi nu är redo att köpa något eget. För dessutom, att hitta ett större boende i denna stad till en hyra som skulle vara i närheten av rimlig, det finns bara inte.

Det finns dock något som stör mig när det gäller hela den här biten med att köpa hus. Och speciellt här på den här lilla kobben. Jag har haft lite svårt att sätta ord på mina tankar och känslor gällande det här. Men så läste jag en ledare i en av de lokala tidningarna här om dagen. Och ledarskribenten satte huvudet på spiken. Hon uttryckte allt det som jag vet, känt och tänkt. Ingressen till ledaren kan ni läsa här: Värt att jobba ihjäl sig för ett hus?.

I texten beskriver ledareskribenten hur unga männsikor skaffar barn, ett stort hus och jobbar sedan nästan ihjäl sig. Hur man inte hinner njuta av alla materiella ting man har omkring sig för att vi måste jobba så hårt för att hålla den standard som är så åtråvärd. Sen skriver hon också om riskerna det finns det finns med att ta stora lån, allt för att få det där drömhuset. Tänk om den ena partern bli sjuk? Plöstligt kan det bli svårt att klara av de höga månadskostnaderna. Även grupptrycket tar hon upp. Hur det lätt blir att man "ska ha" för att grannen också har. Speciellt i ett litet samhälle. Och det är just detta som jag fastnat för, och som retar mig något enormt.

Jag skulle ha lust att vara kärringen mot strömmen här. Jag vill visa att jag inte måste ha bara för att någon annan har. Och ibland när jag hör folk prata om sådant dom köpt och skaffat sig blir jag nästan illamående. Inte bara nästan heller. Jag blir faktiskt illamående. Och det behöver inte handla om något skryt. Det är mera den där känslan som kan finnas hos vissa. Att det är självklart att man "ska ha". Det är nya hus, stora hus, stilfull inredning, märkeskläder, fina bilar osv osv. Och har man pengar så visst! Kör på. Men det sorliga är att det finns alltför många som har en skuldbörda de inte kommer att kunna betala av under denna livstid. Fenomenet är alltför vanligt i Sverige, men även här har trenderna gått åt det hållet, vilket ledaren vittnar om.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är inte ekonomisk av mig egentligen. Jag är dålig att planera min ekonomi och jag har mycket jag borde förbättra. T.ex. att planera familjens matinköp och dylikt. Men jag har en extrem ångest när det kommer till att sätta pengar på saker. Alltså större inköp. Jag snålar väldigt mycket där. Jag har aldrig, alltså faktiskt aldrig i mitt 29 åriga liv köpt en möbel från en möbelbutik. Allt jag har omkring mig i mitt hem har vi endera fått, köpt begangnat eller så är det sådant som hängt med så länge att ingen riktigt vet vem som har köpt det (mest sambons saker). Och jag ser absolut inget fel i det. Jag skäms inte det minsta, jag är stolt över det! Dessutom är det miljövänligt. Jag tror absolut att man kan skapa ett trivsamt och vackert hem med redan använda möbler och saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att köpa en soffa för en halv månadslön. Aldrig. När vi köpte bil förra våren letade vi med ljus och lykta tills vi hittade en som vi kunde köpa med pengar vi sparat. Den behövde inte vara ny eller fin, bara den fyllde de behov vi har. Jag kommer så långt det är möjligt att undivka att ta ett lån för att köpa en bil. Kläder köper jag i princip alltid på rea. Jag borde bli bättre på att köpa second hand, men där har jag tyvärr inte riktigt öga och hittar sällan något jag vill ha.

Det finns som sagt områden jag definitivt kan bli bättre på. Jag, eller vi, är långt ifrån perfekta när det kommer till ekonomi. Men det är egentligen inte min egen ekonomi jag vill diskutera. Utan det är just det där som så lätt smyger sig på, det där att man sätter enoma summor pengar på att skapa sig ett liv som egentligen innehåller så mycket som man inte behöver. Materiell lycka. Jag tror många skulle bli betyligt lyckligare att ha mindre saker runt sig. Inklusive jag.

Dessa tankar snurrar alltså hos mig när vi går i husköpartankar. Vi kommer inte att komma undan "billigt". Det finns inget som är billigt när det kommer till att köpa ett hem. Men vi kommer att tänka oss för både en och två och femtio gånger innan vi tar vårt slutgiltiga beslut. Är det rimligt? Kommer vi att klara av månadskostnaderna? Hur mycket extrakostnader kan vi räkna med? Är det mycket jobb och underhåll som kommer att kosta? Inte blir förblindade av något stort och flott som vi egentligen inte behöver. Ett hem kan man skapa nästan under vilka förutsättningar som helst. Home is where your heart is.


Mitt hjärta är här. En del av det. En del finns även kvar uppe i österbotten. Och när jag har allt det här vackra omkring mig, då
behöver jag verkligen inte mycket materiella ting.
Lite bättre förbindelser och vi skulle överväga att bosätta oss här ute, i vårt paradis. 

måndag 18 juli 2016

Jag kan inte springa!

Jag har kommit ur min bloggrytm under sommaren, det är inget att sticka under stolen med. Som vanligt jag flera inlägg i mitt huvud som bara vill komma ut. Men det finns så mycket som frestar och stjäl min tid och energi. En mycket intensiv 1-åring, tid på stugan, en stund på stranden men en vän som återvänt till ön, häng med syster och bok efter bok som jag slukar. För att inte tala om att jag vill och behöver hinna med både träning och hemmet. Åtminstone försöker jag undvika det värsta kaoset i hemmet. Men det har hänt lite med min fysik under sommaren, och jag vill dela med mig av det. Speciellt till alla blivande mammor/nyblivna mammor/inte så nyblivna mammor och även till dig som annars bara är intresserad.

Älskade vikter. Vad vore jag utan styrketräningen? Den blir bara viktigare
och viktigare för mig, börjar jag inse.

Det har nu gått lite drygt 1 år och 2 månader sen min son föddes. Och jag räknade med att jag skulle ha "men" efter graviditet och förlossning i ja...kanske ett år efter. Max. Visst, jag förstod nog att kroppen kanske aldrig skulle vara sig hundraprocentigt lik igen. Men jag trodde ändå att jag funktionellt skulle ha hittat tillbaka till mig själv efter ett år och kunna träna på som vanligt. Under året som gått har jag så där smått försökt springa vid sidan om stryketräningen. Styrketräningen har hela tiden varit prio ett. Men jag tycker ju om att springa. Nå, varje gång jag försökt komma igång med löpningen har kroppen sagt ifrån. Efteråt. Inte när jag sprungit, då har det oftast känts hur bra som helst. Men efteråt har jag haft ont i magen. Lite på olika ställen. I början var det i hela magen men nu på senare tid har det varit mer koncentrerat till nedre delen av magen, ganska djupt in. Det vill säga bäckenbotten. Jag vet att jag har återfått styrkan och kontrollen över bäckenbottenmusklerna, jag känner att jag kan styra dom och använda dom till det de behövs. Men jag har kommit fram till att jag kanske inte har återfått uthålligheten i dem. Den uthållighet som behövs för att t.ex. orka springa flera kilometer. Löpning är extremt tugnt för bäckenbotten. Något jag som fysioterapeut nog vet, men det är först nu jag inser vilken påfrestning löpning egentligen är. Och hur viktigt det är att ha bäckenbottenmuskulaturen i skick.

Allt går inte bakåt. Jag har har lärt mig stå på huvudet. I korta stunder än
så länge men ändå. Jag har sällskap av en hund som gör hunden! 

Under semestern var mitt mål att koncentrera mig mer på konditionsträning. För jag behöver ha flås för att orka dra mina Soma- pass. Så jag gav mig ut på korta löprundor på stugan, och kompletterade med lite intervallträning. Jag tänkte att så länge jag inte springer så långt och tar det lite lugnt så kommer det gå bra. Men nej. När jag en vecka hade varit ut och sprungit två gånger fick jag så ont i nedre magen att jag inte kunde träna på flera dagar. Jag vågade helt enkelt inte. Jag trodde först det var mensvärk, men det var så ihållande och annorlunda att jag konstaterade sen att det nog var men från löpningen. Tyvärr. Så nu har verkligheten kommit ikapp mig. Jag kan inte springa. Inte just nu. Kanske det gäller några veckor. Kanske till och med nåt år. Jag måste helt enkelt fokusera på annan träning.

Den här coolingen är en av orsakerna till jag prioriterat ner bloggen lite.
Så galet intensiv är han, detta charmtroll!
Tyvärr började jag här under sommaren känna lite av samma trötthets känsla i magen även efter annan träning. Så jag bestämde mig att kolla upp det. Jag började nämligen misstänka att jag kan ha en liten prolaps av bäckenbottten, det som även kallas framfall. Men eftersom jag haft så lite smärta ändå (endast lite efter träning) så visste jag redan på förhand att om det är det så är det lindrigt. Men jag vill ändå veta. Så för någon dag sedan var jag till hälsocentralen (att slippa direkt till gyn är tydligen ingen självklarhet) och därifrån blev jag remitterad vidare till gyn efter lite om och men. Läkaren trodde inte heller att det var något allvarligt, som man skulle göra något åt. Men jag vill VETA. Nu blev det ju ingen akut tid så jag lär få vänta i några månader. Och till dess är det bara en sak som gäller. KNIP! Så är det. Det är så lätt att glömma bort knipträningen när det gått några månader efter förlossningen och allt börjar fungera någorlunda normalt igen. Men den blir inte mindre viktig för det. Och speciellt om man känner att man har lite men kvar så behöver man verkligen träna bäckenbotten. Kanske till och med resten av livet. Så det är lika bra att få in det som rutin. Funderar allvarligt att skriva KNIP med stora bokstäver på badrumsspegeln, för vete tusan hur jag ska komma ihåg det varje dag annars. Kanske man påminner eventuella besökare på samma gång, kan ju vara hälsosamt! ;) Men jag har skärpt mig med knipträningen igen, för det är det enda jag kan göra. Det finns inget annat jag kan göra för att förbättra mitt utgångsläge. Förutom coreträning förstås, och att fortsätta med styrketräningen. Även i styrketräningen lägger jag nu igen ännu mera fokus på att känna kontakt med hela mag- och bäckenbottenmuskulaturen i övningarna.

Gammal bild från när jag tränade inför lindingöloppet.
Det var så underbart att springa dom där 20 km rundorna
varje lördag i september. Jag var solbränd varenda gång.
Och själva loppet sen, vilken upplevelse!
Och vilken kick för mitt ego, att ta sats och springa upp för
varendaste backe, när folk omkring mig saktade i och gick upp.

Så så är det det nu. Det finns mycket annat jag kan göra, det är som sagt inte mitt prio ett att kunna springa. Men lite sörjer jag ändå att det inte fungerar för mig just nu. Förstås ser jag alla andra (mammor framförallt) som är ute och springer och ser så skönt ut. Men vad vet jag om andra och deras fysik egentligen. Det är lite likadant med att jag ibland kan känna mig frustrerad över att det finns mammor som inte alls tränar och ändå verkar återhämta sig efter graviditet och förlossning utan större problem. Men så fort den tanken ploppar upp framför mig skjuter jag bort den. Inte jämföra. För lika väl kan det vara så att de inte vet om eller känner av eventuella sviter efter graviditeten eftersom de kanske inte anstränger sig lika mycket fysiskt. Kanske sviterna kommer i menopausen istället. Det önskar jag förstås ingen. Detta är bara tankar som snurrar hos mig, hoppas ingen tar illa upp. Men det jag vill säga är alltså att det gäller att hela tiden utgå från sig själv, och sitt eget utgångsläge. Det är enda sättet att komma framåt. Jag gör vad jag kan med det jag har just nu. Och det kommer att bli bra. Går allt riktigt bra ska jag köra triathlon med mina systrar nästa sommar. Bara på skoj. Eller på blodigt allvar. Den som lever får se!



lördag 2 juli 2016

Semesterstopp och febertopp

Äntligen är min följetong klar och jag kan gå tillbaka till att skriva "vanliga" inlägg. Det var, som jag skrev, väldigt nyttigt för mig själv att gå igenom vårt första år så där. Men det var också ganska tungt och utdraget. Nu känns det som att jag har massor att berätta om, det har ändå gått ett tag sen sonen fyllde ett år, och han utvecklas verkligen i racerfart.

Vi har i nästan tre veckors tid njutit på stugan då sambon haft semester, och speciellt nu i efterhand kan jag konstatera att det verkligen var semester för mig också. Att hela tiden vara två till tre vuxna runt Jason var verkligen lyxigt. I torsdags var vi första gången på nån vecka på tumis jag och sonen och jag säger bara hjälp! Det var ju hur tungt som helst. Jag var helt slut när kvällen kom. Så cred till alla andra föräldrar som gör detta dagligen, är en ensam hemma med ett eller flera barn (är ju olika tungt i olika åldrar, men alltid är det krävande på nåt vis). Vi är tammetusan hjältar allihopa!

Signe och Jason delar frukost.

Sen hjälpte det inte till förstås att sonen hade 39 graders feber i torsdags. Och så har det fortsatt. Igår var vi uppe i dryga 40 grader och idag var det upp närmare 40 igen. Men idag har det ändå varit lite bättre. Vi har fått ner febern med värkmedicin och på rådgivningen som jag ringde igår sa dom att så länge han äter och dricker, sover och kissar så är det okej. Jag misstänker tredagars feber som ju är ganska vanligt hos små barn. Men om inte febern sjunkit tills imorgon så åker vi in till hälsocentralen. Usch, det är så hemsk när dom är sjuka dom små liven. Då saknar jag hans normala humör och rojvartåg, som i vanliga fall kan vara extremt påfrestade. Men nu låter det från sovrummet som att han börjar bli sig själv i alla fall. Står och härjar och ropar i sängen om jag tolkar ljuden rätt. Haha, skönt och höra fastän pappan i huset kanske inte är lika nöjd som fick nattningen på sin lott ikväll.

Tillbaka till vårt semesterfirande. Vi var på stugan i dryga två veckor som sagt, och det gick alltför snabbt men var väldigt skönt. Och även om det var en hel del regndagar så var det minst lika många soliga och varma dagar. Vi byggde utekök och målade klart torpet. Lekte och busade, badade bastu och sprang efter en 1 åring. Det sistnämnda tog upp mest tid. Han är så jäkla snabbt. För nu har han faktiskt börjat springa. Han har utvecklats massor de senaste veckorna. Går i trappor som vilken människa som helst, men än så länge håller han handen eller tar stöd av något räcke. Klättrar på berg och tar sig fram överallt. Inga hinder är för stora för honom. Han går barfota på vilket underlag som helst. Lutar sig mot en tall och kissar som en tvättäkta finne på midsommarafton. Och så äter han sten. Eller sätter dom i munnen. Det är väl det mest kontraproduktiva av allt han har för sig. Men helt fantastiskt duktig är han. Jag vet att jag är partisk men må så vara.

Resten av inlägget får ni njuta av ett bildregn av vår sommar så här långt.

Inviger uteköket.


Vem behöver en pool när man har en så?

Pappa var på vift och sa sitt i fullmäktige medan jag och pojkarna njöt i kvällssolen.

Känslan efter ett morgondopp en fin morgon. Priceless.

Vår midsommarhälsning till folket.


Dessa kvällar alltså!

Hemlagade hambugare ala svärfar, efter bastun på midsommardagen.

 

Jag undrar om Jason visar tungan åt sin borsson? ;)


Denna vy vill jag vakna till. Varje dag, i resten av mitt liv. Jag skulle aldrig tröttna!