onsdag 31 augusti 2016

Vi är igång (men inte riktigt som tänkt)

Måndag morgon, fösta dagen på jobbet. Kommer från morgonrapporten och kollar telefonen. Två missade samtal och två mess från sambon. "Jason har 38,5 graders feber" och någon minut senare "Jag blir hemma med honom". Suck. Detta började ju bra. Är tacksam för att min svärfar tillika sambons chef tyckte att Conny skulle stanna hemma. Det gjorde han även på tisdag. På tisdag morgon fick jag ett mms av sambon med bild på sonen (han sov när jag for hemifrån). Då hade han en massa röda prickar runt munnen. Vi tänkte att det var svett"nippor" av något slag då han säkert haft varmt på natten. I övrigt mådde han bättre igår med hade ändå en temp på 38,5 grader på kvällen så jag förberedde mig på att stanna hemma idag.

Natten var väldigt orolig. Han vaknade vid 22.30 och det tog säkert en timme innan jag fick honom att somna om. Han hade ingen feber då men jag gav ändå värkmedicin för han verkade ha riktigt ont. Till slut somnade han och sov med oss hela natten. Händer nästan aldrig.

Normalstatus när allt är som vanligt. Älskar frukt och gör allt jag inte får.

Redan igår kväll tyckte jag han hade lite mer prickar än vad som kändes okej, så idag for jag till hälsocentralen med honom. Visar sig att han har något som heter hand- foot- mouth disease, även kallad höstblåsor. Det är en virusinfektion som går över av sig själv efter ungefär en vecka. Men man ska vara hemma tills blåsorna (han har både prickar och blåsor) är torra. Så det är verkligen tråkigt att det blev så här med dagisstarten. Nu kommer han ju av sig lite grann. Jag hoppas det går bra nästa vecka! Det blir som att börja på nytt då. Men han får iallfall en mjukstart den veckan för han ska vara ledig både onsdag och fredag då. Och vi måst ju helt enkelt vara beredda att hämta tidigare om det blir jobbigt för honom. Men förhoppningsvis ska det gå bra.

Det var rätt så roligt att var tillbaka på jobb sist och slutligen. Första dagen kändes lite kaotisk men redan igår kändes som att vi kommer att få ordning på torpet så småningom, bara vi börjar beta av en sak i taget. Själva rehabiliteringen har nog fungerat bra när jag varit borta, men det har varit två olika vikarier under min mammaledighet, så lite större organisatoriska saker har lämnat på hälft. Men nu har jag en ny kollega som också är ordinare, och hon verkar duktig. Så det blir nog bra det här, bara jag kommer tillbaka på jobb. Vi ska se om jag blir hemma resten av veckan eller hur vi löser det. Vill ju inte smitta ner alla i vår omgivning heller, för även vuxna kan få denna virusinfektion om man inte haft den som liten. Så nu håller vi tummarna att vi resten av familjen skonas, så att vi inte behöver vara hemma från jobb/skola mer än nödvändigt.

Ja, allt ska man vara med om. Så här lär det väl vara några månader framöver. Tills vi gått igenom alla bobbor. Blir att fylla på med d-vitamin nu som bara den så kanske man klarar sig undan en del iallafall.


Han har slocknat direkt på kvällarna, men nätterna har som sagt inte varit någon höjdare. Vår lilla hjärtskrutt.


söndag 28 augusti 2016

Sista dagen

Idag när jag var i blåbärskogen och var så där rofylld och lugn (som jag alltid blir i skogen) så kände jag att okej, det blir nog bra det här. Att börja jobba. Men nu kan jag erkänna att det knyter sig lite i magen. Jag tror inte nödvändigtvis att det har med själva jobbet att göra, utan mera allt runtomkring.

Dagisinskolningen gick bra, så det känns som att den biten ordnar sig, även om jag är beredd att det kan komma något bakslag ännu. Men imorgon ringer klockan 06.00 och så kommer den att göra fem dagar i veckan i...ja, hur länge som helst? Det är mera det som ger mig magont. Alltså kanske inte den tidiga väckningen i sig, men det att behöva jobba helt enkelt. Jag vet, jag borde inte klaga. Jag har ett bra jobb, kan inte klaga på lönen, har en ordinare tjänst och jag är duktig på det jag gör. Men jag kommer ihåg känslan när jag skulle gå på mammaledigt. Det var så otroligt skönt att göra något Helt Annat än att jobba ett tag framöver. Och även fast det stundvis varit väldigt tugnt så har jag ändå njutit massor av att vara hemma. Och det känns som jag varit hemma ungefär ett halvår. Men när jag ser hur stor pojke jag har så inser jag att det ändå måste vara längre än så. Men huj, vad tiden går.

Jag antar att det kommer att kännas bättre när jag väl kommit igång och fått in rutinerna. Och dagarna kommer att gå snabbt när jag jobbar deltid nu i höst. Så det är bara att andas och hålla tummarna för att allt går bra. Framförallt för sonen.

Avslutningsvis ska jag berätta att det var jättekul att vara med i lagstafetten i käringssunds triathlon i fredags. Även om jag trodde jag skulle dö lite grann innan jag kom upp ur vattnet (skulle inte ha klarat av att genomföra ett helt triathlon i denna form jag är i!). Jag simmade två minuter långsammare än när jag sist var med, och då var jag så gott som i toppform. Nu har jag inte simtränat på 1,5 år. Alltså inte alls. Så jag är rätt så nöjd med min insats ändå. Ingen i laget hade tränat inför loppet men alla gjorde bra ifrån sig. Vi klarade vårt mål och teamkänslan var på topp. Och loppet gav mersmak precis som jag anade att det skulle göra. Blir lite sugen på att köra olympiska distansen nästa år. Det är ju kul, det här med triathlon! Och jag behöver definitivt ett mål att kämpa mot. Det skulle säkert hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv igen. Ska suga på den lite grann...

Nu sova. Tidig väckning, som sagt. Lite bilder från fredagens tävling får ni som avslutning.

Innan start. Ja, det är jag som visar musklerna, haha!
Upp ur vattnet, kände mig mer död än levande.

Men så glada och nöjda efteråt!


fredag 26 augusti 2016

Oplanerad sockerfri vecka

Igår kom jag på en sak. Denna vecka har jag klarat mig från att falla i nån sötsaksfälla. För i ärlighetens namn har jag en längre period nu haft rätt så dålig karaktär och det har lätt slunkit ner nåt sött när jag varit i butiken. Inga stora mängder men ändå, det har kunnat hända flera gånger i veckan. Och det är inte bra, jag vet det. Det är dåligt på så många sätt. Framförallt är det dåligt för att jag på så vis tappar tron på mig själv. Tron på att jag kan hålla det jag lovar mig själv. I sommar har jag i och för sig inte lovat mig själv så mycket. Men det är inte heller bra, för det tyder på att jag faktiskt inte tror att jag kan hålla mina löften. Ni ser den negativa spiralen?

Men idag är det fredag och jag har inte fallit för sockermonstret en enda gång! Utan att jag ens har tänkt på det. Hemligheten? Jo...*trumvirvel* FETT! Jag är, som så många andra, iallafall i perioder rädd för mycket fett. För när man följer en riktigt strikt diet så äter man varken mycket fett eller kolhydrater. Men den här sommaren kan jag inte påstå att jag varit strikt åt nåt håll, och sötsuget har konstant suttit som ett litet monster på min axel.

I och med att sambon ska in på operation om dryga två veckor har han bestämt sig för att komma i ketos och hålla detta när han sen är sängliggande. Detta för att undvika att lägga på sig extra fett när han inte kan röra sig så mycket. Ketos är en process då kroppen använder fett som huvudsakliga energikälla och dit kommer man genom att i princip helt skippa kolhydraterna. Och istället öka på fettet.

Så gick det så att jag också drogs med på tåget. Smidigare så, att kunna äta samma mat. Men jag har inte varit superstrikt ännu iallafall. Jag har ätit en del kolhydrater, bl.a. frukt. Kan inte motstå 1 euros erbjudandet K-kedjan har! Men jag har som sagt dragit ner på kolhydraterna och istället inte varit rädd att öka på fettet.

Resultat? Inget eller betydligt mindre sötsug och småätande. Och känner mig piggare. Dessutom blev jag inspirerad av Sara att dricka minst tre liter vatten om dagen. Jag har alltid varit bra på att dricka vatten, men nu när jag verkligen började tänka på hur mycket jag dricker insåg jag att jag inte druckit tillräckligt tidigare. Vattendrickandet har också bidragit till minskat sötsug.

Nu iväg och handla och sen hämta sonen från sista dagisinskolningsdagen. Sen bär det ut till eckerö för att plaska 750 meter havet. Mommo och Jason kommer med som hejarklack!

Ha en fantastisk fin fredag!

På tal om vatten och att plaska.. Den här gladfisen hade så otroligt roligt i badet igår!

onsdag 24 augusti 2016

Det är förhoppningsvis tuffast för mig

Dagisinskolningen är i full gång. Idag var tredje dagen och eftersom Conny hade ledig dag fick han vara med idag. De två tidgare dagarna har gått bra, men än så länge har jag varit med hela dagarna. Jason verkar tycka att det är roligt på dagis. Det är bara på förmiddagarna han har varit lite trött och smågrinig stundvis. Men det var helt enkelt för att han sovit för lite på natten. Natten till tisdag blev det endast 9,5 timmar. Nå, natten till idag sov han faktiskt nästan 12 timmar så allt kändes bra inför pappa-Jason- dagisdagen. Men sen vid frukosten vet jag inte vad han riktigt sysslade med för mitt i allt låg han på mage på golvet och hade ramlat ur sin matstol. Han brukar aldrig stiga upp ur den, så vet inte hur han fick för sig att göra det nu. Och jag och Conny stod i närheten men hade just de sekunderna ryggen mot honom. Han blev såklart både rädd, chockad och ordentligt ledsen. Men inte ens ett lite blåmärke eller nånting annat som tyder på att han skulle ha gjort illa. Men det sägs ju att små barn är konsturerade så att de ska klara av att ramla ner för en trappa utan att skada sig. Men mitt mammahjärta gick nog sönder en stund där, och i fortsättningen får han vara fastspänd i stolen!

På grund av detta stannade mina pojkar hemma en stund och Jason fick vila lite och tanka närhet och kärlek, innan de gav sig iväg till dagis ungefär en halvtimme senare än planerat. Väl där hade det gått hur bra som helst och han hade lekt på precis som tidigare.

För mig här hemma var det lite andra bullar. Jag gick omkring med magont hela dagen kunde inte riktigt slappna av. Det var första gången jag var ifrån Jason så många timmar och morgonens olycka gjorde att jag var lite extra orolig även om jag visste att han hade det bra med pappa. Och de skulle ju såklart komma hem om det var något.

Lite vettigt fick jag gjort iallafall. Rensade garderoben och städade. Och var och simmade lite med min våtdräkt. Jag ska så här apropå ingenting delta i triathlon på fredag. Men denna gång blir det lagstafett med ett lag från gymmet, så jag ska bara simma. Blir säkert roligt även om jag inte är i min bästa simform (läs: har inte simtränat på 1,5 år).

Tillbaka till dagis. Imorgon ska vi vinka av Jason genast på morgonen och han ska vara där hela dagen själv. Åh, mitt mammahjärta värker. Men jag tror att det kommer att gå bra. Han har inte brytt sig nämnvärt om oss när vi varit med. Och jag ska försöka förvalta min lediga tid väl. Lär väl bli något gymbesök om inte annat.

Förhoppningsvis är detta tuffast för mig.

Njöt av sommarens sista suckar idag efter simningen.






måndag 22 augusti 2016

Det handlar om att vilja. Och våga.

Jag är inte särskilt liten och smidig, om nu någon fått för sig det. Jag är inte supervältränad. Jag är inte onaturligt stark. Jag har inte en massa dolda talanger. Jag har ganska dålig karaktär. Så när jag ser bilder och videoklipp i mitt flöde på instagram och facebook som visar snygga, starka männsikor som gör häftiga saker med sin kropp, så tänker jag, jaha kul för dig med det där kan inte jag! Ibland blir jag lite irriterad av att se sånt, ja rent avundsjuk (jag vet, jag kan sluta följa när som helst), men minst lika ofta blir jag åtminstone lite insprirerad. Och det där "jag kan inte" vänds sakta med säkert till "jag måste åtminstone försöka".

Det kan hända att jag under min tid med denna blogg skrivit saker som kan uppfattas som skrytsamma. Jag har skrivit om allt från dietresultat till triathlonlopp och svensk klassiker. Eller om ett personbästa i gymmet. Men vet ni, i min lilla värld är det så långt från skrytsamt man bara kan komma. Iallafall om man ser det ur mitt perspektiv. För sanningen är den att jag fortfarande blir extremt förvånad över mig själv när jag lyckats med något. Hej hej dålig självkänsla. Eller kanske det i detta fall handlar mera om dåligt självförtroende. Men hur som. Genast när jag tycker att jag lyckats med något eller åtminstone gjort något bra så viftar jag bort det med ett "ja men det är massvis med människor som klarar det här/har gjort det här". Och dessutom mycket bättre än jag gjorde det. Jag förminskar mig själv och min prestation helt enkelt.

Jag jobbar på detta. Jag ska bli bättre på att tro på mig själv. Och jag har äntligen tagit mig modet att söka hjälp för att hitta rätt redskap. Redskapen jag behöver i vardagen för att kunna stärka min självkänsla i allt jag gör.

Men än är jag inte riktigt där. Jag är fortfarande chockad när jag når ett mål jag har strävat mot. Och viftar bort det.

Men jag tänker inte vifta bort följande. Jag kan stå på huvudet nu. Och inte bara en liten stund. Och jag sk*ter i att en massa andra människor också kan det. JAG har inte kunnat det förr. Men nu kan jag. Och det är något jag har all anledning att vara stolt över.


söndag 21 augusti 2016

Var detta allt?

Jag kan inte förstå att vi är här redan. Hösten är här. Imorgon börjar dagisinskolningen och om en vecka börjar jag jobba. Ett och ett halvt år. Så länge har jag fått styra mina dagar och tider helt hur jag vill. Eller ja, rättare sagt så är det mest sonen som styrt, men ändå. Den verklighet som nu kommer emot har så länge känts så avlägsen att jag stundvis nästan trott att dessa dagar inte kommer att komma.

Jag tror att sonen är redo för det som komma skall. Åtminstone de dagar då vi är hemma bara vi två märker jag tydligt att han saknar stimulans. Jag känner att jag inte riktigt räcker till. Bäst är de dagar då vi träffar folk, och har mycket att göra. Men så är det ju inte alla dagar. Så därför tror jag faktiskt det kommer att vara riktigt nyttigt för honom att ha mera folk omkring sig några timmar om dagen. Och det blir inte så långa dagar nu i höst, och det känns bra. Conny kommer att föra honom på morgonen, eftersom jag börjar redan 7.30. Och så kommer jag att hämta honom vid 14.00 tiden, lagom till att han vaknar från dagsvilan. Så det blir egentligen bara några timmar på förmiddagen som vi ifrån varandra (om man räknar den stund han är vaken).

Men det skär ändå i mammahjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna vara där för honom när han slår sig, är trött och grinig eller annars bara behöver mig. Och han är faktiskt lite mammig av sig. Det blir väl kanske så när det bara är jag som varit hemma med honom. Men jag tror ändå att det är jag som kommer att ha svårast med denna omställning. Jag känner mig både nervös och förväntansfull. Och har lite magont. Ungefär som inför första skoldagen.

Samtidigt bävar jag för att börja jobba igen. Att prestera igen. Och hinna med allt annat på sidan om. En sambo som ska in på ryggoperation om tre veckor. Jasons storebror som behöver mycket stöd i skolan. Osv osv. Men jag vet. Det är ingen mening med att stressa upp sig i förväg. Det är bara att andas och ta en dag i taget.

Så det här var den här mammaledigheten. En ny höst väntar.

måndag 15 augusti 2016

Höst och husmorsknep

I flera dagar har sonen varit rejält hostig och snuvig. Det har märkts av framförallt på nätterna. Har använt nässpray men det har bara hjälpt en stund. Han har nästan varje natt vaknat till av en hostattack och inte kunnat somna om. Jag vet ju nog att rå lök hjälper men jag har inte riktigt tänkt att det faktiskt behövs denna gång. Så stor skillnad kan det väl inte göra? Dessutom har jag väl i ärlighetens namn förträngt hela rå lök fenomenet lite grann. Det luktar ju inte gott om vi säger så.

Nå inatt hostade sonen rejält vid 23 tiden när vi gick och sova. Så jag bestämde mig för det var dags för löken att träda in till undsättning. Och vilken skillnad! Lite rå lök i en skål under sängen och sonen sov som en bebis hela natten. Nu imorse när vi steg upp sov han lugnt och fint utan att störas det minsta av snor i näsan eller slem i lungorna. Underskatta aldrig de enklaste husmorsknep!

Nu är det höst förresten, om nån mot förmodan missat det. Igår fick jag sätta på både fleecejacka, mössa och yllesockor när sonen sov ute. Nå han sov iallafall bra när det var svalt och så finns det fördelar med att han lite förkyld också. Vildingen blir famnig. Igår när han vaknade satt han nästan 20 minuter i min famn och myste. Stilla! Helt otroligt.

Tillbaka till hösten. Jag var inte alls beredd på att sommaren skulle ta slut så här snabbt. Det har väckt en hel massa känslor och funderingar hos mig. Men mer om det i nästa inlägg. Igår njöt vi iallafall av sensommaren med bastubad i strandbastun och när jag, sambon och storebror skulle bada erbjöd sig farfar att vara barnvakt. Dom gick ut på promenad och kom hem med en gigantisk solros åt mig. Solrosor är så vackra! Hade velat ha dem på Jasons dop i fjol men hittade då inga. Måste komma ihåg att plantera dom nästa vår så jag får njuta ännu mer av dem.

Värmde mammahjärtat!
Famnmys med min inte så lilla bebis.

fredag 5 augusti 2016

Sommar 2014 vs. 2016

Sommaren 2014 var jag i bra form. När jag ser på bilder från den våren/sommaren kan jag inte annat än imponeras av mig själv. Vilken disciplin jag hade den våren, som jobbade fram mitt dittills bästa form. Och jag hade faktiskt ett mål för mig själv. Innan jag blir gravid vill jag för en gångs skull komma i riktigt fin form. Jag lyckades, även om jag där och då, självkritisk som jag är, inte ansåg att jag hade gjort det. Men som sagt, när jag ser tillbaka kan jag inte annat än vara stolt över mig själv för den jag var då.

Under hela graviditeten och sen Jason föddes har jag längtat tillbaka till den versionen av mig själv. Den som jag vet att jag har inom mig och kan locka fram med tillräckligt mycket hårt arbete och kontroll. Men det är bara det att jag inte jobbat tillräckligt hårt. Tydligen vara viljan att hitta tillbaka till denna form inte tillräckligt stark ändå. Eller så har inte tiden varit mogen för mig ännu. Ett år med ett helt nytt liv har satt sin prägel. Och jag menar inte att det är någon ursäkt, men fokuset har förskjutits bort från mig själv till viss del. Av helt naturliga orsaker.

Ändå har jag nött på. Det är inte som att jag legat på sofflocket och sett på min förändrade kropp och tänkt "jaha, det är så här det kommer att vara nu". Nej, jag har slitit på gymmet, pusslat med familjen för att få till dom där 30 åtråvärda minuterna med vikterna nästintill varje dag. Varierat min träning och vet ni vad. Jag tror faktiskt det gett resultat. Inte de resultat jag hoppats på men ändå resultat som jag inte alls skäms för. Nedan ser ni en jämförelsebild mellan sommaren 2016 och våren 2014. Och ja. Jag var betydligt smalare, mer deffad och helt enkelt mindre våren 2014. Men tammetusan om jag inte satt på mig en del massa sen dess. Och då menar jag inte bara fett utan även muskelmassa. Det är faktiskt så att jag den senaste tiden inte bara känt mig stor, utan även rätt så...bitig. Faktiskt. Så allt går inte bara båkåt. Jag får resultat sakta men säkert. Och det bästa av allt. Jag känner mig både stark och uthållig! Det är inte så illa!