"Ut och gonga"

Denna dag har verkligen känts evighetslång. Tänk vad en timme "extra" kan göra skillnad. Jag, likt de flesta småbarnsmammor, bävade lite grann för hur tidig väckning vi skulle få idag, Men det blev inte så farligt, nångång runt 7-snåret vintertid blev vi väckta av en härjig liten son.

Eftersom det typ blåste storm på Föglö (inatt trodde vi taket skulle flyga av) och storebror hade feber, så bestämde vi oss för tidig avfärd hemåt. Men vi hann ändå med en skön morgonpromenad, för vi hade ju plöstligt en timme extra då vi inte ställt om köksklockan ännu. För en gångs skull slapp vi all stress när vi skulle iväg, allt gick i maklig takt. Enda missen var att vi åkte precis när Jason skulle sova, så han somnade i bilen. Det gick ju bra, men han vaknade efter endast 45 min och hade tydligen sovit klart. Igår sov han tre timmar. Så det finns liksom noll förutsägbarhet med denna kille. Nå det gick bra ändå resten av dagen, men ibland märktes det av att han sovit för lite.

När vi kom till stan sa jag att jag tänkte att jag och Jason skulle gå ut lite senare, det var ju så fint väder. Sen frågade jag Jason vad man gör i parken? "Gongar" svarade han. Ja, med o. Han sa faktiskt sin första tydliga mening här om dagen, med ovanstående ord. "Ut och gonga". Gulle. Nå idag rusade han till dörren när han förstod vad som var i görningen. Så det var bara att klä på sig då och gå ut.

En stund i parken och sen bestämde jag mig för att vi skulle vara lite skogsmullar. Det finns så många fina skogsplättar här i stan. En av orsakerna till att jag älskar Mariehamn. Idag begav vi oss till kvarnberget. Jag har gått där mycket men aldrig varit och tittat på själva kvarnen. Jason skulle förstås leka i alla små vattenpölar så jag fick slita hem han sen så att han inte skulle bli helt nerkyld om händerna. Han är redan snorig så det räcker.



Nå nu har jag laddat batterierna. Avslutade dessutom med ett gymbesök ikväll, har blivit dåligt av den varan denna vecka. Endast tre pass har jag hunnit med. Men har haft lite halsont och som jag skrev tidigare, massor att göra. Så det blev som det blev.

Nu står november för dörren. Den utan tvekan värsta månaden på året. Men jag har tänkt försöka vända på den och göra något produktivt av den. Ska fila lite på planen ännu. Återkommer. 

Helvetesveckan.

Vi är på Föglö. Vårt paradis här på jorden. Tidigare ikväll satt jag med ett vinglas brevid mig, läste en bok jag köpt idag och gick för en liten stund in i min egna lilla bubbla. Trots att en satt spelade gitarr och sjöng, en övade på att göra "waterbottleflip" (don't ask me men det lät mycket iallfall) och en var väldigt tyst (alla småbarnsmammor vet att det är oroväckande). Men jag gav mig den stunden, stängde av. Det förtjänade jag, för jag hade just överlevt helvetesveckan.

Jag har flera gånger under de gågna dagarna trott att jag kommer att gå sönder inombords. Av stress. Av frustration. Storebror är hos och mängden skolarbete en 11-åring kan ha på en vecka kan vara totalt chockerande. Om barnet klarar av mycket själv är det väl ingen större grej, antar att det är anpassat efter vad det är tänkt att klara av i den åldern. Men när barnet behöver extremt mycket hjälp av föräldrarna och andra vuxna blir det så tungt. Till och med övermäktigt är en underdrift. Och att katten sen blir överkörd. Det var bara droppen.

Jason har varit helt upp och ner hemma den här veckan. Han har förstås märkt av att vi varit stressande och inte hunnit fokusera på honom som vanligt. Att sen försöka få en 11-åring att koncentera sig på skolarbete när en gnällig och skrikig lillebror springer omkring och bara vill vara med är en utmaning och som inte fanns med i mina vildaste fantasier. För så här är det. Conny gör det han kan, han hjälper till med läxor osv i viss mån, men det är ingen vits att sticka under stolen med att det är jag som drar det stora lasset. För det finns ingen annan som klarar av det, hos oss. Och jag bara tror och hoppas att det kommer att ge ringar på vattnet i framtiden. Att det kommer att ha varit värt det. Men det vet jag redan nu. För hur det än kommer att gå för Jasons storebror så kommer jag ha haft ett finger med i spelet, och det gör mig stolt. Och jag hoppas att de stunder då jag hjälpt och stöttat väger tygnre än de stunder jag varit trött, stressad och frusterad. Min terapeut sa att barn mår bra av en så kallad "dynamisk uppfostran". Och dynamisk kan man minst sagt kalla mig.

Men nu har vi kommit över på andra sidan. För den här gången. Fredagen är äntligen här, och en helg av bara familjemys väntar. Familj är en knepig grej. Att leva nära inpå varandra tar så otroligt mycket. Men ger ännu mer. Ensam är man stark men tillsammans ännu starkare.

Sen ser man det här och hjärtat bara smälter. Storebror övar engelska ord och lillebror tittar fascinerat på. Så här satt de åtminstone en halvtimme. Han må vara omotiverad i skolan och allmänt slarvig, men han är världens bästa storebror.

Vad är det morsan? Jag klättrar bara lite. Och nedan det första dagisfotot. Vårt lilla troll. Kärleken är obeskrivlig trots att vardagen är tung ibland.

In memoriam

Den var en höstdag för sju år sedan som din husse såg dig när han bara följde med en annan som skulle bli med katt. Du var lite bortglömd och du blev hans. Sen blev du vår.

Lycka är att få växa upp med djur. Det är en av de finaste erfarenheter vi kan ge vår son. Nu har vi förlorat vår extramamma. Vår världens finaste kisse. Vår Hildur.

Du bet mig i fötterna när Jason skrek som riktigt liten. Eftersom du kunde det här med att vara mamma tyckte du väl att jag inte riktigt skötte mig. Du lät honom hållas när han började krypa omkring och drog dig i pälsen. Och när han lyfte upp hela dig på heltokiga sätt. Du följde honom vart han än gick på Föglö, höll koll, vakade. Du var så försiktig och försynt. Men aldrig att du skulle gjort något tokigt. Du hade ett varmt hjärta och du trivdes hos oss. Du var världens mest tillgivna katt. Sov vid husses ansikte nästan varje natt.

Frasen "en överkörd katt" är så vanlig att man knappt reagerar när man ser den eller hör den. Men när det är ens egna katt går hjärtat sönder. En katt är inte bara en katt. Det är en familjemedlem. Och när det finns barn som saknar blir tomrummet efter tassarna ännu större.

Tack för åren vi fick med dig. Och hemsök gärna gubben som körde för snabbt och inte ens stannade.

I helgen ska du få begravas där du trivdes bäst.

Vad en söndag är gjord av

Idag har jag återhämtat mig. Jag var faktiskt på vift en sväng igår. Personalfest med gymmet stod på agendan. Och det var väldigt roligt. Bowling, följt av häng på relaxavdelningen på Mariebad. Där fick vi även till dopp i havet (gånger 3 för min del), rutschkanetävling och simlektion. Men det blev tidig avslutning för mig. Har inte riktigt vanan inne att festa kunde jag konstatera. Och suddiga mobilbilder är det enda jag har att bjuda på från kvällen.

Tack vare att jag var hemma så tidigt så har det inte varit så farligt tungt idag. Men lite segt ändå. Mest har vi hängt hemma och myst med vårt lilla troll. Han är så rolig just nu. Jag skrev för ett tag sedan att han verkade vara i någon utvecklingsfas. Och när jag läste på stod det att fasen skulle utmynna i att han började prata mera. Och mycket rikigt. Bara den senaste veckan har han utökat ordförrådet massor. "Skinka", "gurka", "dricka", "sitta", "mommo", "försiktigt" är ord som bara ploppat upp. Och hela tiden kommer det mera. För han imiterar nästan allt man säger. Så kul att det lossat. Vår lilla pojke håller på bli stor på riktigt.

När det blev middagstid slängde vi våra kloka huvuden ihop jag och sambon och gjorde hemlagad pizza. Eller jag bestämde hur vi skulle ha det och Conny förverkligade det. Typ. Teamwork när det är som bäst. Sjukt gott blev det iallafall. En helt basic pizzabotten, min goda tomatsås med lite sting i och som fylling: medwurst, rökt skinka, vanlig ost och mozzarella. Hemmagjort är bäst. Så är det bara.

Förresten, jag var bara tvungen att hämta "citronklänningen" i fredags. Kunde själv inte släppa den ur tankarna och så fick jag dessutom så många fina kommentarer om den så det var inte svårt att ta beslutet. Självklart skulle den bo i min garaderob. Och eftersom premiären i den igårkväll blev så kort (mestadels sprang jag ju omkring i bikini) så ser jag framemot att ha den många många gånger ännu.

Att se sig själv med helt nya ögon

**Inlägget är ett samarbete med Dress Like Marie**

När har du senast blivit stylad och känt dig som en prinsessa? Jag var med om det idag. Och jag kan säga att det är evigheter sedan jag känt mig så glad, så ompysslad, så snygg och så bekväm i min egen kropp som jag kände mig idag. Hela kvällen har jag gått omkring med ett leende på läpparna, för vad några energiknippen till kvinnor gjorde under en timme denna eftermiddag.

Min kompis och kollega från gymmet, Lisa, frågade mig nyligen om jag var intresserad av ett samarbete med dem. Hon jobbar på företaget Dress Like Marie, som hennes mamma (Marie, därav namnet) startat. Och eftersom jag tycker att det de gör är så fantastiskt och bra, var jag inte sen att tacka ja.

Den fräcka och underbara citronklänningen.

Och idag hade jag alltså äran att bli ompysslad och uppfixad av både Lisa och Marie och några andra färgstarka kvinnor som ska öppna butik i Närpes. Jag kan inte förstå att jag inte kommit mig iväg till butiken här i Mariehamn tidigare. Efter idag lär det garanterat bli fler besök.

Genast jag steg in genom dörren kände jag mig välkommen på ett helt annat sätt än när jag stiger in i någon annan butik. Lisa och Marie hälsade med kramar och komplimanger, och den positiva energi som omger dessa kvinnor går att ta på. Det lyser ur ögonen och syns att de verkligen älskar det de gör. Marie var först ut med att välja en outfit åt mig. Målet var att hitta något jag aldrig skulle ta på mig annars. Och hon lyckades verkligen.

Jag ser lite obekväm ut här ännu, och själva outfiten var verkligen främmande för mig. Men jag gillade färgen, och alla sa att den passade mig bra. Och älskar skarfen. Och skorna! Jag blev kär i skorna på en gång. Och de fick följa med mig hem, jag kunde inte slita mig från dem. Tänk att de skor jag letat efter i flera år fanns just här, bara ett stenkast ifrån mig.

Lisa och jag,

Nästa outfit stod Lisa för. Och hon valde en kombination som kändes mer bekväm för mig. Den satt som en smäck. Och denna magiska tunika (som Lisa valt att kalla den) fick följa med mig hem den också. Jag måste erkänna att jag tog det säkra kortet när jag valde plagg till mig prickiga påse som kom med mig hem. Men jag kan lova att damerna idag öppnade upp mina ögon för nya kombinationer och kläder jag aldrig trott jag skulle bära.

 

Outfiten ovanför var jag mycket skeptisk till när jag fick den i min hand. Men föga förvånande, även den satt som en smäck. Dessa kvinnor kan verkligen sin sak. Och vad det kändes uppiggande med färg så här när jag själv känner mig höstgrå och blek. Det var en av kvinnorna från Närpes som valde denna outfit, så även ni uppe i Österbotten kan känna att ni är i trygga händer om ni går in i en Dress Like Marie butik. Samma sak gäller outfiten nedanför, även den är utvald med hjälp av österbottninska superkrafter. Och den beiga tunikan bara älskar jag, så skön och mjuk. Vill du själv klicka hem den åt dig, eller något annat, kan du gå in här. Detta var en av mina favorit-outfits. Perfekt för årstiden och halsduken och halsbanden var bara top notch. Jeansleggingsen, som dessutom är på kampanj just nu, fick följa med hem även de. Kommer aldrig ta dem av mig.

Lisa var framme igen och valde en stilren och snygg outfit åt mig. Och jag kände mig så fin, igen en gång. Dress Like Marie står för kvinnlighet, självförtroende och glädje, och man skulle inte kunna beskriva dem bättre. Allt detta kände jag i överflöd denna eftermiddag. Man blir verkligen stärkt av ett besök i deras butik. Och jag kan garantera att du blir det oberonde kroppsform och storlek. Det är det nya lyckopillret. Har du en dålig dag. Besök en Dress Like Marie- butik!

Jag är så glad att Lisa frågade om jag ville om jag ville samarbeta med dem. Ska jag göra ett bloggsamarbete med någon ska det kännas äkta och ärligt. Och jag kan stå för det jag skriver till hundra procent. Jag kände det redan innan, men efter dagens besök är jag övertygad. Vi kvinnor ska kännas oss vackra och självsäkra, oberoende form och storlek. Och det vet Lisa och Marie och alla andra som jobbar inom företaget. Inte nog med det, de brinner för det. Brinner för att just Du ska få känna dig som en prinsessa när du stiger in genom dörren. Och när du går ut går du med huvudet högt och självsäkra steg. Det kan jag lova dig. Det måste vara magi de sysslar med. Vill du läsa mer om Marie kan du kika på denna artikel som handlar om hur allting började. Är så glad att äntligen få träffa Lisas mamma. Nu vet jag var hon fått sin energi och glöd ifrån.

Finalen bestod av att Marie kom med den så kallade "citronklänningen". Den som jag har på mig på första bilden. Jag var minst sagt skeptiskt. Men det hände något när jag hade den på mig. Jag såg mig själv med helt nya ögon, och nu kan jag inte slita blicken från bilden då jag har den på mig. Ser ni hur glad jag ser ut. Det har jag Lisa och Marie att tacka för. De tog fram något jag inte visste att jag hade i mig. Bli inte förvånade om jag dyker upp någon dag och hämtar citronklänningen!

Balsam för kropp och knopp

Nu är jag där igen. Jag har så mycket att säga. Flera ämnen som ligger och gror någonstans där innanför pannbenet. Eller var den kreativa delen av hjärnan nu sitter, kommer inte ihåg. Men förutom den klassiska tidsbristen har jag lite annat på gång nu som upptar mitt fokus, och jag kan inte riktigt koncentrera mig på att skriva allt det jag skulle vilja skriva. Mer om vad som upptar mitt fokus avslöjar jag en annan gång. Kanske.

I helgen kom vi oss iallafall ut till vårt paradis. En och en halv månad sedan sist. Och visst var det skönt för både kropp och själ att vistas i den omgivningen igen. Sen kanske det inte alltid blir som man tänkt sig. Familjeförhållanden kan vara knepiga ibland, och när fem personer (fammo var också med) vistas i 45 kvadratmeter ett dygn är det inte givet att alla kommer överens hela tiden. En grinig 1,5 åring, en trotsig 11-åring, och två av de vuxna som ibland strider lika mycket som de kommer överens. Men älskar ändå. Det är ju huvudsaken. Och det mesta blåser över lika snabbt som det blossade upp.

Vad gör man då på hösten i ett sommarparadis? Jo, vi gick promenader och hälsade på hästarna. Matade dem med morötter och fallna äpplen. Räfsade lite. Spanade på örn och ormvråk. Fiskade lite (11-åringen), firade samma blivande 11-åring och åt god mat. Men mest av allt underhöll vi 1,5-åringen. För honom är det inga problem i att underhålla fyra personer. Oftast känns det som att man ändå är minst en person för lite. Det är sådan ålder nu. Bara att gilla läget.

Jag är egentligen ingen hästtjej. Men jag älskar dessa ståtliga djur. Och just dessa hästar har verkligen blivit våra vänner. Varje gång vi kommer till stugan vevar vi ner rutan och ropar"hej hej heppona!", och när vi åker är det "hejdå, heppona!". Och varje promenad vi går hälsar vi och pratar med dem. Sorgen var stor i somras när svartvita Pingu flyttade till Sverige. Vi har följt honom sen han föddes. Men sen fick vi höra att han har ett eget solarium, så det går iallafall ingen nöd på honom.

Denna gång fick Jason för första gången ge äpple åt hästarna. Och så här lycklig var han efteråt. Han tyckte även att det var extremt roligt när hästarna fick morot av mamma.

Bröderna nedan alltså. Behöver jag säga att vår 1 km långa morgonpromenad tog cirka en timme. Nä, gissade väl det. Om ni undrar vad det är som sticker upp i Kaspians famn så är det en tass. Jepp, vår katt får man bära hur man vill.

Ett vattendjur

Igår ignorerade jag min planerade städning och så stack vi hela familjen, plus Kaspians kompis, till Mariebad. Det var det bästa vi gjort denna vecka.

Jag var och simmade med sonen i lördags också, men då höll vi oss i babypoolen, eftersom jag trodde att det var varmare där än i äventyrspoolen. Men det var det inte kunde vi konstatera igår. Äventyrspoolen och babypoolen är lika varma (kalla?).

Herregud vad vår lilla pojke älskar att vara i vattnet. Han bara tjöt av glädje när han kom i stora polen och fick simma. Älskade unge! Plaskade och simmade som en tok. Och svalde några liter vatten på köpet men det är sånt man får ta. Han har inte simmat ordentligt sen vi slutade på babysim i juni, men efter gårkvällens visit ska vi definitivt göra detta till en ny vana. Minst en gång varanann vecka ska vi iväg och simma har vi bestämt. Och vad smidigt kvällen gick sen. Sonen hade inte ens tid att vara grinig. Middag sen iväg och simma och när vi kom hem var det bara att ge gröt och i säng.

Ja, ett riktigt vattendjur är han där sonen vår. Och vad jag är glad för det, mammas pojke. Och pappas också. Vattendjursgenerna kom från två håll. Och han är inte det minsta rädd! Fast han ofrivilligt for under vattnet en massa gånger igår, bara hostade lite när han svalt för mycket vatten. Sen var det bra med det.

På tal om att mammas eller pappas pojke. Vem tycker ni att han liknar egentligen?
Jag får höra, han är SÅ pappas pojke. Nästan lika mycket för jag höra att "oj vad han är lik dig". Och rätt ofta får jag också höra "han är sån härlig mix av er båda". Vilket han är förstås.

Okej, jag vet redan vad ni kommer att svara baserat på dessa bilder. (Men svara gärna ändå). Ursäkta bildkvaliteten. Badhus och systemkameror går inte rikigt ihop, så den fick bli hemma denna gång.

En bra dag på det enklaste sätt

Hur vet man att man haft en bra dag? Jo, när sonen inte gråter när jag lämnar honom på dagis. När jag är på oerhört gott humör när jag sitter i bilen på väg till jobbet, lyssnar på spotify (bilradion är sönder) och sipprar i mig mitt medtagna kaffe. När jag märker att jag orkar bra trots att natten var av det sämre slaget. När mommo tar sonen till parken en liten stund och jag hinner städa. När jag hinner med både matlagning och disk utan problem för att sonen är så nöjd att ha sin storebror omkring sig. När små motgånger under dagen inte gör så mycket. När sonen är minimalt grinig och dessutom äter bra utan att slänga allt omkring sig (läs: slänger till hunden). När Signe (samma hund) vill vara så nära nära Jason att hon kryper efter honom vart än han flyttar sig på soffan. När pappa nattar första gången sen operationen och det går bra. När jag känner att jag orkar och vill träna fast klockan närmar sig 20.30. När kärleken kramar om mig. När klockan är över 22 och jag ändå orkar ett skriva ett blogginlägg.

Då har det varit en bra dag. Svårare än så behöver det inte vara.

Övar mig

Så här ett halvår efter att jag bestämde mig för att återigen bli mer aktiv med bloggen så känner jag att saker och ting börjar "lossa". Jag har fortfarande lite svårt att få till inlägg så ofta som jag skulle vilja, men med tanke på omständigheterna (jag som sköter nästan allt här hemma för tillfället, jobb, en 1-åring i fokus och träning) så är jag nöjd om jag får nerplitat två till tre inlägg i veckan. Men jag känner ändå att jag har fått in den rytmen, och jag lär mig mer och mer om att blogga hela tiden. Det här är mitt kreativa forum, min egentid och mitt område där jag får utmana mig lite grann och öva mig på sådant jag inte kan. Som att fota till exempel.

Hittills har det varit mest mobilbilder som figurerat här på bloggen. Bara någon gång ibland har jag använt mig av sambons bilder. Han är vad man skulle kunna kalla en väldigt proffsig amatörfotograf. Fast egentligen är han inte ens amatör eftersom han jobbat som fotograf en gång i tiden. Men hur som, han kan det där med att fota om vi säger så. Och han har ju förstås en värsting kamerautrustning. Och han har även det som är ännu viktigare än all utrustning i världen. han har ögat för vad och hur man ska fota. Det som jag helt saknar. Men men, inte ska jag kasta in handduken för det.

Jag vill gärna ha lite "proffsigare" bilder på min blogg, eller ska vi helt enkelt säga bättre bilder. Jag tycker det hör till på något vis om man vill vara en mer seriös bloggare. Och i samband med att sambon nyligen uppdaterade sin kamera, så får jag låna hans gamla. En nikon D7000 för er som kan sådant. Så det är ingen slit och släng kamera det heller.

Så nu ska jag öva mig på att fotografera. Idag blev det ett besök till parken med kameran i högsta hugg. Jason matchade hösten i sin ärvda nästintill-retro halare. Det där med att redigera bilder kan jag inte ännu alls, så än så länge får ni ta dem precis som de är.

(Förresten, i rättvisans namn bör nämnas att jag inte alls sköter hela hushållet nu som jag skrev i första stycket, sambon har gjort riktigt mycket denna vecka. Kom jag på i efterhand. Det är bara för att jag fortfarande sköter Jason själv som det känns som att jag har händerna fulla hela tiden. Slut på lång parentes).

Hjärtskärande vardag

Det kanske inte är så smart av mig ur bloggsynvinkel att leverera tystnad i flera dagar efter att jag skrivit mitt hittills mest lästa inlägg. Ber om ursäkt för det. Men ibland går det bara inte. Har denna vecka tagit fram datorn tidigast efter 22 på kvällarna, om jag överhuvudtaget orkat öppna den. Och då fungerar inte min hjärna tillräckligt väl för att formulera vettiga meningar. Och att ha fram telefonen med min 1-åring är nästintill omöjligt. Han blir rabiat om han inte får titta på något program på den (jag känner hur uppfostringspoängen bara rasslar in här), så det är bäst att hålla telefonen ur synfält. För jag orkar bara inte höra på hans vrålgråt flera gånger per dag. Och jag tänker inte ge med mig varje gång heller (lite hård kan jag vara, men det har sitt pris).

Vi har någon period på gång just nu verkar det som. Det har varit mycket gnäll, mycket separationsångest, mycket bara-mamma och även lite oroligt på nätterna. Enligt min app som jag blev så mobbad för (av sambon) så stämmer det att det är någon utvecklingsfas nu. Inte för att jag tittar så mycket på den mera men ändå. Ja, jag hoppas det går om snart iallafall, för jag har åkt med en klump i magen och tårar i ögonen varje dag från dagis den här veckan. När det varit värst har Jason blivit ledsen redan i bilen på väg till dagis. Och jag har lämnat den gråtade sonen varje morgon. Men, det går om på några sekunder. Jag hinner knappt ut så är han lugn igen. Och sen går det jättebra hela dagen. Men det är klart att det är jobbigt ändå. Mitt mammahjärta klarar inte av så många fler morgnar som dessa, så jag hoppas verkligen det blir bättre snart. Men han har helt enkelt kommit på att det här med dagis inte bara var en rolig grej, det är hans vardag.

Lite positivt denna vecka är att jag äntligen blivit frisk och kommit igång med träningen igen. Och efter mitt inlägg i söndags tänker jag att jag genomför varje träningspass för att jag tycker om min kropp, och vill göra den starkare. Jag försöker så långt som möjligt undvika den tanken "jag måste träna för jag håller på att tappa greppet om mig själv helt, jag är helt värdelös och i så dålig form". Den tanken brukar dyka upp alltid nu som då. Men nu ska jag göra allt jag kan för att hålla den borta. Mental träning. Så mycket svårare än man tror. Så mycket viktigare än man tror.

Idag blev ingen träning. Däremot ett blåsigt besök till lilla holmen för att aktivera en gnällig son. Vi hade roligt men den isande höstvinden som gjorde näsor och kinder röda fick oss ganska snabbt att cykla hemåt igen. Sen lagade vi mat och sonen åt som en häst. Hungrig blir man av frisk luft, och gnälligheten var som bortblåst. Vad är nu bättre än det.

Tack

Jag vill bara skriva ett tack till alla som gillade och kommenterade mitt inlägg igår. Er feedback värmer verkligen!

Sen kan jag känna mig lite sorgsen över det faktum att det var så väldigt många som kände igen sig. Kände igen sig i vikthets, destruktiva tankar, jakt på bekräftelse och till om med i självhat. Ska det verkligen behöva vara så? Jag tror vi alla vet svaret på varför det så lätt blir så. En föreställning om hur kroppen ska se ut, hur livet ska se ut. En önskan om att passa in i mallen. Istället för att skapa oss en egen mall. Som just Du passar in i, för att den är formad just för dig, av dig.

Det är inte lätt. Jag om någon vet det. Men för mig har det funnits en liten räddning trots att så mycket blivit fel i mitt sätt att se på mig själv. Den räddningen stavas vänner.

Jag har några guldkorn (förutom min kära sambo) i mitt liv som i många år funnits där, fast dom inte finns vid min sida rent fysiskt. Och vi må ha haft våra duster, och vi lever skilda liv långt från varandra. Kontakten är inte alltid vad den borde vara. Men en sak är säker. Dom skulle inte kunna bry sig mindre om hur jag ser ut. Och så har det alltid varit.

När jag kämpat mot ett mål kanske de har sagt att jag är duktig, eller att jag kämpar bra. Men aldrig, inte ens i misstag, skulle en kommentar som "vad du är snygg NU", slinka över deras läppar efter att jag gått ner i vikt. Och ibland kan jag ha saknat peppen som uteblivit, men nu inser jag attt det är just de uteblivna komplimangerna som gör att jag kan lita på dem. Att de finns där för mig och accepterar mig, i alla väder.

Jag hoppas att alla ni som kommenterade igår, och alla andra också, har åtminstone en sådan person i era liv. Någon som du vet att verkligen tycker om dig, precis som du är. Någon som du vet tycker att du är speciell och som uppskattar dig. Hela dig, både det bra och det dåliga.

Och en sak till om komplimanger som jag inte fick med i mitt inlägg igår. I ärlighetens namn så har jag säkert fått lika mycket komplimanger oberoende av hur jag har sett ut. Men det är min snedvridna kroppsbild som gjort att jag inte kan ta till mig komplimanger när jag inte ser ut som jag "borde". Så jag vill inte lägga över ansvaret på min omgivning, det är mest min hjärna som spökat. Men jag håller fast vid det jag skrev igår. Att vi alla har ett ansvar att ta bort fokus från det ytliga, och se människan bakom skalet.

Tack och lov har jag på senare tid blivit bättre på att ta komplimanger på rätt sätt. Ta dom till mig och låta dem lyfta mig. Det fungerar inte alltid, men mer ofta än sällan.

Gonatt. Ta hand om dig!

En kväll i Vasa för många många år sedan. Tätt sammansvetsade redan då.

Sluta bekräfta mig! (för min kropp)

Jag hoppas jag har fångat din uppmärksamhet, för jag har något viktigt att säga. De senaste kvällarna när jag har försökt somna har min hjärna arbetat på högvarv och jag känner att detta är något jag bara måste skriva om.

Jag har kommit fram till min första viktiga insikt i min resa mot att stärka mig själv inifrån. Och det är något så självklart att det nästan är löjligt. Jag måste lära mig att älska mig själv.

Detta är inget nytt i och för sig. Jag kom fram till den här insikten redan för månader sedan. Att så som jag behandlat och sett på mig själv hittills inte är hållbart. Men då handlade det mera om en känsla, det är först nu jag börjar se det riktigt klart. Jag inser vad jag baserat mitt självförtoende och självkänsla på ända sedan jag visste vad ordet "normalviktig" innebar. Det är den bekräftelse och de komplimanger jag fått från personer i min omgivning, varje gång jag lyckats med en viktresa eller "kommit i form".

Det började redan när jag var 15 år. Då jag för första gången kom ner i en kroppsstorlek som både jag och omgivningen ansåg var "normal". Och den bekräftelse jag fick då var så tydlig. Nu var jag bra, nu dög jag, så här skulle det se ut. Oj, om jag bara visste hur det skulle förstöra mig i många många år framöver.

Sen har mönstret upprepats många gånger om. Varje gång jag haft lite mera hull på kroppen har mitt liv känts besvärligt, motgångarna har hopat sig och jag har mått väldigt dåligt. Sen när jag gått ner igen har det mesta känts på topp. Jag har varit lycklig, nöjd och tillfreds. Och det som gjort mig mest tillfreds har varit bekräftelsen jag fått från min omgivning. Åh, denna ljuva bekräftelse, så åtråvärd och njutningsfull. Och speciellt när man kämpat mot ett mål och nått dit, och så får man höra hur snygg man är, hur bra man ser ut, hur bra man lyckats och så vidare.

Jag säger inte att komplimanger är av ondo. Och ingen menar något illa med en komplimang. Men man ska vara j*vligt stark i sig själv för att inte ta komplimangar på fel sätt. Har man lite snedvriden kroppsuppfattning kan det lätt bli så fel. Jag menar också väl när jag ger någon en komplimang, jag vill verkligen lyfta personen. Men jag tror att vi bör tänka efter lite mer gällande vad vi säger till folk. Istället för att för att säga "oj, vad snygg du är" eller "vilken fin form du är i" kanske vi kan säga saker som "vad du ser stark ut" eller "du ser ut att må bra". Jag tror det är väldigt viktigt att vi försöker lyfta varandra på rätt sätt. Ta bort fokus från det ytliga. Vi blir ändå överrösta med inttryck från media och omvärlden om hur vi "bör se ut".

Varför har detta blivit ett problem för mig just nu? Ja, det har väl alltid varit ett problem. Men i flera år innan jag ens visste om jag någonsin skulle bli gravid, så var jag rädd för att det skulle bli precis som det blev. Självuppfyllande profetia kallas visst det. Jag var så rädd att jag skulle gå upp massor i vikt och inte kunna komma ner tillbaka. Jag har under drygt ett års tid nu mått så dåligt över det faktum att jag inte är i den form jag vill vara att det har gått ut över allt och alla omkring mig. Så får det inte vara. Och jag känner ett ansvar inför min son. Jag vill må bra i mig själv för att även han ska få en sund självbild.

Jag har tidigare inte vågat tycka om mig själv när jag inte ser ut så som jag vill. För jag har varit rädd att jag då ska bli bekväm och inte orka kämpa mot den målbild jag har i mitt huvud. Så istället har jag byggt upp en avsky mot en den lite större versionen av mig själv. Varje gång jag "kommit iform" så har jag sett ner på den jag varit tidigare. Tänkt väldigt fula saker om den versionen av mig själv. Ni kan ju ana hur jag känner mig när jag ramlar ner i gropen igen. När siffrorna på vågen sakta men säkert klättrar uppåt och hur byxorna "plötsligt" inte går på igen. Självhat är ett väldigt starkt ord, men jag kommer inte på något bättre som beskriver det jag känt.

Det håller inte. Jag kan inte fortsätta så. Jag vill ta den åttaåriga flickan i min famn som fick höra att tjocka människor har svettiga händer då den söta pojken inte ville hålla hennes hand i ringen. Jag vill krama om den 13-åriga flickan som gick ut sexan med en otymplig kroppshydda och blev hånad för det av sin styvfar. Jag vill möta den 20-åriga kvinnan, hon som sökte bekräftelse på så många dåliga sätt. Hon som glömde vem hon egentligen var och försvann i en dimma. Jag vill se henne i ögoenen och säga sluta, du är bra som du är. Och framför allt vill jag se mig själv i spegel, just nu, just idag, och känna att jag är bra. Inte perfekt men alldeles tillräckligt bra.

Jag har inte gett upp min målbild. Men jag kan inte göra som jag har gjort tidigare. Av avsky mot min kropp. Nästa gång ska det ske genom kärlek till min kropp. Och det ska ske utan jakt på bekräftelse. Jag har massor att jobba med, och jag har bara börjat.

Helt naturlig precis som jag är. Svettig efter bad och bastu och tillsammans
med han som jag äntligen förstått att älskar mig precis som jag är.
Nu ska jag förstå samma själv.

Jag ska lära mig tycka om mig själv. I alla former. Jag vet inte ännu hur jag ska komma dit. Men jag vet vart jag är på väg.