Nu är jag tillbaka!

"Det är lika bra att berömma sig själv ifall inte någon annan gör det!". Det sa jag just åt sambon här i soffan och han tyckte det var dagens sanning. Och det tänker jag göra nu. Berömma mig själv. För jag är så otroligt nöjd med min prestation igår.

Nej jag var inte ens nära eliten. Jag kom på 25:e plats av alla 37 mastersdamer. Men att jag tog modet till mig, anmälde mig, tränade i den mån jag hann och tog mig i mål på en tid som slog alla mina förhoppningar. Det är jag löjligt stolt över. Och förutom det, jag körde mitt eget race, och tog mig igenom utan att vara nära väggen och jag njöt faktiskt av vägen till mål. Jag var mestadels lugn som en filbunke när startskottet väl tonat ut.

1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning. I mål kom jag på 3.03. Simningen gick aningens sämre än jag hade förväntat mig. Simmade på 32 min och jag trodde jag skulle klara det på 30 min. Det kändes nästan som jag var längst bak för det var så stort gäng framför mig och så några bakom mig. Men när jag väl kom till cykelbytet och såg att ingen i "mitt gäng" (mina systrar och min ena systers två kompisar) hade kommit upp ur vattnet ännu så lugnade jag ner mig, för då insåg jag att simningen hade gått rätt så bra ändå. Cyklade gjorde jag på 1.24 min och där slog jag mina förväntningar, trodde inte jag skulle klara det under 1.30. Och löpningen sen. Jag tvingade mig att inte gå ut för hårt, 10 km löpning är ändå ganska långt, och jag ville inte möta väggen. Så det kändes som att jag lunkade mig igenom hela momentet, men sist och slutligen landade tiden jag på 1.02. Något jag aldrig trott jag skulle klara av eftersom löpning är min svaga länk och den har varit seg i sommar. Men nu hade jag faktiskt samma tid på 10 km som jag hade på sjöjunfruloppet i maj. Så ja, jag är mer än nöjd.

Det är så skönt att ha detta gjort, och att jag visade mig själv att jag kan fast jag trodde att jag var i så dålig form. Jag visste i och för sig att jag hade det inom mig, men en tid under 3.10 hade jag inte vågat hoppas på.

Mental styrka, oj vad det är bra att träna den! Utmaningar som detta stärker verkligen psyket. Nu känner jag mig mer nöjd med mig själv än jag gjort på flera månader. Kanske t.o.m år. Med andra ord, I´m back!

Tre systrar innan start....

...och någon timme efter målgång.

Det är nu.

Så ofattbart långt tid har gått sedan jag lät fingrarna möta tangenterna på detta sätt. Jag har inte haft något att säga. Men ändå massor. Jag kände någonstans att jag blottade mig alltför mycket och behövde hålla tillbaka med en tystnad. Eller så var det bara inspirationen som aldrig infann sig. Men samtidigt har jag saknat att låta ord få flöda på det sätt de gör när jag skriver i bloggen. Mina luddiga tankar får bli svart text på ett vitt underlag och efteråt känns det oftast riktigt bra. Den känslan har jag saknat.

Jag lever i ett semesterparadis just nu. Och jag kan för mitt liv inte förstå att tre av mina fyra semesterveckor snart har seglat förbi. Det känns så otroligt ledsamt att tiden rusar iväg så snabbt, samtidigt som det känns som att sommaren inte har hittat hem ännu. Var detta allt du hade att komma med i år, finska sommaren? Men visst finns det stunder nu som då som jag verkligen njuter av. Och jag kommer alltför ofta på mig själv att jag borde njuta mer. För även om en dag känns värdelös när jag inte får något gjort och bara ligger och slöar på soffan och läser en bok, så är det ju precis det som är charmen. Jag Kan göra det här, för jag har semester och det är helt okej att slöa bort en dag på ingenting.

Men helt stilla står det aldrig i vårt semesterparadis. Vi (mestadels sambon) håller på målar fönster vilket visade sig vara ett större projekt än vi hade tänkt oss. Och dessutom har jag tagit modet till mig och anmält mig till triathlon i augusti. Denna gång olymisk distans (1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning). Tidigare har jag endast kört sprint distans (hälften av ovan nämnda sträckor), så det känns som en rejäl utmaning jag har framför mig. Och även om mitt mål är att endast ta mig igenom (ett litet tidsmål finns det väl i bakgrunden), så är jag så otroligt stolt att jag tog tag i detta. För även om jag bara gjort två triathlon så känns denna sport verkligen som "min" sport. Och nu är det dags för comeback! Jag har insett något under våren som gått. Jag måste inte se ut på något visst sätt, så länge jag klarar av de utmaningar jag tar mig an. Det är klart att jag skulle ha lättare att springa osv med ett lättare kroppshydda, men jag är löjligt stolt över mig själv för varje utmaning jag tar mig an och klarar av. Och det är det som är prio ett. Att jag kan göra det jag vill, inte vad vågen spottar fram för siffror.

Så på grund av min kommande utmaning var jag igår och införskaffade en riktig simvåtdräkt. Något jag inte ägt tidigare, så det var minsann på tiden. Idag var jag ut på en liten kort runda i stormen, och hittills är jag mer än nöjd. Nu har jag cykel, våtdräkt och löpskorna här i mitt semesterparadis. Så det blir inte att ligga på latsidan direkt. Och det känns så roligt!

Små sköna ting

Jag andas och insuper allt omkring just nu. Det är så grönt och skönt att jag nästan får ångest. Men bara nästan. Det gick så snabbt, plötsligt var det grönt omkring oss och man måste bara njuta. Njuta, njuta och njuta. Är rädd för att jag inte njuter tillräckligt. Samtidigt mår jag så bra just nu och tänker att livet inte kan vara bättre än så här. Skulle vi gå tre månader tillbaka i tiden skulle jag säkert tänka/säga: "ja livet är ok, men det skulle vara bättre om jag vägde 10 kg mindre och hade mer väldefinierade muskler"! Idag är jag någon annanstans. Jag bryr mig fortfarande om min hälsa och min kropp, men jag har släppt all press på mig själv och det gör mig så otroligt gott.

Jag sitter och tittar ut på den ljuva majkvällen och knappt tro att jag är så här lyckligt lottad. Jag har haft tid för reflektion idag. Jag har spelat in en videohälsning till en av mina allra käraste vänner och förklarat vad som gör just henne så fantastisk. Detta för att det ordnas en fruhippa idag som jag tyvärr inte kunde delta i, men jag ville ändå göra min allra yttersta för att delta så gott jag kunde. Denna videoinspelning där jag lyfte fram hennes fina egenskaper gjorde henne rörd och gjorde mig i sin tur så varm i hjärtat. Att sprida kärlek gör verkligen ringar på vattnet! Och dessutom har jag spenderat kvällen men nyfunna vänner. Vi har ätit gott och badat bastu och alla i bägge familjer verkar ha njutit och mått gott. Lycka är att hitta människor som man klickar med och som är lika prestigelösa som en själv. Och att se fyra barn i åldern 2-11 skratta och må bra får vilken förälder som helst att känna sig tillfreds.

Just idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har runt mig. Min familj, mina vänner som lyser lika starka år efter år fast vi träffas alltför sällan. Mina nyfunna vänner och också mina kollegor som jag spenderar en stor del av min tid med. Framförallt min närmaste kollega som lyfter varje arbetsdag till en ny nivå. Bättre tur kunde jag inte ha haft än att jag får jobba med just henne!

Jag tycker vi bestämmer att den 25.5 från och med nu är vänskapens dag. För så känner jag. Om du känner dig träffad som en vän eller bekant till mig så vill jag bara säga TACK! För just Du formar mig till den jag är, varje dag.

Detta fantastiska gäng alltså. <3 Och alla andra fina människor som finns i mitt liv.

Rastade röda raketen

Förra lördagen var jag och sprang sjöjungfruloppet. Jag hade en liten idé om att jag skulle springa så pass mycket i vår att jag skulle klara av att springa 10 km under timmen. Men med tanke på mitt nolläge till utgångspunkt så var jag rätt så nöjd med att komma in på 1.02. Mest glad är jag över att löpningen funkar igen, att jag kan springa så pass långt i rätt så snabbt tempo (för mig) utan att jag får ont i magen/bäckenbotten efteråt. Det är en stor vinst i sig!

Nu när jag kommit igång så bra med löpningen vill jag naturligtvis upprätthålla den, men det känns segt att springa utan mål. Och först tänkte jag att jag skulle springa ett längre lopp i sensommar/höst. Men...det var faktiskt inte sååå roligt att springa det här loppet, så känner mig inte så taggad att träna inför ett längre lopp. Så jag började spåna vidare på alternativa mål.

Då kommer vi osökt in på min röda raket (racern) som jag äntligen fick servad i veckan. Jag har använt den en gång sen jag fick tillbaka den av min syster i höstas, och jag tyckte verkligen att den behövde på komma ut och stäcka på sig igen. Så ikväll var jag ut och rastade röda raketen. En liten premiärtur på 15 km till natursköna Järsö och tillbaka. I kvällssolen. Och det var ju SÅ roligt! Vilken härlig känsla att flyga fram efter att ha masat sig fram i springskorna hela våren. Nu är jag så taggad att cykla. Cykla till jobbet, cykla till föglö, cykla överallt! Nå nu ska jag inte ta i så jag spricker men det var mycket roligare och behagligare än jag kom ihåg.

Jag har absolut inte övergett löpningen, den kommer att hänga med. Men det fina är att det finns ju faktiskt ett mål jag kan ha som innehåller såväl löpning som cykling. Och en gren till. Jag tror ni vet vad jag pratar om. I alla fall om ni känner mig eller läst denna blogg några år. Men det är bara det att jag måste ställa in mig mentalt på att jag är där, att jag är redo för det målet. Och jag är inte där än. Men jag är så på väg åt rätt håll. Så ni kommer att få höra mer om mitt mål snart, lovar!

Magkänslan jag har just nu är väldigt bra. Jag känner något komma smygande mer och mer för varje dag som går. Det är en känsla av att ha hittat hem. Hem till mig själv.

2 år

Idag har vi firat vårt busfrö som blev två hela jordsnurr. Fast vi bara hade kalas för de närmaste släktingarna så blev det fullt hus. En livlig och rolig kväll. Och på dagis blev han också firad, och fick en fin liten nalle i present. Av oss fick han lego och en till högt uppskattad babblare.

Tänk att vår lilla pojke är så stor redan. Det är ett nöje att få lära känna denna filur mer för varje dag som går. Och en fåret shaun tårta behöver man ju få när man fyller två!

Full hus blev det som sagt trots att vi bara tänkte ha ett litet kalas. Men roligt är det att samlas med detta gäng. Och såklart passade jag på att mysa med lilla Elliot, som har växt massor sen jag såg honom sist. Och Jason myste också med "beseen" som är hans ord för bebisen. Så gullig han är med honom. Vår fina pojke! Tack för att du kom till oss.

Hemma.

Vi är tillbaka på paradisön och den (kalla) finska våren. En resa till i bagaget och erfarenheter rikare. Marocko var annorlunda, varmt och ett helt trevligt. Hamnar absolut inte i topp på listan, men visst skulle jag kunna åka igen. Däremot skulle jag välja vårt kära Las Palmas många gånger innan. Men jag är ändå positivt överraskad av bemötandet. Hade hört att man "bör akta sig" lite som kvinna. Inte röra sig alltför mycket ensam kvällstid osv. Men rätt så snabbt kände jag mig ganska trygg. Och den beväpnade miltärpolisen som stod lite här och var kändes skrämmande först men när man vande sig vid dem kändes det mera betryggande framom hotfullt att se dem. Det mest jobbiga var de desperata försöken av gatuförsäljarna att tjäna pengar på oss turister. Visst jag förstår dem när det är ett fattigt samhälle, men det kändes tråkigt att vara avvisande istället för vänlig. Sträcker man ut lillfingret så ryker hela handen, tyvärr. Dock bör nämnas att det naturligtvis fanns undantag. 

Mina pojkar! Jason äter smör direkt ur paketet. 

Jason blev förstås beundrad och uppmärksammad, även om de flesta trodde att det var en flicka de pussade på och rufsade i huvudet. "What's wrong with your little princess?" fick vi höra fler än en gång när han var arg eller ledsen. Och som han simmade, vår lilla fisk! I poolen skulle han helst ha spenderat hela dagarna. Fast han var blå om läpparna fick vi ta upp honom med milt tvång. Och numera simmar han helt på egen hand med sina simringar. Vår stora kille! Men även på stranden trivdes han bra. Helst i storebrors sällskap. 

Det finns mycket jag skulle kunna berätta om vår resa. Men jag håller mig tills jag får tag i fler bilder som sambon har på någon hårddisk/kameran/minneskort. Jag har inte koll och det verkar vara ett gediget jobb att gå igenom dem. Har inte ens själv fått se alla bilder från resan och jag har strikta förhållningsregler om vad jag får göra med dem. Risken finns alltid att jag lyckas radera photoshop eller dylikt (det har nästan hänt). 

Nu börjar vi snart landa i vardagen igen. Tvättberget minskar sakta men säkert. Jason har nästan hittat rätt dygnsrytm igen och jag förgyller min kollegas vardag på jobbet igen (haha). Och hon min. Och så var jag och sprang ikväll. Och det gick bra trots 1,5 veckas paus. Lycka! Jag hade inte det minsta lust att träna under semestern och då gjorde jag inte det heller. Fanns inget gym och var för varmt att springa. Och den uteblivna träningen störde mig inte ett dugg. Känns som jag börjar ha ett sunt förhållande till träning. Vill man inte så ska man inte. Jag visste ju att jag kommer att vilja sen igen. Och bra gick det.

Kändes helt okej att vara hemma med detta som vy under morgonpromenaden igår.

Nu ska jag kika lite till på sambon i stadsfullmäktige (i tv) innan det blir snarklådan. 

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

Feng shui, löpning och helgen i bilder

Vi klarade oss ett tag men i dagarna två har jag och sonen hållit oss i hemmaknutarna tack vare 40-graders febers. För Jasons del då. Jag har, peppar peppar, klarat mig hittills. Men jag tycker mig ana en tendens med dessa höga febertoppar. Då blir oftast sjuktiden kortare, när tempen håller sig runt 38-39 grader kan det dröja en veckan innan han är återställd. Nu tog det två dagar och febern var borta. Nåja, det var dagens fundering från en mamma som inte interagerat alltför mycket med omvärlden. Huvudsaken är att han är på bättringsvägen.

Medan vi var lycklig ovetande om att sonen hade feber på kommande njöt av en gråmulen och dimmig
men ändå fantastisk lördag på stugan med mycket utevistelse.
Och så lade vi nät med farfar och njöt av rökt sik nästa dag.
Foto: Conny Nylund

Detta är det andra favoritstället efter båten. Tänk att vi har sådana här fina lekplatser på vår stuga!

Något vettigt har jag fått gjort under dessa vab-dagar, förutom att mysa med sonen då som är det allra vettigaste jag gjort. Framförallt igår när sonen snarkade i tre timmar och vägrade vakna så fick jag..rensat garderoben!! Ni kan bara gissa er till feng shui känslan som kommer över mig när jag öppnar garderobsdörren. Jag känner mig lätt som en fjäder! Varför gör jag inte detta oftare undrar jag alltid de få gånger jag kommer till skott och får det gjort? Och ni skulle se högen som går till återvinning! Dags och satsa mer på kvalitetskläder känner jag. Och mindre slit och släng. Fast i ärlighetens namn så var det mycket kvalitetskläder som rök denna gång, och då menar jag träningskläder. För det är där jag satsar på kvalitet. Vanliga kläder hinner jag knappt använda. Det är mjukisar hemma, jobbkläder på jobbet och så träningskläder. Och stugkläder hela helgerna oftast. Vanliga kläder jag på mig i snitt en timme per dag, när jag åker till och från jobbet. Nu har jag en uppgift kvar i rensningsväg. Nämligen att rensa bland sommarkläderna. Och det finns ett känslomässigt aber där. Slänga allt som blivit för smått eller inte? Det får jag ta mig en funderare på. Men mycket kommer att ryka. Och sommarkläderna ska fram, för det är endast en och en halv vecka tills vi reser! Hjälp, vart har veckorna tagit vägen!

På tal om tid som flyger iväg så är det ca 4 veckor kvar tills jag ska springa 10 km i sjöjungfruloppet. Och jag har lite svårt att få struktur på min träning överlag just nu, så det har inte blivit någon väldigt målmedveten löpträning. Men idag var jag ut och sprang, kanske tredje gången sen jag började träna lite mer inriktad på loppet. Och för första gången kom jag upp en någorlunda acceptabel hastighet. Som vanligt har jag satt in intervaller i mitt schema, för jag vet att det är de som ger resultat. Men än så länge har jag bara sprungit 4,5 km. Det är en bit kvar med andra ord. Och det gäller att sätta på ett kol känner jag. Men kul att ha ett prestationsinriktad mål att fokusera på då min målsättning i övrigt inte har fungerat så bra denna vår. Eller målen har väl inte varit så tokiga men fokuset har lämnat övrigt att önska. Så det var dags att skifta fokus helt enkelt.

Nu känner jag att jag ska sluta svamla. En annan dag har jag säkert något mer djupgående och intressant att komma med. Men det får bli då. Nu, kvällspromenad. Tack och gonatt.

En fantastisk morgon på stugan.Vissa sov med febrig son, andra fotade. Men jag kan lova att den sovande verkligen njöt av sin sovmorgon.
Foto: Conny Nylund

Första gången på länge

Fick lite av en chock när jag insåg att det gått elva dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Men jag har varit så öppen här på bloggen under hela hösten och vintern så jag kände att jag behövde sluta mig som en mussla. För att uppnå någon slags motvikt, kanske. Det är knepigt det här, med att basunera ut sina tankar och känslor i skrift. Jag vet ju vilka inlägg som berör och kanske ger någon annan styrkan att öppna sig, åtminstone är det min förhoppning och orsaken till att jag skriver blogg och inte dagbok. Men ibland kan det blir för mycket, för mig själv eller någon annan, och jag behöver backa och reflektera lite. För mig själv och tillsammans med de närmast i min omgivning som jag helst pratar med. Men jag kan inte komma ifrån att bloggen är som en ventil och jag behöver släppa ut lite luft för att kunna ta nya djupa andetag.

En annan ventil jag behöver för att må bra. Mina morgonpromenader. Önskar jag hade haft en bättre kamera med mig imorse. Men jag var bara så glad att jag kom mig ut efter att ha varit en zombie hela veckan, och denna vy satte verkligen ribban för dagen. 

Livet pågår just nu, just här och jag vet inte mycket om vad som händer imorgon. Jag har inte blivit så klok att jag anammar den här filosofin i allt jag tar mig an, men jag tanken har börjat smyga sig på lite nu som då. Det är nyttigt tror jag, samtidigt som jag tror att människan mår bra av att sträva framåt och att kämpa mot ett mål eller en dröm. För jag har insett något. Det var när alla bitar föll på plats som jag märkte att jag inte riktigt trivdes med mig själv. När jag fått de flesta av mina önskningar uppfyllda. Ett förhållande med den enda man jag kunde tänka mig dela livet med, ett kärleksbarn, en fast inkomst och ett hem som vi trivs i (även om denna punkt ännu inte är "färdig"). För vägen till dessa hörnstenar i livet har verkligen inte varit enkel. Och jag har under många år levt i ovisshet om vad framtiden för med sig. Men sen ordnade sig allt och jag borde ha landat trygg, lycklig och nöjd. Så blev det inte.

Men vet ni att det är omöjligt att känna ångest om man andas lungt. Ganska självklart egentligen. Men det är därför andningen är ett så oerhört viktigt redskap om man vill bryta ett mönster i en stressig och/eller ångestfylld situation. Själv använde jag nyligen djupandning när jag höll på att stressa upp mig i trafiken. Jag kände hur jag varvade upp och stressnivåerna steg för jag var sen och hade bråttom hem. Sen insåg jag att jag inte kunde påverka situationen och tvingade mig själv att ta flera djupa andetag för att komma tillbaka till normalläge. Den gången lyckades det faktiskt. När sambon säger att jag ska andas lugnt om jag är stressad och arg här hemma så är jag fem före att slå en stekpanna i huvudet på honom. Så jag har väl en del att jobba på ännu antar jag, men övning ger färdighet sägs det. If you control your breathing you control your life!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat ikväll, men det var dessa ord som rann ur mig. Det jag vill komma till egentligen är att jag för första gången på länge nästintill flög fram på kvällpromenaden. Trots att blötsnön piskade mig i ansiktet. Och för första gången på länge kunde jag idag se mig själv i spegeln i gymmet och tänka "tack". Tack kroppen för att du orkat med mig fast jag så länge tänkt så mycket negativt om dig! Jag ser ju ganska stark ut trots allt, hörde jag mig själv tänka. Och nej, det är inte mycket som har ändrat de senaste dagarna och veckorna. Det enda som var annorlunda var mina egna tankar och hur jag såg på mig själv. Tänk på det nästa gång du ställer sig framför en spegel. Och säg till dig själv det du skulle säga till din bästa vän.

Tacksam och glad för att äntligen vara fri från förkylning och
kunna pressa kroppen som jag vill. 

Sin egen lyckas smed

Man bestämmer över sin egen lycka. Finns det någon mer uttjatad mening? Men visst, jag kan inte komma ifrån att det ligger mycket sanning i den. Veckan har varit bra. Och mest har det varit bra för att jag aktivt har försökt påverka den i den riktningen. Jag har tänkt positvit, jag har försökt vara glad och tacksam mot människorna runt mig och så har jag skrivit bra-bok. 

Jag hittade tipset om bra-boken på en annan blogg. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken blogg. Men det är ett väldigt enkelt koncept. Varje kväll skriver man upp tre saker under tre rubriker. Bra, tack och hjälp. Jag vet inte om jag gör exakt som man "ska", men det finns knappast något rätt eller fel heller. Under bra skriver jag tre saker som varit bra under dagen, och då helst sådana saker som jag själv gjort bra. Under tack skriver jag tre saker jag är tacksam för, och under hjälp skriver jag tre saker som jag behöver hjälp med, eller vill sätta fokus på. En slags hjälp till självhjälp kan man säga. För att förtydliga ska ni få ett exempel från en dag i veckan:

BRA

Jag var och tränade

Jag lyckades lunga ner mig med hjälp av andning i en stressig situation

Jag njöt av dagen

TACK

För att vi har vårt paradis Föglö

För att Jason och Theo börjat leka och uppskatta varandras sällskap

För att det är helg och dom har lovat fint väder

HJÄLP

Mig komma ut och springa imorgon

Ha roligt och njuta av dagen

Börja på med mig terapi-uppgift

Det kan verka löjligt enkelt men detta hjälper faktiskt väldigt mycket. Åtminstone har det hjälp mig att sätta fokus på rätt. Så denna lilla grej tänker jag fortsätta med.

Helgen har var riktigt fin, på många sätt. Dels på grund av det vackra vädret men också för att vi fått umgås med Connys äldsta son och hela hans familj. Theo och Jason har lekt och tuppfäktats om vartannat, men mest har de ändå njutit av varandras sällskap. Och jag har snusat bebis. Lilla Elliot, 1,5 vecka, verkade trivas i skärgårdsluften. Och Jason visade oanade sidor som farbror. När vi hälsade på på BB verkade han inte alls bry sig om bebisen, eller förstå vad det var för den delen. Men nu var han framme och pajade på hans huvud, satte tutten i mun på honom och gav (efter lite eftertanke) en gonattpuss på huvudet. Åh, mammahjärtat smälter!

Så otroligt tacksam för min knasiga familj och allt jag har omkring mig. Dessutom var jag och sprang och så badade jag bastu och tog årets första dopp. Bara en sån sak!

Båda var alldeles lugna när Jason höll Elliot. Så fint!

Om resan som kommer göra mig stark...så småningom

Jag kommer ihåg stunden. Det var en kväll förra sommaren. Jag låg på stugan och höll på natta Jason. Där ute väntade en sen middag i kvällsolen med resten av familjen. Och jag vet inte vad det var, men jag antar att det var summan av många små delar som gjorde helheten. Och den helheten var alldeles perfekt. Det är den senaste gången jag varit så lycklig att det sprudlade i mig. I alla fall vad jag kan komma ihåg.

Jag känner det själv. Det har varit mycket negativitet i denna blogg i höst och vinter. Eller visst har jag försökt lyfta de goda sidorna som alltid finns där. Men samtidigt har jag velat vara ärlig och samtidigt behövt ventilera. Och det som har hänt är väl egentligen är att när jag väl började analysera mitt beteende och mina känslor så hamnade jag i en nedåtgående spiral. Och ibland är det så. Man behöver nå botten innan man kan börja klättra uppåt igen.

Amanda skrev här om dagen så otroligt träffande om hur man bygger moln. Och det var som hon beskrev precis det jag känner och har känt alltför ofta det senaste halvåret. Och hur det kan vara svårt att se det där positiva fast man vet att det finns där. Men moln varar inte för evigt. För någon dag skingras de och solen kan äntligen lysa.

Jag vet att jag kommer att komma dit igen, till den dagen då solen lyser på mig och värmer min solhungriga kropp. Men jag vet också att det är jag som bär det absolut största ansvaret för att ta mig dit. Så nu försöker jag verkligen tvinga mig själv att tänka annorlunda."Sänk förväntningar!" var det råd som min kära sambo gav mig. Det är inte lätt, för en sådan som jag. Men just nu är jag villig att pröva allt som kan få molnet att skingras.

Det är en lång process, men jag föreställer mig att jag står där en dag i solen, och känner att jag växt i denna resa som jag tydligen tar mig igenom nu. Stark inifrån ut! All styrka, både den fysiska och mentala kräver hårt arbete och mycket kärlek. Men jag vet att det kommer att vara värt det.

Det som skaver

Jag vet att man inte ska jämföra med det som varit. Men att det ska vara så svårt. Jag kommer aldrig att bli nöjd om jag ser tillbaka och är missnöjd med det som är nu. Idag hände det igen. Min facebook påminde mig om ett tre år gammalt blogginlägg. Det handlade om det mål jag hade den våren och hur skulle ta mig dit. Och sen kunde jag inte låta bli att gå in och läsa övriga inlägg från den våren. Det gick ju riktigt bra. Jag kom i den bästa form jag varit i i mitt 29-åriga liv. Och ju fler månader som läggs till så känns den jag var då mer och mer avlägsen. Fast jag trodde och hoppades att jag så småningom skulle närma mig den versionen av mig själv igen. Och det ironiska är att den startform jag hade då är något av en drömform nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att ha tappat bort sig själv. Och då menar jag inte att utseende och kroppsform är det viktigaste här i livet, men jag känner mig ändå så vilsen. Jag visste att livet skulle förändras totalt när jag blev mamma, men jag förstod inte att jag inte längre skulle känna igen mig själv. Varken inuti eller utanpå.

Jag kämpar verkligen med att försöka få det att gå ihop. Men jag har så svårt att prioritera. Jag kan inte och vill inte prioteriera mig själv i den utsträckning som skulle krävas. Jag vet att jag borde acceptera läget som det är nu, att det är en tid i livet som ser ut så här. Men hur ska man kunna acceptera att inte känna sig som sig själv?

Detta blir ett fluminlägg känner jag. Har nog inte sorterat tankarna helt klart. Men detta är något som skaver hos mig. Jag har också funderat på hur jag kunde hitta mig själv förra våren, komma en bit på väg och sedan tappa bort mig själv igen. Och nu när jag försöker så hittar jag inte det där drivet och kämparglöden som behövs för att kunna ta mig mot mitt mål. Det enda jag kan komma på är att jag då var mammaledig och nu jobbar heltid. Och det i sig är en ganska stor skillnad. Den lilla tid jag har i vardagen vill jag spendera tillsammans med min underbara son. Den tiden är så otroligt värdefull har jag märkt nu när min arbetstid ökat. Och den lilla tid jag har över när han sover försöker jag så gott jag orkar använda till att vårda mig själv på olika sätt. Men det är så många faktorer som behöver rymmas med i den där egenvården så det blir snabbt översvämning.

Jag vet att jag kräver mycket. Kanske för mycket? Jag vill att alla bitar i livet ska fungera och jag blir så besviken när de inte gör det. Och jag vet också vilken pusselbit som gör mig mest besviken, och när den biten hamnar lite snett går det liksom inte att lägga resten av pusslet. Jag får det inte att gå ihop. Sen hör jag röster som säger "det är bara att bestämma sig". Jo, jag vet det. Men ändå förmår jag mig inte, Jag orkar inte. Inte alla dagar. Och om jag inte förmår mig till det så vem är jag då? Jag som alltid kunnat göra det jag vill när jag bestämt mig.

Hur gör du? Lyckas du lägga pusslet som innehåller såväl familj+heltidsjobb+egentid+träning+sociala relationer+kärleksliv? Jag jobbar som sagt på alla dessa bitar, men framförallt med mig själv. För att få bort det som skaver. Men jag hör så gärna dina tankar om vardagspusslet. Det brukar lätta lite då.

Älskade unge. Du är det finaste som hänt mig! Du tog mig med storm och kastade omkull allt jag trodde var statiskt. Så mycket du lär mig varje dag! Jag blir testad och tvingas utvecklas. Mitt viktigaste mål kommer alltid att vara och att bli den bästa mamma du kan ha.

Skrivkramp och stugliv

Sitter med en förbannad skrivkramp. Saknar flytet och orden. Jag saknar att skriva direkt jag har ett inlägg i huvudet. Nu mosas texterna ihop i huvudet för att det går för länge mellan gångerna. Och när jag äntligen har en stund över så vet jag inte i vilken ända jag ska börja.

Så nu får ni en helt vanlig lägesrapport. Är på stugan igen. Tänk att det kan vara så stor skillnad mellan helg och vardag. Jag känner mig som en helt annan människa när jag är ledig. Inte så konstigt kanske, men tycker inte riktigt om det. För vardagen är ändå en så stor del av livet. Och den ska kännas bra. Inte så att den känns dålig nu heller, men den är så galet intensiv. Nå hur som, jag jobbar verkligen för att det ska fungera bättre. Så jag hoppas det kommer att ge resultat snart.



Nej, jag var inte så här glad under min promenad. Men "fake it til you make it"
kändes som ett lämpligt motto idag.  

Sen tampas jag fortfarande med min evighetsförkylning. Känns helt hopplöst. Det är fjärde helgen som jag är krasslig, och min kondition har gått och gömt sig i en vrå där den inte hittas ens med den mest grundliga storstädning. Nej fy, idag när jag var ut på skogspromenad kändes det som att jag sprungit ett Marathon. Alldeles knäsvag och flåsig. Av en promenad! Jag vet att det går över någon gång men just nu känns det väldigt avlägset. Och jag som anmält mig till Sjöjungfruloppet i maj. Jag tänkte springa 10 km. *harkel* Vi får se hur det går. Jag är inte den som backar från en utmaning, men ja, en utmaning kommer det minsann bli.

I övrigt lever vi stugliv så gott vi förmår. Grillar korv, hugger ved och badar bastu. Själen får vila och kroppen mår bra (efter omständigheterna). Och så har jag lagat sjukt god frukost i form av banan-kokosplättar med vaniljgrädde och till efterrätt idag blev det sockerfria kokosbollar. Det senare gick hem hos alla familjemedlemmar. T.o.m 11-årigen som i princip bara tycker om kolhydrater och socker. Så SCORE! på den.

Jason blåser på brasan. Gulle!

Och jo, om ni inte kunde lista ut vart vi ska åka baserat på bilden i mitt förra inlägg så är det alltså Agadir, Marocko som är vårt resmål. Spännande minsann. Tar gärna emot tips och råd av någon som varit där!

Nu var det slut för idag. Lovar att återkomma med vettigare inlägg så snart hjärnkontoret fungerar lite bättre.

Rapport från upptagen kvinna mitt i livet

Det här med tidsbrist har fått en helt ny innebörd sen jag började jobba heltid. Tio dagar sedan mitt senaste blogginlägg! Det är ungefär nio dagar för mycket. Jag trodde helt ärligt att det inte skulle vara så stor skillnad att jobba två timmar mer om dagen fyra dagar i veckan (har alltid kort dag på fredag). Men who am I kiddig? Numera är jag sjukt trött på kvällarna i och med min tidiga väcking. Och att få in allt där där som jag både vill och behöver hinna med efter läggning känns som en nästintill omöjlig ekvation. Så ett aktivt bloggande får snällt vänta till bättre tider. Just nu överlever jag bara.

Nytt sen sist då? Jag är inne på tredje veckan på min förkylning. Min motivation till en sund livstil med kosthållning och träning har varit nere och botten och svängt några gånger under dessa veckor. För kosthållningen går hand i hand med träningen för mig. När jag inte kan träna orkar jag inte bry mig om kosten heller. Inte alla dagar i alla fall. Nu har den dock kommit tillbaka lite, motivationen alltså. Varför förstår ni säkert när ni läser lite till.

Sen har jag haft lite semester, två dagar i slutet av förra veckan. Varav första dagen helt och hållet gick åt till återhämtning. Sov en tre timmar lång dagsvila (säger det något om mitt mående just nu?). Dag två var vi på en inte allt för lyckad resa till Sverige över dagen. Sonen tyckte att det var morgon kl. 4.30 den dagen, och dessutom gick dagvilan helt åt skogen eftersom han skulle sova i bilen och bilfärden från Kapellskär till Norrtälje tar endast 30 minuter. Så tidig morgon och värdelös dagsvila....Jag kan säga som så att jag är glad att vi kom hem med några inte alltför tokiga inköp och vettet (nästan) i behåll.

Nå, lördagen vägde upp allt litegrann då vi njöt av gnistande snö och solsken på Föglö. Och på söndag fick vi äntligen tummen ur och bokade vår resa. Vi åker på påsklördagen och nu vill jag veta om ni kan gissa vart vi ska åka?

Här kommer jag alltså att fira min 30 års- dag!

Tillfredsställd och förväntansfull

Sambon sitter (snarare ligger!) med datorn så jag mobilbloggar för ovanlighetens skull. Tycker inte om det men det får gå an. Acceptera utan att behöva gilla som min terapeut brukar säga.

Utan att förvillas på sidospår så vill jag bara att ni ska veta att jag har en sjuhelsikes bra fredag bakom mig som nu börjar lida mot sitt slut. Det kan vara så att rosévinet som serverades till middagen har en bidragande orsak till mitt goda humör. Men det är inte bara det.

Jag nattade en trött och nöjd son för en stund sedan. Han somnade nästan direkt och där låg jag och tittade på stjärnhimlen. Vi är på Föglö förresten och bara det i sig bidrar till mitt välmående. Hur som så låg jag där och kände mig oändligt tacksam. Och tro mig, det är (tyvärr) inte en känsla som förföljer mig dagligen.

Ni vet när man har saker som inte direkt påverkar en i vardagen men som ändå ligger och maler i bakhuvudet och stjäl onödig energi? Två sådana saker i mitt liv är just nu: 1. Hur ser vårt framtida boende ut? 2. Vad ska jag göra av min vintersemester/hur ska jag fira min 30 års dag? (Hint: sku vilja åka på resa). Nu är det så att denna dag är dagen då det presenterades möjliga lösningar på bägge ovanstående punkter!! En dag där möjligheterna för en gångs skull verkar vara fler än hindren.

Inget är hugget i sten och allt kan hända. Men magkänslan är ändå så bra. Allt kan lösa sig! Allt kommer att lösa sig i sinom tid. Och jag älskar känslan av att framtiden känns oviss men hjärtat säger att jag är på rätt väg.

Ja denna fredag är så bra att jag till och med bjöd på en booty dance när sambon spelade gitarr. Men som tur finns det inga filmbevis!

Ha en fin en!

Små vänner och andra guldkorn

Det är inte ofta vi är sociala, men plötsligt händer det. I lördags var vi på middag till Jasons dagiskompis och hennes föräldrar. En riktigt trevlig sammankomst. God mat och busiga barn. Eller mest var det vår son som stod för den busiga biten. Så häftigt att höra Selma uppfodrande säga åt Jason "Jason sätt dig", "Kom och sitta" och "Sitta vid bordet!". Härlig tjej! Hon kommer få det tufft om hon ska hålla koll på vår vilding framöver.

"Flytta på dig bruden! Jag kan inte missa fåret Shaun!"

I övrigt har det varit en väldigt lugn helg. Jag avslutade arbetesveckan med att dra till gymmet efter jobbet med min kollega. Vi har pratat om det länge och äntligen synkade vi. Sen hade jag planerat in träning både lördag och söndag eftersom det blev en helg i stan. Men kroppen ville annorlunda. Frusen, trött och lite feber så det fick bli en vilohelg iställlet. Men skönt det också.

Känns som helgen bjudit på små guldkorn här och där och jag känt mig lugn och tillfreds. Bara en sådan sak som att för en gångs skull vakna innan sonen och känna sig utvilad, och få ligga och kramas en stund med sambon innan sonen vaknar. Det kan lyfta en hel dag. Men visst är det mysigt att vakna och mysa med sonen också. Hur som så har jag fått tanka både familjetid och fyllt på vänkontot den här helgen, och det var verkligen välbehövligt efter arbetsveckan jag hade. Nu orkar jag igen.

Bring it monday!

Blåsa bort pipi!

Så blir det bra igen!

Det är skittufft helt enkelt!

"Visst är det roligt att ha barn?" Fick frågan när jag kom till gymmet och pratade med en i omklädningsrummet. I normala fall skulle jag säkert ha svarat att ja, självklart är det roligt. För det mesta. Nu kom jag dock från kvällrutiner kantade av skrik och gråt, så jag var inte direkt benägen att hålla med damen i omklädningsrummet. Och jag svarade ärligt, att just nu är inte den bästa stunden för ett sådant påstående. Och vi pratade lite om småbarntiden och snart sa hon som det var. "Det är skittufft helt enkelt! Allt annat är en bonus. De dagar som går bra får man vara glad över, men resten är en kamp!" Och det var en tröst för mig att höra detta från en kvinna med äldre barn. För det är så det är. Och det är okej. Man får bryta ihop och gråta en skvätt när det blir som jobbigast. Tror det hör småbarnslivet till. Kanske det blir en bättre dag nästa dag.

Nu måste jag erkänna att denna vecka är extra tuff. Det har hänt saker på det område som känts mest tryggt och stabilt i mitt liv denna höst. På jobbet. Min självkänsla fick sig en liten törn. Men även där, det är bara att bryta ihop och komma igen. Utvärdera, göra om, göra rätt. Det är svårt att tro på sig själv om man får höra att någon annan tvivlar. Men å andra sidan kan missförstånd ske så lätt, och då är det extra viktigt att tro på sig själv. För om man inte själv gör det blir det väldigt svårt för andra att göra det. Och jag kämpar varje dag för att bli lite starkare i mig själv. Ibland blir man lite extra testad antar jag. Och det sägs ju att det man inte dör av gör en starkare, så jag hoppas att så är fallet även denna gång.

Men en liten påminnelse till mig själv och alla er som läser detta. Sprid glädje och kärlek omkring er. Det blir så mycket roligare då!

Vi börjar dagen med ett leede imorgon, är ni med mig?

Nya rutiner och vardagslycka

Nu är det slut på lata morgnar (!). Nej, jag har inte vetat av något som heter lata morgnar på snart två år. Men från om med imorgon kommer jag inte längre att börja klockan 9.00 utan 7.30. Rätt så väsentlig skillnad. Men i praktiken blir det "bara" väckning en timme tidigare än nu, även om 5.45 känns rätt så okristligt tidigt. Jag vill nämligen hinna ut på min morgonpromenad även fast jag börjar tidigt, men å andra sidan "vinner" jag lite tid i och med att dagislämningen och även sonens alla morgonrutiner faller på pappan i huset. Skönt för dem är ändå att de inte har någon tid att passa, utan får ta den tid de behöver. Jag har skrivit upp att Jason ska komma till ungefär kl. 9.00 till dagis men det är ju absolut inte på minuten. Och Conny är sjukskriven februari ut och när han börjar jobba igen blir det troligtvis deltid, så förhoppningsvis får de ha stressfria morgnar ett bra tag till.

I övrigt flyter veckan på rätt så bra trots att vi har väldigt späckat i vår kalender, vilket jag skrev att jag förberedde mig mentalt inför förra veckan. Ikväll medan Conny förberedde sig för att bege sig till stadfullmäktige så packade jag, Jason och storebror simväskorna och begav oss till Mariebad. Länge sen sist nu då Jason varit så mycket sjuk. Först var han väldigt uppspelt när vi berättade vad vi skulle göra, "mimma, mimma, mimma", lät de från honom. Men sen när vi kom in i omklädningsrummet blev han så olycklig! Och även i duschen, det är som att han inte alls skulle förstå vad det handlar om. Men när vi väl kommer ut i bassängen blir han så lycklig att han inte vet vad han ska göra av sig själv. Så en lyckad tisdag har vi bakom oss.

Och efter simning är mer regel än undatag med smootie. Gissa vem som somna som en klubbad säl ikväll!

När mamma blir nerpetad till andra plats

Kommer hem från jobbet, har fredagsfeelis, vårkänslor och hela positiva känsloregistret med mig när jag steg innanför dörren. Visste att sonen haft en bra dag med mommo. Och så möts jag av ett skrik! Sonen blev så ledsen när han såg mig. För det betydde att mommo skulle åka. Det förstod han. Han ville inte vara med sin mamma. Han ville vara med min mamma.

Jag vet inte om det skär eller värmer mer i mammahjärtat. För det är klart att jag vill vara nummer ett på hans lista. Helst för alltid. Men det värmer också så otroligt att han tycker så mycket om sin mommo. Att han har så många omkring sig som är favoriter. Alla på sitt sätt. På dagis brukar han förvänta sig att bli hämtad efter lunchen eftersom det händer ibland. Då frågar han någon i dagispersonalen "mommo?". Eller mammu (fammo).

Men sonens aviga känslor mot mig gick ju över. Vi hade en väldigt mysig eftermiddag på tumis. Och egentligen tror jag inte att det handlade om att han inte ville vara med mig, utan mer om att han ville vara med mommo också. I vilket fall som helst så känns det så skönt att ha någon utöver den närmaste familjen som betyder så mycket och som han känner sig så trygg med. Och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att Jason har tre av fyra far-och morföräldrar på ön.

Om det så betyder att jag blir nerpetad till andra plats ibland. Det kan jag ta.

Första gången de möttes. 

Hänt i veckan

Vi hann just och just glömma bort om vi har suppar hemma eller inte, tvätta snortrasan och förlägga febertermometern innan vi var där igen. Han började komma in i dagisrutinerna igen efter en vecka borta och jag hade planerat ett efterlängtat simhallsbesök för hela familljen och dessutom avslöjat den roliga aktiviteten åt sonen. Sen tog han en ovanligt lång sovmorgon och mammainstinkten sa åt mig att ana ugglor i mossen. Och som för det mesta (om inte alltid) stämde denna instinkt, febern hade kommit tillbaka. Inte ens en vecka hann han vara feberfri. 40.1 var vi uppe i nu på eftermiddagen. Humöret är det dock inget fel på, vackert så. Men jag blir sååå trött på dessa förkylningar! Stackars unge, ska han aldrig få vara frisk längre än någon vecka i taget?

Jag hoppas innerligt att det inte dröjer en vecka innan vi är tillbaka på banan igen. Vi behöver all energi vi kan lagra till nästa vecka då det är storebror vecka med flera prov och pappan i huset har flera politiska åtaganden. Dessutom börjar jag jobba heltid nästa veckas onsdag då vi byter månad. Jason börjar gå heltid på dagis från och med måndag, men i praktiken blir det inte så mycket längre dagar då Conny ännu är sjukskriven. Han kommer att föra honom på morgnarna, när de är redo helt enkelt. Och jag hämtar bara en halvtimme senare än nu. Har jobbat 9-15 när jag jobbat deltid, heltid kommer att vara 7.30-15.30. Men det blir skönt att slippa stressen med att räkna timmar på dagis, och planera dagar så detaljerat två veckor i gången. Nu kommer vi ha möjlighet att flexa lite, OM det behövs. Bara han nu skulle bli frisk.

I övrigt så har veckan flytit på rätt så bra. Jag har fått in träningen ganska bra, och jag har sådan h**vetes träningsvärk från mitt gympass igår. Jag kan berätta att jag vet var min rumpa sitter om vi säger så. Men det är så sjukt skönt att ha träningvärk. Speciellt när jag inte har det så ofta nu för tiden. Härligt att kunna chocka kroppen ibland!

I övrigt försöker jag bara ladda batterierna och njuta av att vara samlade med lilla familjen de kvällar vi är det. Och vet ni vad! Det är vår ute. Jag vet att det står 26e januari i kalendern, men när marken är nästintill bar, solen skiner och fåglarna kvittrar, då hjälps det inte att vårpirret börjar surra i magen. Och jag älskar den känslan! Nu börjar jag vakna till liv igen, riktigt på riktigt. Ser framemot vad den här våren har att erbjuda.

Det var inte övning som gav mig träningsvärk i rumpan nej, men den hör till favoriterna.
 Stående hantlerodd. Känns precis på rätt ställen i ryggen. Tack kroppen för att du svarar så bra på träningen just nu! 

Energipåfyllning

I helgen har vi återhämtat oss från förkylningar, vilat, laddat batterierna. Och nu ser jag framemot en vecka som är precis så där som den ska vara. Utan sjukdagar eller annat oplanerat (även om sjukdagar kan vara sköna ibland så rubbar det rytmen). Och vilken väder vi haft dessa dagar. När man lägger till solens strålar som faktiskt värmer redan så känns det som april. Och jag glömde en sak på plus listan i fredags. Bada bastu! Igår kväll badade jag vedeldad bastu i skogen i ett kompakt mörker med endast stjärnorna som sällskap. Det kallar jag livet på en pinne. 

På lördag vandrade jag upp på berget ovanför oss, njöt av solens strålar och utsikten. Och passade på att testa panoramafunktionen som jag inte visste att jag hade på min simpla samsung.

Idag började dagen alldeles för tidigt efter en dålig natt, men när vi väl masade oss upp ur sängen hade vi en fantastisk frukostvy. Resterande bilder i inlägget har mina kära sambo fotat. 

Vi gick på förmiddagspromenad och hälsade på senaste nykomlingen bland våra hästvänner. Ulla ullvante kallar hennes ägare henne, men hon heter egentligen Syrja. Så fin!

Och att gå på promenad med den här filuren nedan, det är ju ett projekt i sig. Plötslig började han backa och sen sprang han iväg. Och för att få honom att komma in sen när det började närma sig lunch fick jag ta till tricket "vi ska gå in och ringa mommo". Nå, fin helg har det varit iallafall. Och idag var jag tydligen i behov av vila så jag sov två timmar medan sonen sov. Det börjar nästan bli rutin nu, att jag tar en återhämtningstupplur på söndag eftermiddag. Tydligen något jag behöver och lyx att ha möjlighet till det. Sen avslutade jag helgen med att dra ett SomaMove pass, så nu är jag verkligen redo för en ny vecka.

Plus listan

Idag var jag och pratade av mig lite igen. Och av min terapeut fick jag så som ofta en uppgift att fundera på hemma. Och uppgiften denna gång lämpar sig ypperligt för ett blogginlägg. Det handlar om något så simpelt som att lista plus aktiveter, det vill säga saker som får mig att må bra.

För så här är det. Jag är urursel på att hantera stress. Senast igårkväll var jag helt upp i limningarna och senare helt dränerad efter en riktigt h*lveteskväll. Och sådana situationer uppstår alltför ofta i mitt liv nu för tiden. Och jag vill verkligen inte ha det så. Men sen är det så att allt inte går att påverka. Vissa omständigheter finns bara där, och jag måste hantera dem på något sätt. Och visst kan man och ska man försöka jobba på att eliminera eller lära sig hantera dessa omständigheter som skapar stress, men stressfyllda situationer kommer ändå att uppstå hur jag än vänder och vrider på det. Så ett annat sätt att undvika att bli dränerad på energi är att fylla på med må bra- aktiviteter. Så att minusen vägs upp av plussen och man kommer i balans. Ingen kvantfysik överhuvudtaget, utan logiskt och enkelt. Men ändå värt att fundera över. Har du tillräckligt med plus i ditt liv?

Här kommer mina plus-aktiviteter, som ger mig energi:

• Träning. Vilken överraskning (not)! Men det som min terapeut sa idag som var ett bra kom-ihåg för mig var att "kanske t.ex. ett spinningpass känns lönslöst om det inte är något man upprepar regelbundet, men så är det inte, för du har ändå fyllt på din bägare med energi för att det fått dig att få bra för stunden". Sant.
• Mina morgon- och kvällspromenader. Är så glad att jag fått in dessa igen. Det är ju bevisat att det händer massa positivt i hjärnan under en promenad, och det måste stämma, för jag så mår av promenaderna just nu att jag ofta längtar efter dem. 
• Städa. Ja, faktiskt. Och nej, jag tycker inte alltid det är kul, speciellt om jag är trött och har lite tid. Men jag vill ha det rent omkring mig och om jag någongång får chansen att städa i lugn och ro så njuter jag verkligen av det. 
• Jobba i naturen. Jag tycker egentligen inte det är så jättespännande att vara på stugan nu, även om jag alltid njuter av att vara där. Men när våren kommer och jag får börja pyssla på med potatisland eller bara släpa ris, hugga ved, vad som helst. Att vara ute, jobba med kroppen och göra något som man (i något skede) ser tydligt resultat av, aah vad bra det känns!
• Umgås med vänner. Det tragiska med den här punkten är att det händer alldeles alldeles för sällan! Jag mår så otroligt bra runt mina närmaste vänner, kan inte ens beskriva hur de får mig att känna. Men avstånd gör att vi alla träffas på tok för sällan. Och jag saknar dem så att det gör ont. För detta är något jag både skulle vilja ha och verkligen behöva mer av i mitt liv. Och att hitta nya vänner är inte allt för lätt. Alla är så inrutade i sitt eget liv, liksom jag. Måste blir bättre på att socialisera och knyta nya kontakter. Jag är nog väldigt social av mig, men att ta det "steget längre" och faktiskt börja umgås med folk är inget som händer så där bara, har jag märkt. Och så är jag ju bortskämd med mina stjärnor och den relation vi har.
• Familjetid. Nu pratar vi framförallt helger och lov då det inte finns skola och jobb som är i fokus. När vi är samlade på stugan och alla är på bra humör, då finns det inget bättre. Och att ha någon i min ursprungsfamilj runt mig, det mår jag också bra av.
• Läsa böcker. Skön avkoppling för hjärnkontoret.
• Dra pass. Skulle kunna tänkas gå under kategorin träning men så är det inte. Läs mitt förra blogginlägg om du inte gjort det så förstår du. 
• Blogga. Även om jag ibland känner av en viss stress (vill gärna ha ett bra bloggflyt och skriva minst 2-3 inlägg per vecka men känner inte alltid att tiden räcker till), så mår jag bra av att skriva av mig. Och inget lyfter mer än ett blogginlägg som får fin feedback av er läsare. Sånt berör och värmer.

Det finns säkert fler saker jag skulle kunna fylla på med, men dessa var de jag kom på i stunden. Skriv gärna dina må-bra saker. Kanske jag får tips på mer jag kan göra för att fylla på i min energi-bägare. Nu gäller det bara att få in dessa punkter. Helst flera varje dag. Och lika viktigt är att påminna sig själv om vad man gjort för att fylla på på plus-sidan. För ibland försvinner aktiviteterna i vardagspusslet utan att man tänker på det. Och det känns kanske inte som att man gjort mycket för sin egen skull. Men också små stunder är värda mycket. Stunder som denna. Då jag skriver mitt tredje blogginlägg denna vecka och njuter av tystnaden i huset och att helgen ännu väntar som en öppen bok. 

På sommaren försöker jag verkligen njuta av allt livet har att erbjuda. Och morgondopp och kaffe på bryggan, det är helt oslagbart!

Rörelseglädje och andningshål

Just nu funderar jag en hel del på vad som ger och tar energi. Vad jag har att ge, vad som krävs av mig och hur jag ska få det där om inte fungerar så bra att fungera lite bättre. Det gäller allt. Vardagsrutiner, mitt jobb, träning...och framförallt min roll som mamma och "bonus"mamma. Och som partner. Det finns så mycket så inte har varit bra en längre tid, en del som håller på att bli bättre och en del som fungerar riktigt bra. Men jag tappar ibland bort mig själv i allt det där kaoset som kallas livet.

Jag önskar ibland jag skulle ha något i mitt liv som jag brinner för mera. Som inte bara vävs in i vardagspusslet. Men så inser jag att jag har det redan. Jag har äran att vara instruktör i ett, eller egentligen två, underbara träningskoncept. Och jag är den som står där framme och får dela med mig av glädjen man får när man rör sig. På ett sätt många inte trodde var möjligt. Och sen kommer den lugna delen. Det är som yin och yang. Först rör vi oss i alla riktningar kroppen kan ta oss och värmen och svetten flödar. Och sen går vi in i stillheten och samlar på oss ny energi, ger kroppen och sinnet en chans att samla ved för att orka brinna i allt det andra. Livet, som tar så mycket energi ibland. Och varje gång jag har hållit dessa två koncept. SomaMove och SomaMind, så känner jag mig lättare till mods. Och att få människor att uppleva något de aldrig upplevt förr. Att med mina bara händer kunna ge sådan energi att hennes öron och ansikte blossar upp. Det är stort. Och att hon kom och sa det efteråt "vilken energi du har i dina händer". Det gjorde min kväll. Det är sådant som händer när sinnet och kroppen är i fas och man lägger till den oväntade beröringen av en annan människa, i precis rätt stund. Och att få ge det till någon annan. Det är fint. För jag vet precis hur fantastiskt det känns.

Jag måste lära mig att komma ihåg det jag har i mitt liv som ger energi. Njuta av de andningshålen. För vardagen är extremt tung ibland, så är det bara. Och jag är sällan mitt bästa jag. Men jag försöker. Och jag vill så gärna rätta till och komma till krypande till korset när jag känner att jag gått för långt. Och efter mina andningshål är det så mycket lättare att göra det. Att få distans och bli en lite bättre medmänniska. En snällare och framförallt lugnare mamma och sambo. Ibland behöver man komma bort en stund för att se allt det fina man har runt sig.

2013. Våren då jag blev SomaMove instruktör. Och jag hade äntligen hittat min plats i djungeln av träningskoncept.

Sju bra saker en måndag i januari

• Man kan ha en riktigt bra dag fast man sovit cirka fyra timmar uppdelat på två omgångar. 
• Att ÅTERIGEN ha sjukstuga i huset är inte enbart negativt. När sonen har feber sover han mer än normalt, och när han tog en extra powernap på kvällen passade jag på att smita iväg till gymmet. Kl. 17!!! Bara en sån sak. Att träna när både kroppen och knoppen är med på tåget är ju lite smått fantastiskt. 
• Det finns inget, jag lovar Inget, som smakar så gott som riktig mat efter ett gympass!
• Helgen blev lite extra trevlig med spontant middagsbesök på stugan. Och vardagen smakar inte alls så illa som jag trodde. Tror jag börjar hitta rutiner som funkar för mig.
• Det uteblivna morgonpromenaden störde mig delvis under dagen, men sen fick jag till både gympass och en skön kvällspromenad så ordningen är återställd.
• Jag trodde nattningen skulle bli svår efter den extra kvällsluren sonen tog, men när jag kom hem från kvällspromenaden sov han sött. 
• Det finns nog ingen som är gladare än Jason över att det är storebror-vecka igen! 

Bra måndag. Nu är ribban satt för resten av veckan!

Att få vad man förtjänar.

Man får vad man klarar av! Inte vet jag om det direkt är ett vedertaget uttryck, men det är iallfall något folk brukar säga ibland. Och jag tror att det ligger någon sanning i det. Vissa människor går genom livskriser gånger flera och reser sig som askan ur elden. Min sambo till exempel. Medan jag känner att en livskris är farligt nära när klockan är 8.37 på morgonen och Jason är grinig och ledsen och vrider sig som en mask när jag försöker sätta på honom ytterkläderna som borde varit på för minst fem minuter sedan. Svetten lackar och jag vet att jag har samma situation men omvänd att vänta ca 7 minuter senare när jag lämnar på dagis OM de ska vara inne och ytterkläderna ska av. Det är ett enda sjå, detta som kallas livet. Och i dessa stunder känner jag att detta är precis vid gränsen av vad jag klarar av. Om det faktiskt är så att man får vad klarar av, så tror jag också att man blir testad så gott som dagligen.

Jag har inget att jämföra med, men när jag ser till min omgivning så tror jag att vi har fått en son som i vissa avseenden varit väldigt lättskött och i andra avseenden helt omöjlig. De där beteendena som är lite mer omöjliga har visat sig ungefär det senaste halvåret. Och det är nästan så att jag skäms när jag är i en butik eller ute på stan och ser ett annat barn som får något utbrott och jag tänker "tack, och lov, det är inte bara oss det händer!". Är det någon form av trotsålder eller är det bara sådan han är? Vet ej. Men han är definitivt inte av den lugna, stillsamma sorten. Han har temperament och vilja. Men däremellan kan han vara så sjukt mysig och glad och strålar som solen själv. Och far på som en tok. Och så vänder det på några sekunder och jag undrar för femte gången den veckan vad grannarna tänker när de återigen hör ett skrikande barn i trapphuset (för enda sättet att få in honom var att bära upp honom mot hans vilja). Då kan jag undra om det är detta jag förtjänat? För att ångra mig sekunden senare.

För andra dagar och stunder tänker jag att jag fått mycket mer än jag förtjänar. Och jag känner en tillit till framtiden och att det kommer att gå bra för vår temperamentsfulla, spralliga och busiga son. Och jag tackar Amanda för ett återigen insiktsfullt och välbehövlig inlägg. Hon skriver att man alltid är förälder på heltid, oberoende om man har ett eller två, fem eller åtta barn. Och det gav mig en tröst i min ibland alltför kaotiska vardag. För runt mig är det rätt så vanligt att barn nummer två väntas i dessa tider, när det första barnet närmar sig två år. Och jag kan ärligt säga att jag vet inte hur i hela friden jag skulle fixa något sådant. Men vissa klarar det, andra lär sig klara det. Jag är imponerad. Jag har iallafall fått det det jag klarar av. Just nu och just och just. Och jag har fått det jag förtjänat. Och mer därtill.

Att fira en syster

En intensiv vecka är till ända och jag hittar äntligen lite tid att sätta mig ner och tänka igenom vad som hänt. I helgen har jag varit i Nagu och tankat systertid. Jag och Jason och mommo begav oss iväg på torsdag eftermiddag. Tacka vetja mormödrar när man ska resa med en liten vilding (och annars också!). Jason var fascinerad av den stora båten och vi hade fullt upp att springa efter honom. Men sen hittade vi bollhavet och där skulle han kunnat vara hur länge som helst. Och att ha hytt är ett måste numera.

Kusinhäng framför fåret Shaun.

På fredag hade jag glömt att stänga av larmet och väcktes kl 6.00 och likaså Jason. Efter att jag resultatlöst försökt få honom att somna om i en halvtimme så smög vi över till mommos säng. Jag hade önskat mig en sovmorgon eftersom jag hade en veckas riktig dålig sömn i bagaget. Och det fick jag. För förutom mommo så steg även kusin Oskar (6 år) upp två timmar tidigare än vanligt och lekte med Jason hela morgonen. På eftermiddagen var sen dags för avfärd till festen. Min systers 40 års fest. En träningsfest med "flickorna". Först höll jag och Pia ett pass tillsammans och sedan höll jag pass för damerna. Riktigt lyckat upplägg. Och sedan var vi lagom möra och redo för bastun. Världens skönaste bastu. Vedeldad och så där underbar mjuk värme. Bästa bastun jag någonsin har badat tror jag. Och förstås hade vi skumppa och snacks där i bastukammaren. Och så eld i den öppna spisen. Sen var det ju en liten utmaning när 15 brudar skulle byta om, sminka sig och föna håret i denna lilla bastukammare. Men det gick.

Inne i stora huset väntade sedan en medelhavsinspirerad trerättersmiddag. Supergott! Och så tog min syster fram sina lärarskills och utmande oss med en frågesport. 23 frågor om hennes liv. Mycket kunde jag men vårt lag vann tyvärr inte. Sedan hade vi en överraskning i form av en korg med en liten present/sak från var och en, som hade en ankytning till den som gett den. Sedan skulle hon gissa från vem presenten var. Jag gav en simdräkt så det var inte så svårt, hon gissade att det var från mig. Det var ju dessutom Pia som fick mig att börja simträna en gång i tiden. Men det var en kul lek. Och sen började vi flytta borden och skaka rumpa. Men jag hade en besvärlig huvudvärk som inte hjälpte trots att jag försökte dricka mycket vatten och ta huvudvärkstablett. Så jag gav mig hemmåt vid 0.30 snåret med en som var där med bil. Resten av gänget kom några timmar senare med taxin, men då sov jag redan som en stock.

På lördagen dukade vi upp en riktig brakbrunch med ägg, bacon, bröd, kaffe och american pancakes. Så gott! Och så for Jason på pulkpromenad med moster och Oskar. Sen var vi ute allihopa en stund och åkte pulka. Resten av dagen tog vi det väldigt lugnt. Åt god mat igen på kvällen, och badade bastu. Och äntligen verkade Jason tycka att det var okej att vara i bastun.

Och idag bar det hemåt igen. En helg som både gett och tagit energi. Och det är väl lite så det ska vara. Tyvärr hade jag glömt kameran så ni får hålla till godo med suddiga mobilbilder. Kommer inte alltid ihåg att jag är en bloggare som gärna bjuder på bra bilder, men någongång ska jag väl lära mig det jag också.