Nya rutiner och vardagslycka

Nu är det slut på lata morgnar (!). Nej, jag har inte vetat av något som heter lata morgnar på snart två år. Men från om med imorgon kommer jag inte längre att börja klockan 9.00 utan 7.30. Rätt så väsentlig skillnad. Men i praktiken blir det "bara" väckning en timme tidigare än nu, även om 5.45 känns rätt så okristligt tidigt. Jag vill nämligen hinna ut på min morgonpromenad även fast jag börjar tidigt, men å andra sidan "vinner" jag lite tid i och med att dagislämningen och även sonens alla morgonrutiner faller på pappan i huset. Skönt för dem är ändå att de inte har någon tid att passa, utan får ta den tid de behöver. Jag har skrivit upp att Jason ska komma till ungefär kl. 9.00 till dagis men det är ju absolut inte på minuten. Och Conny är sjukskriven februari ut och när han börjar jobba igen blir det troligtvis deltid, så förhoppningsvis får de ha stressfria morgnar ett bra tag till.

I övrigt flyter veckan på rätt så bra trots att vi har väldigt späckat i vår kalender, vilket jag skrev att jag förberedde mig mentalt inför förra veckan. Ikväll medan Conny förberedde sig för att bege sig till stadfullmäktige så packade jag, Jason och storebror simväskorna och begav oss till Mariebad. Länge sen sist nu då Jason varit så mycket sjuk. Först var han väldigt uppspelt när vi berättade vad vi skulle göra, "mimma, mimma, mimma", lät de från honom. Men sen när vi kom in i omklädningsrummet blev han så olycklig! Och även i duschen, det är som att han inte alls skulle förstå vad det handlar om. Men när vi väl kommer ut i bassängen blir han så lycklig att han inte vet vad han ska göra av sig själv. Så en lyckad tisdag har vi bakom oss.

Och efter simning är mer regel än undatag med smootie. Gissa vem som somna som en klubbad säl ikväll!

När mamma blir nerpetad till andra plats

Kommer hem från jobbet, har fredagsfeelis, vårkänslor och hela positiva känsloregistret med mig när jag steg innanför dörren. Visste att sonen haft en bra dag med mommo. Och så möts jag av ett skrik! Sonen blev så ledsen när han såg mig. För det betydde att mommo skulle åka. Det förstod han. Han ville inte vara med sin mamma. Han ville vara med min mamma.

Jag vet inte om det skär eller värmer mer i mammahjärtat. För det är klart att jag vill vara nummer ett på hans lista. Helst för alltid. Men det värmer också så otroligt att han tycker så mycket om sin mommo. Att han har så många omkring sig som är favoriter. Alla på sitt sätt. På dagis brukar han förvänta sig att bli hämtad efter lunchen eftersom det händer ibland. Då frågar han någon i dagispersonalen "mommo?". Eller mammu (fammo).

Men sonens aviga känslor mot mig gick ju över. Vi hade en väldigt mysig eftermiddag på tumis. Och egentligen tror jag inte att det handlade om att han inte ville vara med mig, utan mer om att han ville vara med mommo också. I vilket fall som helst så känns det så skönt att ha någon utöver den närmaste familjen som betyder så mycket och som han känner sig så trygg med. Och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att Jason har tre av fyra far-och morföräldrar på ön.

Om det så betyder att jag blir nerpetad till andra plats ibland. Det kan jag ta.

Första gången de möttes. 

Hänt i veckan

Vi hann just och just glömma bort om vi har suppar hemma eller inte, tvätta snortrasan och förlägga febertermometern innan vi var där igen. Han började komma in i dagisrutinerna igen efter en vecka borta och jag hade planerat ett efterlängtat simhallsbesök för hela familljen och dessutom avslöjat den roliga aktiviteten åt sonen. Sen tog han en ovanligt lång sovmorgon och mammainstinkten sa åt mig att ana ugglor i mossen. Och som för det mesta (om inte alltid) stämde denna instinkt, febern hade kommit tillbaka. Inte ens en vecka hann han vara feberfri. 40.1 var vi uppe i nu på eftermiddagen. Humöret är det dock inget fel på, vackert så. Men jag blir sååå trött på dessa förkylningar! Stackars unge, ska han aldrig få vara frisk längre än någon vecka i taget?

Jag hoppas innerligt att det inte dröjer en vecka innan vi är tillbaka på banan igen. Vi behöver all energi vi kan lagra till nästa vecka då det är storebror vecka med flera prov och pappan i huset har flera politiska åtaganden. Dessutom börjar jag jobba heltid nästa veckas onsdag då vi byter månad. Jason börjar gå heltid på dagis från och med måndag, men i praktiken blir det inte så mycket längre dagar då Conny ännu är sjukskriven. Han kommer att föra honom på morgnarna, när de är redo helt enkelt. Och jag hämtar bara en halvtimme senare än nu. Har jobbat 9-15 när jag jobbat deltid, heltid kommer att vara 7.30-15.30. Men det blir skönt att slippa stressen med att räkna timmar på dagis, och planera dagar så detaljerat två veckor i gången. Nu kommer vi ha möjlighet att flexa lite, OM det behövs. Bara han nu skulle bli frisk.

I övrigt så har veckan flytit på rätt så bra. Jag har fått in träningen ganska bra, och jag har sådan h**vetes träningsvärk från mitt gympass igår. Jag kan berätta att jag vet var min rumpa sitter om vi säger så. Men det är så sjukt skönt att ha träningvärk. Speciellt när jag inte har det så ofta nu för tiden. Härligt att kunna chocka kroppen ibland!

I övrigt försöker jag bara ladda batterierna och njuta av att vara samlade med lilla familjen de kvällar vi är det. Och vet ni vad! Det är vår ute. Jag vet att det står 26e januari i kalendern, men när marken är nästintill bar, solen skiner och fåglarna kvittrar, då hjälps det inte att vårpirret börjar surra i magen. Och jag älskar den känslan! Nu börjar jag vakna till liv igen, riktigt på riktigt. Ser framemot vad den här våren har att erbjuda.

Det var inte övning som gav mig träningsvärk i rumpan nej, men den hör till favoriterna.
 Stående hantlerodd. Känns precis på rätt ställen i ryggen. Tack kroppen för att du svarar så bra på träningen just nu! 

Energipåfyllning

I helgen har vi återhämtat oss från förkylningar, vilat, laddat batterierna. Och nu ser jag framemot en vecka som är precis så där som den ska vara. Utan sjukdagar eller annat oplanerat (även om sjukdagar kan vara sköna ibland så rubbar det rytmen). Och vilken väder vi haft dessa dagar. När man lägger till solens strålar som faktiskt värmer redan så känns det som april. Och jag glömde en sak på plus listan i fredags. Bada bastu! Igår kväll badade jag vedeldad bastu i skogen i ett kompakt mörker med endast stjärnorna som sällskap. Det kallar jag livet på en pinne. 

På lördag vandrade jag upp på berget ovanför oss, njöt av solens strålar och utsikten. Och passade på att testa panoramafunktionen som jag inte visste att jag hade på min simpla samsung.

Idag började dagen alldeles för tidigt efter en dålig natt, men när vi väl masade oss upp ur sängen hade vi en fantastisk frukostvy. Resterande bilder i inlägget har mina kära sambo fotat. 

Vi gick på förmiddagspromenad och hälsade på senaste nykomlingen bland våra hästvänner. Ulla ullvante kallar hennes ägare henne, men hon heter egentligen Syrja. Så fin!

Och att gå på promenad med den här filuren nedan, det är ju ett projekt i sig. Plötslig började han backa och sen sprang han iväg. Och för att få honom att komma in sen när det började närma sig lunch fick jag ta till tricket "vi ska gå in och ringa mommo". Nå, fin helg har det varit iallafall. Och idag var jag tydligen i behov av vila så jag sov två timmar medan sonen sov. Det börjar nästan bli rutin nu, att jag tar en återhämtningstupplur på söndag eftermiddag. Tydligen något jag behöver och lyx att ha möjlighet till det. Sen avslutade jag helgen med att dra ett SomaMove pass, så nu är jag verkligen redo för en ny vecka.

Plus listan

Idag var jag och pratade av mig lite igen. Och av min terapeut fick jag så som ofta en uppgift att fundera på hemma. Och uppgiften denna gång lämpar sig ypperligt för ett blogginlägg. Det handlar om något så simpelt som att lista plus aktiveter, det vill säga saker som får mig att må bra.

För så här är det. Jag är urursel på att hantera stress. Senast igårkväll var jag helt upp i limningarna och senare helt dränerad efter en riktigt h*lveteskväll. Och sådana situationer uppstår alltför ofta i mitt liv nu för tiden. Och jag vill verkligen inte ha det så. Men sen är det så att allt inte går att påverka. Vissa omständigheter finns bara där, och jag måste hantera dem på något sätt. Och visst kan man och ska man försöka jobba på att eliminera eller lära sig hantera dessa omständigheter som skapar stress, men stressfyllda situationer kommer ändå att uppstå hur jag än vänder och vrider på det. Så ett annat sätt att undvika att bli dränerad på energi är att fylla på med må bra- aktiviteter. Så att minusen vägs upp av plussen och man kommer i balans. Ingen kvantfysik överhuvudtaget, utan logiskt och enkelt. Men ändå värt att fundera över. Har du tillräckligt med plus i ditt liv?

Här kommer mina plus-aktiviteter, som ger mig energi:

• Träning. Vilken överraskning (not)! Men det som min terapeut sa idag som var ett bra kom-ihåg för mig var att "kanske t.ex. ett spinningpass känns lönslöst om det inte är något man upprepar regelbundet, men så är det inte, för du har ändå fyllt på din bägare med energi för att det fått dig att få bra för stunden". Sant.
• Mina morgon- och kvällspromenader. Är så glad att jag fått in dessa igen. Det är ju bevisat att det händer massa positivt i hjärnan under en promenad, och det måste stämma, för jag så mår av promenaderna just nu att jag ofta längtar efter dem. 
• Städa. Ja, faktiskt. Och nej, jag tycker inte alltid det är kul, speciellt om jag är trött och har lite tid. Men jag vill ha det rent omkring mig och om jag någongång får chansen att städa i lugn och ro så njuter jag verkligen av det. 
• Jobba i naturen. Jag tycker egentligen inte det är så jättespännande att vara på stugan nu, även om jag alltid njuter av att vara där. Men när våren kommer och jag får börja pyssla på med potatisland eller bara släpa ris, hugga ved, vad som helst. Att vara ute, jobba med kroppen och göra något som man (i något skede) ser tydligt resultat av, aah vad bra det känns!
• Umgås med vänner. Det tragiska med den här punkten är att det händer alldeles alldeles för sällan! Jag mår så otroligt bra runt mina närmaste vänner, kan inte ens beskriva hur de får mig att känna. Men avstånd gör att vi alla träffas på tok för sällan. Och jag saknar dem så att det gör ont. För detta är något jag både skulle vilja ha och verkligen behöva mer av i mitt liv. Och att hitta nya vänner är inte allt för lätt. Alla är så inrutade i sitt eget liv, liksom jag. Måste blir bättre på att socialisera och knyta nya kontakter. Jag är nog väldigt social av mig, men att ta det "steget längre" och faktiskt börja umgås med folk är inget som händer så där bara, har jag märkt. Och så är jag ju bortskämd med mina stjärnor och den relation vi har.
• Familjetid. Nu pratar vi framförallt helger och lov då det inte finns skola och jobb som är i fokus. När vi är samlade på stugan och alla är på bra humör, då finns det inget bättre. Och att ha någon i min ursprungsfamilj runt mig, det mår jag också bra av.
• Läsa böcker. Skön avkoppling för hjärnkontoret.
• Dra pass. Skulle kunna tänkas gå under kategorin träning men så är det inte. Läs mitt förra blogginlägg om du inte gjort det så förstår du. 
• Blogga. Även om jag ibland känner av en viss stress (vill gärna ha ett bra bloggflyt och skriva minst 2-3 inlägg per vecka men känner inte alltid att tiden räcker till), så mår jag bra av att skriva av mig. Och inget lyfter mer än ett blogginlägg som får fin feedback av er läsare. Sånt berör och värmer.

Det finns säkert fler saker jag skulle kunna fylla på med, men dessa var de jag kom på i stunden. Skriv gärna dina må-bra saker. Kanske jag får tips på mer jag kan göra för att fylla på i min energi-bägare. Nu gäller det bara att få in dessa punkter. Helst flera varje dag. Och lika viktigt är att påminna sig själv om vad man gjort för att fylla på på plus-sidan. För ibland försvinner aktiviteterna i vardagspusslet utan att man tänker på det. Och det känns kanske inte som att man gjort mycket för sin egen skull. Men också små stunder är värda mycket. Stunder som denna. Då jag skriver mitt tredje blogginlägg denna vecka och njuter av tystnaden i huset och att helgen ännu väntar som en öppen bok. 

På sommaren försöker jag verkligen njuta av allt livet har att erbjuda. Och morgondopp och kaffe på bryggan, det är helt oslagbart!

Rörelseglädje och andningshål

Just nu funderar jag en hel del på vad som ger och tar energi. Vad jag har att ge, vad som krävs av mig och hur jag ska få det där om inte fungerar så bra att fungera lite bättre. Det gäller allt. Vardagsrutiner, mitt jobb, träning...och framförallt min roll som mamma och "bonus"mamma. Och som partner. Det finns så mycket så inte har varit bra en längre tid, en del som håller på att bli bättre och en del som fungerar riktigt bra. Men jag tappar ibland bort mig själv i allt det där kaoset som kallas livet.

Jag önskar ibland jag skulle ha något i mitt liv som jag brinner för mera. Som inte bara vävs in i vardagspusslet. Men så inser jag att jag har det redan. Jag har äran att vara instruktör i ett, eller egentligen två, underbara träningskoncept. Och jag är den som står där framme och får dela med mig av glädjen man får när man rör sig. På ett sätt många inte trodde var möjligt. Och sen kommer den lugna delen. Det är som yin och yang. Först rör vi oss i alla riktningar kroppen kan ta oss och värmen och svetten flödar. Och sen går vi in i stillheten och samlar på oss ny energi, ger kroppen och sinnet en chans att samla ved för att orka brinna i allt det andra. Livet, som tar så mycket energi ibland. Och varje gång jag har hållit dessa två koncept. SomaMove och SomaMind, så känner jag mig lättare till mods. Och att få människor att uppleva något de aldrig upplevt förr. Att med mina bara händer kunna ge sådan energi att hennes öron och ansikte blossar upp. Det är stort. Och att hon kom och sa det efteråt "vilken energi du har i dina händer". Det gjorde min kväll. Det är sådant som händer när sinnet och kroppen är i fas och man lägger till den oväntade beröringen av en annan människa, i precis rätt stund. Och att få ge det till någon annan. Det är fint. För jag vet precis hur fantastiskt det känns.

Jag måste lära mig att komma ihåg det jag har i mitt liv som ger energi. Njuta av de andningshålen. För vardagen är extremt tung ibland, så är det bara. Och jag är sällan mitt bästa jag. Men jag försöker. Och jag vill så gärna rätta till och komma till krypande till korset när jag känner att jag gått för långt. Och efter mina andningshål är det så mycket lättare att göra det. Att få distans och bli en lite bättre medmänniska. En snällare och framförallt lugnare mamma och sambo. Ibland behöver man komma bort en stund för att se allt det fina man har runt sig.

2013. Våren då jag blev SomaMove instruktör. Och jag hade äntligen hittat min plats i djungeln av träningskoncept.

Sju bra saker en måndag i januari

• Man kan ha en riktigt bra dag fast man sovit cirka fyra timmar uppdelat på två omgångar. 
• Att ÅTERIGEN ha sjukstuga i huset är inte enbart negativt. När sonen har feber sover han mer än normalt, och när han tog en extra powernap på kvällen passade jag på att smita iväg till gymmet. Kl. 17!!! Bara en sån sak. Att träna när både kroppen och knoppen är med på tåget är ju lite smått fantastiskt. 
• Det finns inget, jag lovar Inget, som smakar så gott som riktig mat efter ett gympass!
• Helgen blev lite extra trevlig med spontant middagsbesök på stugan. Och vardagen smakar inte alls så illa som jag trodde. Tror jag börjar hitta rutiner som funkar för mig.
• Det uteblivna morgonpromenaden störde mig delvis under dagen, men sen fick jag till både gympass och en skön kvällspromenad så ordningen är återställd.
• Jag trodde nattningen skulle bli svår efter den extra kvällsluren sonen tog, men när jag kom hem från kvällspromenaden sov han sött. 
• Det finns nog ingen som är gladare än Jason över att det är storebror-vecka igen! 

Bra måndag. Nu är ribban satt för resten av veckan!

Att få vad man förtjänar.

Man får vad man klarar av! Inte vet jag om det direkt är ett vedertaget uttryck, men det är iallfall något folk brukar säga ibland. Och jag tror att det ligger någon sanning i det. Vissa människor går genom livskriser gånger flera och reser sig som askan ur elden. Min sambo till exempel. Medan jag känner att en livskris är farligt nära när klockan är 8.37 på morgonen och Jason är grinig och ledsen och vrider sig som en mask när jag försöker sätta på honom ytterkläderna som borde varit på för minst fem minuter sedan. Svetten lackar och jag vet att jag har samma situation men omvänd att vänta ca 7 minuter senare när jag lämnar på dagis OM de ska vara inne och ytterkläderna ska av. Det är ett enda sjå, detta som kallas livet. Och i dessa stunder känner jag att detta är precis vid gränsen av vad jag klarar av. Om det faktiskt är så att man får vad klarar av, så tror jag också att man blir testad så gott som dagligen.

Jag har inget att jämföra med, men när jag ser till min omgivning så tror jag att vi har fått en son som i vissa avseenden varit väldigt lättskött och i andra avseenden helt omöjlig. De där beteendena som är lite mer omöjliga har visat sig ungefär det senaste halvåret. Och det är nästan så att jag skäms när jag är i en butik eller ute på stan och ser ett annat barn som får något utbrott och jag tänker "tack, och lov, det är inte bara oss det händer!". Är det någon form av trotsålder eller är det bara sådan han är? Vet ej. Men han är definitivt inte av den lugna, stillsamma sorten. Han har temperament och vilja. Men däremellan kan han vara så sjukt mysig och glad och strålar som solen själv. Och far på som en tok. Och så vänder det på några sekunder och jag undrar för femte gången den veckan vad grannarna tänker när de återigen hör ett skrikande barn i trapphuset (för enda sättet att få in honom var att bära upp honom mot hans vilja). Då kan jag undra om det är detta jag förtjänat? För att ångra mig sekunden senare.

För andra dagar och stunder tänker jag att jag fått mycket mer än jag förtjänar. Och jag känner en tillit till framtiden och att det kommer att gå bra för vår temperamentsfulla, spralliga och busiga son. Och jag tackar Amanda för ett återigen insiktsfullt och välbehövlig inlägg. Hon skriver att man alltid är förälder på heltid, oberoende om man har ett eller två, fem eller åtta barn. Och det gav mig en tröst i min ibland alltför kaotiska vardag. För runt mig är det rätt så vanligt att barn nummer två väntas i dessa tider, när det första barnet närmar sig två år. Och jag kan ärligt säga att jag vet inte hur i hela friden jag skulle fixa något sådant. Men vissa klarar det, andra lär sig klara det. Jag är imponerad. Jag har iallafall fått det det jag klarar av. Just nu och just och just. Och jag har fått det jag förtjänat. Och mer därtill.

Att fira en syster

En intensiv vecka är till ända och jag hittar äntligen lite tid att sätta mig ner och tänka igenom vad som hänt. I helgen har jag varit i Nagu och tankat systertid. Jag och Jason och mommo begav oss iväg på torsdag eftermiddag. Tacka vetja mormödrar när man ska resa med en liten vilding (och annars också!). Jason var fascinerad av den stora båten och vi hade fullt upp att springa efter honom. Men sen hittade vi bollhavet och där skulle han kunnat vara hur länge som helst. Och att ha hytt är ett måste numera.

Kusinhäng framför fåret Shaun.

På fredag hade jag glömt att stänga av larmet och väcktes kl 6.00 och likaså Jason. Efter att jag resultatlöst försökt få honom att somna om i en halvtimme så smög vi över till mommos säng. Jag hade önskat mig en sovmorgon eftersom jag hade en veckas riktig dålig sömn i bagaget. Och det fick jag. För förutom mommo så steg även kusin Oskar (6 år) upp två timmar tidigare än vanligt och lekte med Jason hela morgonen. På eftermiddagen var sen dags för avfärd till festen. Min systers 40 års fest. En träningsfest med "flickorna". Först höll jag och Pia ett pass tillsammans och sedan höll jag pass för damerna. Riktigt lyckat upplägg. Och sedan var vi lagom möra och redo för bastun. Världens skönaste bastu. Vedeldad och så där underbar mjuk värme. Bästa bastun jag någonsin har badat tror jag. Och förstås hade vi skumppa och snacks där i bastukammaren. Och så eld i den öppna spisen. Sen var det ju en liten utmaning när 15 brudar skulle byta om, sminka sig och föna håret i denna lilla bastukammare. Men det gick.

Inne i stora huset väntade sedan en medelhavsinspirerad trerättersmiddag. Supergott! Och så tog min syster fram sina lärarskills och utmande oss med en frågesport. 23 frågor om hennes liv. Mycket kunde jag men vårt lag vann tyvärr inte. Sedan hade vi en överraskning i form av en korg med en liten present/sak från var och en, som hade en ankytning till den som gett den. Sedan skulle hon gissa från vem presenten var. Jag gav en simdräkt så det var inte så svårt, hon gissade att det var från mig. Det var ju dessutom Pia som fick mig att börja simträna en gång i tiden. Men det var en kul lek. Och sen började vi flytta borden och skaka rumpa. Men jag hade en besvärlig huvudvärk som inte hjälpte trots att jag försökte dricka mycket vatten och ta huvudvärkstablett. Så jag gav mig hemmåt vid 0.30 snåret med en som var där med bil. Resten av gänget kom några timmar senare med taxin, men då sov jag redan som en stock.

På lördagen dukade vi upp en riktig brakbrunch med ägg, bacon, bröd, kaffe och american pancakes. Så gott! Och så for Jason på pulkpromenad med moster och Oskar. Sen var vi ute allihopa en stund och åkte pulka. Resten av dagen tog vi det väldigt lugnt. Åt god mat igen på kvällen, och badade bastu. Och äntligen verkade Jason tycka att det var okej att vara i bastun.

Och idag bar det hemåt igen. En helg som både gett och tagit energi. Och det är väl lite så det ska vara. Tyvärr hade jag glömt kameran så ni får hålla till godo med suddiga mobilbilder. Kommer inte alltid ihåg att jag är en bloggare som gärna bjuder på bra bilder, men någongång ska jag väl lära mig det jag också.