Rörelseglädje och andningshål

Just nu funderar jag en hel del på vad som ger och tar energi. Vad jag har att ge, vad som krävs av mig och hur jag ska få det där om inte fungerar så bra att fungera lite bättre. Det gäller allt. Vardagsrutiner, mitt jobb, träning...och framförallt min roll som mamma och "bonus"mamma. Och som partner. Det finns så mycket så inte har varit bra en längre tid, en del som håller på att bli bättre och en del som fungerar riktigt bra. Men jag tappar ibland bort mig själv i allt det där kaoset som kallas livet.

Jag önskar ibland jag skulle ha något i mitt liv som jag brinner för mera. Som inte bara vävs in i vardagspusslet. Men så inser jag att jag har det redan. Jag har äran att vara instruktör i ett, eller egentligen två, underbara träningskoncept. Och jag är den som står där framme och får dela med mig av glädjen man får när man rör sig. På ett sätt många inte trodde var möjligt. Och sen kommer den lugna delen. Det är som yin och yang. Först rör vi oss i alla riktningar kroppen kan ta oss och värmen och svetten flödar. Och sen går vi in i stillheten och samlar på oss ny energi, ger kroppen och sinnet en chans att samla ved för att orka brinna i allt det andra. Livet, som tar så mycket energi ibland. Och varje gång jag har hållit dessa två koncept. SomaMove och SomaMind, så känner jag mig lättare till mods. Och att få människor att uppleva något de aldrig upplevt förr. Att med mina bara händer kunna ge sådan energi att hennes öron och ansikte blossar upp. Det är stort. Och att hon kom och sa det efteråt "vilken energi du har i dina händer". Det gjorde min kväll. Det är sådant som händer när sinnet och kroppen är i fas och man lägger till den oväntade beröringen av en annan människa, i precis rätt stund. Och att få ge det till någon annan. Det är fint. För jag vet precis hur fantastiskt det känns.

Jag måste lära mig att komma ihåg det jag har i mitt liv som ger energi. Njuta av de andningshålen. För vardagen är extremt tung ibland, så är det bara. Och jag är sällan mitt bästa jag. Men jag försöker. Och jag vill så gärna rätta till och komma till krypande till korset när jag känner att jag gått för långt. Och efter mina andningshål är det så mycket lättare att göra det. Att få distans och bli en lite bättre medmänniska. En snällare och framförallt lugnare mamma och sambo. Ibland behöver man komma bort en stund för att se allt det fina man har runt sig.

2013. Våren då jag blev SomaMove instruktör. Och jag hade äntligen hittat min plats i djungeln av träningskoncept.