Rapport från upptagen kvinna mitt i livet

Det här med tidsbrist har fått en helt ny innebörd sen jag började jobba heltid. Tio dagar sedan mitt senaste blogginlägg! Det är ungefär nio dagar för mycket. Jag trodde helt ärligt att det inte skulle vara så stor skillnad att jobba två timmar mer om dagen fyra dagar i veckan (har alltid kort dag på fredag). Men who am I kiddig? Numera är jag sjukt trött på kvällarna i och med min tidiga väcking. Och att få in allt där där som jag både vill och behöver hinna med efter läggning känns som en nästintill omöjlig ekvation. Så ett aktivt bloggande får snällt vänta till bättre tider. Just nu överlever jag bara.

Nytt sen sist då? Jag är inne på tredje veckan på min förkylning. Min motivation till en sund livstil med kosthållning och träning har varit nere och botten och svängt några gånger under dessa veckor. För kosthållningen går hand i hand med träningen för mig. När jag inte kan träna orkar jag inte bry mig om kosten heller. Inte alla dagar i alla fall. Nu har den dock kommit tillbaka lite, motivationen alltså. Varför förstår ni säkert när ni läser lite till.

Sen har jag haft lite semester, två dagar i slutet av förra veckan. Varav första dagen helt och hållet gick åt till återhämtning. Sov en tre timmar lång dagsvila (säger det något om mitt mående just nu?). Dag två var vi på en inte allt för lyckad resa till Sverige över dagen. Sonen tyckte att det var morgon kl. 4.30 den dagen, och dessutom gick dagvilan helt åt skogen eftersom han skulle sova i bilen och bilfärden från Kapellskär till Norrtälje tar endast 30 minuter. Så tidig morgon och värdelös dagsvila....Jag kan säga som så att jag är glad att vi kom hem med några inte alltför tokiga inköp och vettet (nästan) i behåll.

Nå, lördagen vägde upp allt litegrann då vi njöt av gnistande snö och solsken på Föglö. Och på söndag fick vi äntligen tummen ur och bokade vår resa. Vi åker på påsklördagen och nu vill jag veta om ni kan gissa vart vi ska åka?

Här kommer jag alltså att fira min 30 års- dag!

Tillfredsställd och förväntansfull

Sambon sitter (snarare ligger!) med datorn så jag mobilbloggar för ovanlighetens skull. Tycker inte om det men det får gå an. Acceptera utan att behöva gilla som min terapeut brukar säga.

Utan att förvillas på sidospår så vill jag bara att ni ska veta att jag har en sjuhelsikes bra fredag bakom mig som nu börjar lida mot sitt slut. Det kan vara så att rosévinet som serverades till middagen har en bidragande orsak till mitt goda humör. Men det är inte bara det.

Jag nattade en trött och nöjd son för en stund sedan. Han somnade nästan direkt och där låg jag och tittade på stjärnhimlen. Vi är på Föglö förresten och bara det i sig bidrar till mitt välmående. Hur som så låg jag där och kände mig oändligt tacksam. Och tro mig, det är (tyvärr) inte en känsla som förföljer mig dagligen.

Ni vet när man har saker som inte direkt påverkar en i vardagen men som ändå ligger och maler i bakhuvudet och stjäl onödig energi? Två sådana saker i mitt liv är just nu: 1. Hur ser vårt framtida boende ut? 2. Vad ska jag göra av min vintersemester/hur ska jag fira min 30 års dag? (Hint: sku vilja åka på resa). Nu är det så att denna dag är dagen då det presenterades möjliga lösningar på bägge ovanstående punkter!! En dag där möjligheterna för en gångs skull verkar vara fler än hindren.

Inget är hugget i sten och allt kan hända. Men magkänslan är ändå så bra. Allt kan lösa sig! Allt kommer att lösa sig i sinom tid. Och jag älskar känslan av att framtiden känns oviss men hjärtat säger att jag är på rätt väg.

Ja denna fredag är så bra att jag till och med bjöd på en booty dance när sambon spelade gitarr. Men som tur finns det inga filmbevis!

Ha en fin en!

Små vänner och andra guldkorn

Det är inte ofta vi är sociala, men plötsligt händer det. I lördags var vi på middag till Jasons dagiskompis och hennes föräldrar. En riktigt trevlig sammankomst. God mat och busiga barn. Eller mest var det vår son som stod för den busiga biten. Så häftigt att höra Selma uppfodrande säga åt Jason "Jason sätt dig", "Kom och sitta" och "Sitta vid bordet!". Härlig tjej! Hon kommer få det tufft om hon ska hålla koll på vår vilding framöver.

"Flytta på dig bruden! Jag kan inte missa fåret Shaun!"

I övrigt har det varit en väldigt lugn helg. Jag avslutade arbetesveckan med att dra till gymmet efter jobbet med min kollega. Vi har pratat om det länge och äntligen synkade vi. Sen hade jag planerat in träning både lördag och söndag eftersom det blev en helg i stan. Men kroppen ville annorlunda. Frusen, trött och lite feber så det fick bli en vilohelg iställlet. Men skönt det också.

Känns som helgen bjudit på små guldkorn här och där och jag känt mig lugn och tillfreds. Bara en sådan sak som att för en gångs skull vakna innan sonen och känna sig utvilad, och få ligga och kramas en stund med sambon innan sonen vaknar. Det kan lyfta en hel dag. Men visst är det mysigt att vakna och mysa med sonen också. Hur som så har jag fått tanka både familjetid och fyllt på vänkontot den här helgen, och det var verkligen välbehövligt efter arbetsveckan jag hade. Nu orkar jag igen.

Bring it monday!

Blåsa bort pipi!

Så blir det bra igen!

Det är skittufft helt enkelt!

"Visst är det roligt att ha barn?" Fick frågan när jag kom till gymmet och pratade med en i omklädningsrummet. I normala fall skulle jag säkert ha svarat att ja, självklart är det roligt. För det mesta. Nu kom jag dock från kvällrutiner kantade av skrik och gråt, så jag var inte direkt benägen att hålla med damen i omklädningsrummet. Och jag svarade ärligt, att just nu är inte den bästa stunden för ett sådant påstående. Och vi pratade lite om småbarntiden och snart sa hon som det var. "Det är skittufft helt enkelt! Allt annat är en bonus. De dagar som går bra får man vara glad över, men resten är en kamp!" Och det var en tröst för mig att höra detta från en kvinna med äldre barn. För det är så det är. Och det är okej. Man får bryta ihop och gråta en skvätt när det blir som jobbigast. Tror det hör småbarnslivet till. Kanske det blir en bättre dag nästa dag.

Nu måste jag erkänna att denna vecka är extra tuff. Det har hänt saker på det område som känts mest tryggt och stabilt i mitt liv denna höst. På jobbet. Min självkänsla fick sig en liten törn. Men även där, det är bara att bryta ihop och komma igen. Utvärdera, göra om, göra rätt. Det är svårt att tro på sig själv om man får höra att någon annan tvivlar. Men å andra sidan kan missförstånd ske så lätt, och då är det extra viktigt att tro på sig själv. För om man inte själv gör det blir det väldigt svårt för andra att göra det. Och jag kämpar varje dag för att bli lite starkare i mig själv. Ibland blir man lite extra testad antar jag. Och det sägs ju att det man inte dör av gör en starkare, så jag hoppas att så är fallet även denna gång.

Men en liten påminnelse till mig själv och alla er som läser detta. Sprid glädje och kärlek omkring er. Det blir så mycket roligare då!

Vi börjar dagen med ett leede imorgon, är ni med mig?