Det som skaver

Jag vet att man inte ska jämföra med det som varit. Men att det ska vara så svårt. Jag kommer aldrig att bli nöjd om jag ser tillbaka och är missnöjd med det som är nu. Idag hände det igen. Min facebook påminde mig om ett tre år gammalt blogginlägg. Det handlade om det mål jag hade den våren och hur skulle ta mig dit. Och sen kunde jag inte låta bli att gå in och läsa övriga inlägg från den våren. Det gick ju riktigt bra. Jag kom i den bästa form jag varit i i mitt 29-åriga liv. Och ju fler månader som läggs till så känns den jag var då mer och mer avlägsen. Fast jag trodde och hoppades att jag så småningom skulle närma mig den versionen av mig själv igen. Och det ironiska är att den startform jag hade då är något av en drömform nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att ha tappat bort sig själv. Och då menar jag inte att utseende och kroppsform är det viktigaste här i livet, men jag känner mig ändå så vilsen. Jag visste att livet skulle förändras totalt när jag blev mamma, men jag förstod inte att jag inte längre skulle känna igen mig själv. Varken inuti eller utanpå.

Jag kämpar verkligen med att försöka få det att gå ihop. Men jag har så svårt att prioritera. Jag kan inte och vill inte prioteriera mig själv i den utsträckning som skulle krävas. Jag vet att jag borde acceptera läget som det är nu, att det är en tid i livet som ser ut så här. Men hur ska man kunna acceptera att inte känna sig som sig själv?

Detta blir ett fluminlägg känner jag. Har nog inte sorterat tankarna helt klart. Men detta är något som skaver hos mig. Jag har också funderat på hur jag kunde hitta mig själv förra våren, komma en bit på väg och sedan tappa bort mig själv igen. Och nu när jag försöker så hittar jag inte det där drivet och kämparglöden som behövs för att kunna ta mig mot mitt mål. Det enda jag kan komma på är att jag då var mammaledig och nu jobbar heltid. Och det i sig är en ganska stor skillnad. Den lilla tid jag har i vardagen vill jag spendera tillsammans med min underbara son. Den tiden är så otroligt värdefull har jag märkt nu när min arbetstid ökat. Och den lilla tid jag har över när han sover försöker jag så gott jag orkar använda till att vårda mig själv på olika sätt. Men det är så många faktorer som behöver rymmas med i den där egenvården så det blir snabbt översvämning.

Jag vet att jag kräver mycket. Kanske för mycket? Jag vill att alla bitar i livet ska fungera och jag blir så besviken när de inte gör det. Och jag vet också vilken pusselbit som gör mig mest besviken, och när den biten hamnar lite snett går det liksom inte att lägga resten av pusslet. Jag får det inte att gå ihop. Sen hör jag röster som säger "det är bara att bestämma sig". Jo, jag vet det. Men ändå förmår jag mig inte, Jag orkar inte. Inte alla dagar. Och om jag inte förmår mig till det så vem är jag då? Jag som alltid kunnat göra det jag vill när jag bestämt mig.

Hur gör du? Lyckas du lägga pusslet som innehåller såväl familj+heltidsjobb+egentid+träning+sociala relationer+kärleksliv? Jag jobbar som sagt på alla dessa bitar, men framförallt med mig själv. För att få bort det som skaver. Men jag hör så gärna dina tankar om vardagspusslet. Det brukar lätta lite då.

Älskade unge. Du är det finaste som hänt mig! Du tog mig med storm och kastade omkull allt jag trodde var statiskt. Så mycket du lär mig varje dag! Jag blir testad och tvingas utvecklas. Mitt viktigaste mål kommer alltid att vara och att bli den bästa mamma du kan ha.