tisdag 25 april 2017

Hemma.

Vi är tillbaka på paradisön och den (kalla) finska våren. En resa till i bagaget och erfarenheter rikare. Marocko var annorlunda, varmt och ett helt trevligt. Hamnar absolut inte i topp på listan, men visst skulle jag kunna åka igen. Däremot skulle jag välja vårt kära Las Palmas många gånger innan. Men jag är ändå positivt överraskad av bemötandet. Hade hört att man "bör akta sig" lite som kvinna. Inte röra sig alltför mycket ensam kvällstid osv. Men rätt så snabbt kände jag mig ganska trygg. Och den beväpnade miltärpolisen som stod lite här och var kändes skrämmande först men när man vande sig vid dem kändes det mera betryggande framom hotfullt att se dem. Det mest jobbiga var de desperata försöken av gatuförsäljarna att tjäna pengar på oss turister. Visst jag förstår dem när det är ett fattigt samhälle, men det kändes tråkigt att vara avvisande istället för vänlig. Sträcker man ut lillfingret så ryker hela handen, tyvärr. Dock bör nämnas att det naturligtvis fanns undantag. 

Mina pojkar! Jason äter smör direkt ur paketet. 
Jason blev förstås beundrad och uppmärksammad, även om de flesta trodde att det var en flicka de pussade på och rufsade i huvudet. "What's wrong with your little princess?" fick vi höra fler än en gång när han var arg eller ledsen. Och som han simmade, vår lilla fisk! I poolen skulle han helst ha spenderat hela dagarna. Fast han var blå om läpparna fick vi ta upp honom med milt tvång. Och numera simmar han helt på egen hand med sina simringar. Vår stora kille! Men även på stranden trivdes han bra. Helst i storebrors sällskap. 


Det finns mycket jag skulle kunna berätta om vår resa. Men jag håller mig tills jag får tag i fler bilder som sambon har på någon hårddisk/kameran/minneskort. Jag har inte koll och det verkar vara ett gediget jobb att gå igenom dem. Har inte ens själv fått se alla bilder från resan och jag har strikta förhållningsregler om vad jag får göra med dem. Risken finns alltid att jag lyckas radera photoshop eller dylikt (det har nästan hänt). 


Nu börjar vi snart landa i vardagen igen. Tvättberget minskar sakta men säkert. Jason har nästan hittat rätt dygnsrytm igen och jag förgyller min kollegas vardag på jobbet igen (haha). Och hon min. Och så var jag och sprang ikväll. Och det gick bra trots 1,5 veckas paus. Lycka! Jag hade inte det minsta lust att träna under semestern och då gjorde jag inte det heller. Fanns inget gym och var för varmt att springa. Och den uteblivna träningen störde mig inte ett dugg. Känns som jag börjar ha ett sunt förhållande till träning. Vill man inte så ska man inte. Jag visste ju att jag kommer att vilja sen igen. Och bra gick det.

Kändes helt okej att vara hemma med detta som vy under morgonpromenaden igår.

Nu ska jag kika lite till på sambon i stadsfullmäktige (i tv) innan det blir snarklådan. 

måndag 10 april 2017

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

tisdag 4 april 2017

Feng shui, löpning och helgen i bilder

Vi klarade oss ett tag men i dagarna två har jag och sonen hållit oss i hemmaknutarna tack vare 40-graders febers. För Jasons del då. Jag har, peppar peppar, klarat mig hittills. Men jag tycker mig ana en tendens med dessa höga febertoppar. Då blir oftast sjuktiden kortare, när tempen håller sig runt 38-39 grader kan det dröja en veckan innan han är återställd. Nu tog det två dagar och febern var borta. Nåja, det var dagens fundering från en mamma som inte interagerat alltför mycket med omvärlden. Huvudsaken är att han är på bättringsvägen.

Medan vi var lycklig ovetande om att sonen hade feber på kommande njöt av en gråmulen och dimmig
men ändå fantastisk lördag på stugan med mycket utevistelse.
Och så lade vi nät med farfar och njöt av rökt sik nästa dag.
Foto: Conny Nylund

Detta är det andra favoritstället efter båten. Tänk att vi har sådana här fina lekplatser på vår stuga!

Något vettigt har jag fått gjort under dessa vab-dagar, förutom att mysa med sonen då som är det allra vettigaste jag gjort. Framförallt igår när sonen snarkade i tre timmar och vägrade vakna så fick jag..rensat garderoben!! Ni kan bara gissa er till feng shui känslan som kommer över mig när jag öppnar garderobsdörren. Jag känner mig lätt som en fjäder! Varför gör jag inte detta oftare undrar jag alltid de få gånger jag kommer till skott och får det gjort? Och ni skulle se högen som går till återvinning! Dags och satsa mer på kvalitetskläder känner jag. Och mindre slit och släng. Fast i ärlighetens namn så var det mycket kvalitetskläder som rök denna gång, och då menar jag träningskläder. För det är där jag satsar på kvalitet. Vanliga kläder hinner jag knappt använda. Det är mjukisar hemma, jobbkläder på jobbet och så träningskläder. Och stugkläder hela helgerna oftast. Vanliga kläder jag på mig i snitt en timme per dag, när jag åker till och från jobbet. Nu har jag en uppgift kvar i rensningsväg. Nämligen att rensa bland sommarkläderna. Och det finns ett känslomässigt aber där. Slänga allt som blivit för smått eller inte? Det får jag ta mig en funderare på. Men mycket kommer att ryka. Och sommarkläderna ska fram, för det är endast en och en halv vecka tills vi reser! Hjälp, vart har veckorna tagit vägen!

På tal om tid som flyger iväg så är det ca 4 veckor kvar tills jag ska springa 10 km i sjöjungfruloppet. Och jag har lite svårt att få struktur på min träning överlag just nu, så det har inte blivit någon väldigt målmedveten löpträning. Men idag var jag ut och sprang, kanske tredje gången sen jag började träna lite mer inriktad på loppet. Och för första gången kom jag upp en någorlunda acceptabel hastighet. Som vanligt har jag satt in intervaller i mitt schema, för jag vet att det är de som ger resultat. Men än så länge har jag bara sprungit 4,5 km. Det är en bit kvar med andra ord. Och det gäller att sätta på ett kol känner jag. Men kul att ha ett prestationsinriktad mål att fokusera på då min målsättning i övrigt inte har fungerat så bra denna vår. Eller målen har väl inte varit så tokiga men fokuset har lämnat övrigt att önska. Så det var dags att skifta fokus helt enkelt.

Nu känner jag att jag ska sluta svamla. En annan dag har jag säkert något mer djupgående och intressant att komma med. Men det får bli då. Nu, kvällspromenad. Tack och gonatt.


En fantastisk morgon på stugan.Vissa sov med febrig son, andra fotade. Men jag kan lova att den sovande verkligen njöt av sin sovmorgon.
Foto: Conny Nylund